Att fylla ut tomrummen

Telefonklotter kan ju vara ganska snygga grejer. Min granne när jag var liten, var bildlärare och en storartad telefonklottrare. Jag brukade beundra teckningarna som bredde ut sig över det rutiga pappret han hade vid telefonen, när jag besökte hans son, som var en av mina vänner. När jag kom hem försökte jag också telefonklottra, men det blev aldrig nåt av det. Har aldrig klarat det där med att göra två saker samtidigt. Simultanförmåga kallas det visst, och kvinnor ska vara bra på det har jag hört.

Literatur und Theologie #4 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Jag vet inte om Per Dybvik har en utvecklad simultanförmåga, men det kan verka så. På Tegneforbundet ställer han nu (bl.a) ut ett par serier med teckningar från föreläsningar han har varit på i Tyskland. Det är små visuella intryck, en profil, ett par öron, händer, blandat med textfragmenter huller om buller. Tror egentligen inte han har suttit igen med så mycket av innehållet från föreläsningarna, för teckningarna har något djupt koncentrerat över sig, trots dem röriga kompositionerna Som frijazz, liksom. Man responderar på omgivningen samtidigt som man skapar, intuitivt och direkt. Och det fungerar riktigt bra tycker jag. Dybvik använder sig av blyerts och färgpennor. Ord och text sammanställs som likvärdiga element men betydelsen i textfragmenten är ändå med på att prägla upplevelsen. Man blir stående och läser, och försöker greppa ett sammanhang som bara nästan visar sig.

Literatur und Theologie #9 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Det är små format, A4 tror jag, men dem är placerade i serier efter var session, och säljs som en helhet. Pappret är bara nålat upp på väggen i noggranna grids. Väldigt konsekvent tycker jag. Och sympatiskt. Stilen är spretig och sådär lite naivt, chosefri, påminner om Jockum Nordström. Det uppstår en slags öppenhet i det att inte imponera med anatomiskt korrekta skildringar, men samtidigt ägna en massa uppmärksamhet åt detaljer eller skuggläggning. Också Dybvik är illustratör och jag har sett hans teckningar när jag läst böcker för ungarna. Som böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø. Jag har en känsla att man uppskattar bilderna mer som vuxen, att jag som barn kanske tyckt dem var lite för "dåligt" tecknade. Men jag vet inte. Ungarna har inte klagat, och då ska inte jag heller göra det.

Per Dybvig Aug 08 (detail) Colored pencil on paper 260.35 x 182.88 cm. 2008

Ser på nätet att Dybvik haft en del framgång som konstnär och ställt ut i New York bl.a. Kanske han seglat lite på Nordström succén. Men även om man kan se paralleller så har dem lite olika metoder. Jag upplever Dybvik som mer konceptuellt intresserad, där han samlar teckningar från specifika situationer och sätter dem samman till verk. Det är mycket text hos Dybvik, på nätet ser jag verk som bara består av textsjok i olika färger. Där finns också verk i större format, men anslaget, eller storleken på motiven är densamma. Det är bara mängden teckningar och ord på ytan som ökar. Dem växer ut som som telefonklotter. Börjar lite här och där tills man når en kant. Ibland blir hela ytan täckt, ibland stoppar han och låter några fält vara obearbetade. Det är fint att han förhåller sig så konsekvent till materialen. Tjockleken på ett blyerts eller färgpennstreck är ju alltid av en viss storlek. Det gör att man förhåller sig fysiskt till dem, dem blir till mer än bilder. Uppskattar också att han håller sig till färgpennor och blyerts. Det hade kanske varit frestande med hans metod, att kasta in kollageelement, eller klippa i teckningarna, men Dybvik håller sig till tecknandet och det bidrar, tror jag, till det koncentrerade uttrycket. Förhållandet mellan de, kaotiska, intuitiva kompositionerna och dem strama, nästan asketiska materialvalen, och den enkla presentationsformen, är välbalanserad.

Kanske kan utställningen som helhet bli lite pratig. Ett lite stramare urval, kombinerat med nån form av ramar för att lyfta fram bilderna lite hade möjligen inte vart så dumt. Tror Dybvik försöker kompensera bildernas nästan banala enkelhet, med massivitet i mängd. Det är iallafall så det ser ut på hans tidigare verk. Det tycker jag är lite synd. Att lita på kraften i det enkla, och det poetiska i tillfälligheterna som uppstår, är modigare. Man uppnår inte mer av den repetitiva kraften när man säger nåt hundra gånger. Det räcker oftast med tre. Gånger. Gånger. Gånger.

Provocerande skandal-löst

"Shocked into abstaction" Matias Faldbakken

Konsten har haft lite svårt att motivera i det sista. Har suttit inne och knåpat med musik istället. Häromdagen kom jag mig iallafall ut en runda. Behövde nåt som kunde tända glöden igen, så här helt i slutet av säsongen.
Så varför inte en riktigt svartsynt, smånihilistisk cyniker? Varför inte Matias Faldbakken på Samtidsmuseet? Mina förväntningar var väl sådär mitt på trädet när jag långsamt promenerade nerför Oslos av vägarbeten, ständigt dammiga gator. Jag är inte så skeptisk till Faldbakken som många av mina mer finkänsliga konstnärskollegor, med behov för ett minstamått av mål och mening i konsten. Tycker nog det är lite för mycket mening egentligen.

Och mening är det tämligen lagom av på samtidmuseet. Dvs det är ju en slags mening. För tillbakadragande och antikommunikation är ju en rätt meningsfull strategi nuförtiden. Tycker iallfall jag. Dessutom finns här ett visst intresse för olika subkulturer, destruktiva eller bara lätt corny. Det sista verk jag ser innan jag lämnar utställningen är t.ex. en video, som visar en iscensättning av en fetisch som visst kallas pedalpumping. Folk lägger ut filmer på nätet av damer som försöker starta bilar medan dem pumpar in bränsle i motorn med gaspedalen. Mmm. Det finns folk för allt.
Faldbakken har här, i samarbete med någon jag inte kommer ihåg namnet på, själv filmat en egen sån sekvens, istället för att bara plocka en från nätet och screena på väggen som han gjorde med "Getaway" på Fotogalleriet för några år sedan. Just det tilltalar mig. Att han har återgivit formen och på så vis gjort formen tydlig.

"Getaway"

Det finns ett intresse för form hos Faldbakken. Men inte form som speglar sitt innehåll, eller sin funktion, utan snarare tvärtom. Form som INTE speglar sitt innehåll. Fast inte motsäger det heller. Det är handlar om en slags, nästan kompulsiv intresse för form. En överdriven interesse, en interesse för formen där den är helt oväsentlig, eller är helt förbi poängen. Som verken med VHS-tejpen i lyktstolpen, eller det utbrända bilvraket, eller trafikskylten med en svartsäck över sig. Dem är ju alla på olika sätt baserade på bilder med en politisk, eller social innebörd. Men Faldbakkens intresse är för formen, och inte för vad dem betyder. Det är det som gör hans konst nästan obscen och oanständig, på ett, i mina ögon, härligt provocerande sätt. Som konst gjord av en iskall sociopat. Helt förryckt och utan mening, men samtidigt iskallt beräknande.

"Untitled (Video Sculpture)"

Det gäller främst dem konceptuella skulpturerna och installationerna, men också till viss del målningarna. För det är ju det det är. Färg på en yta, även om färgen är tejp, och ytan är rå MDF, eller opreparerad duk. Man är ju frestad att tänka att det finns en viss ekonomisk baktanke med att göra målningar, dem säljer säkert som smör, och konceptet låter sig lätt upprepas. En tuff fras som tejpas upp på duken, med bokstäverna dubblerade över varandra för att försvåra läsningen. Museet skriver att dem kommenterar det modernistiska måleriet, men det låter väldigt svettigt tycker jag. Det behöver ju inte referera till Malevitsj bara för att dem har en kvadratisk form. Jag uppfattar mer att dem har enklast tänkbara form. De sista verken på MDF, har t.o.m. de fabriksproducerade måtten, 122x244cm. Och här ligger det också nåt jag gillar, även om verken i sig inte fungerar helt optimalt, som jag ser det. Fräckheten i att bara köpa sig några MDF-skivor, dra upp lite gaffa-tejp, och så ställa ut det hela på Oslos viktigaste institution. Rätt gutsy. Och trots dem rent basala materialvalen finns det en taktilitet i konsekvensen med vilken dem är genomförda. Så jag låter tvivlet komma Faldbakken till godo. Det är skönt med nån som kan provocera på ett meningsfullt sätt. Och utan att göra skandal.

Untitled (MDF)

UNTITLED [CANVAS #15]

Är det verkligen frihet vi vill ha?

Jag har svårt för performance, ja med teater överhuvudtaget. Ett av mina obehagligaste minnen från studietiden var en slags performancehappening. I projektrummet skulle det genomföras ett stort antal individuella performance, simultant under några timmar. Intet ont anande gick jag dit. Väl där såg jag med vantro ut över det som för mig som framstod som det rena vansinne. Det här var i första året och det var på vippen att jag packade säcken och reste hem. Faktiskt funderade jag nästan på att ge upp hela konstprojektet som sådant (vilket i och för sig kanske varit lika bra). Allt pågick samtidigt. En ljusblå drillflicka marscherade runt salen med en intenst stirrande blick. En gravallvarlig ung man, iklädd vita skyddskläder, gick runt med en fettklump på en stav och ropade ut spridda citat från Wittgenstein. På en filt satt någon och långsamt skalade en apelsin. Från taket hängde en klätterintresserad konststudent. I ett hörn åkte en tjej rollerblades med full fart mot en vägg, för att i sista stund stoppas av ett kraftig gummiband. Innan hon slungades tillbaka kastade hon gång på gång en hink med färg mot väggen. Det var en kakafoni av ljud och oräkneliga människor i märkliga kostymer, som utförde oförståeliga rörelser och ritualer på de mest märkliga vis. Fullständigt chockad stapplade jag baklänges ut ur rummet. Jag har nog inte hämtat mig ännu.

Coco Fusco, "A Room of One'’s Own"

Därför borde jag väl förstått att "live art / levende scene" på Kunstnernes Hus inte skulle vara nåt för mig. Men det var så länge sen det hände. Jag trodde min fobi gått över. Det var en kompis som skulle dit så jag hängde på. En konstnär vid namn Coco Fusco hade en performance kallad "A Room of One'’s Own" . Den hade redan startat och vi fick lov att försiktigt slinka in genom dörren längst bak. Det var ganska väl genomfört får man iallafall säga. En scen var satt upp i mitten av lokalen intill den ena långväggen. En talarstol, en amerikansk flagga, två projektioner och en bisittare vid ett bord med en liten laptop. Fusco och bisittaren var klädd i full uniform. Hon höll en monolog, eller ett slags föredrag, där den ena projektionen var en powerpoint som hon illustrerade några av sina poänger med, och den andra visade en orangeklädd fånge i en lite cell. "Live Gitmo" stod det på skärmen. Här hakade det upp sig för mig. Jag klarar inte att låtsas som om det var en livebild från Guantanamo. Jag klarar inte att leva mig in. Det blir liksom bara lek och blaj i mina ögon.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.

Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.

Se konsten, styr undan konstnärerna

Får väl börja med att erkänna att jag hoppades Anders Smebyes utställning "Devolution" skulle vara dåligt. Jag träffade honom faktiskt, sent igår kväll på Robinet (Oslos bästa vattenhål, och ett vanligt AfterArt tillhåll). Han gjorde inget stort intryck. Lite slug så där, inte en kille att lita på. Men det kan vara min paranoida sida, förstärkt av halvlitrarna med öl jag fått i mig. Man blir lite paranoid när man, som jag, knallar ensam på konstevenemang, och hänger sig på följen med folk man egentligen inte känner så gott. Får för sig att alla undrar vem den där killen i hörnet är, han som balar ner på ölen. Vem känner egentligen honom? Ingen är direkt otrevlig mot dig, men ingen är heller särskilt trevlig. Så också Anders Smebye. Det uppstod en liten diskussion om avantgarde-filmskaparen Jonas Mekas, medans vi huttrande rökte våra cigaretter utanfor den pyttelilla lokalen. Vi hade alla varit på en screening med några gamla filmer på OCA, och Jonas Mekas som reste runt med filmerna, svarade på frågor efteråt. Eller svarade och svarade. Han berättade väl mest anekdoter från den gamla goda tiden i femti-sextitalets New York. Vilket framkallade en del garv från vårt sällskap på trottoaren. Men av nån anledning irriterade jag mig på gängets lite fyllepräglade kritik av Jonas Mekas bristande teoretiska framtoning. Lite konstigt egentligen, jag hade väl i stort sätt reflekterat över detsamma när jag suttit där och balanserat på en liten stol, på toppen av OCAs atrium, och lyssnat på Mekas knarriga röst som aldrig verkade vilja sluta, trots ivriga avslutningsapplåder. Det var inte det att jag trots allt gillat filmerna, speciellt den av Jean Genet (tydligtvis hans enda filmverk, imponerande) som störde mig på deras flams. Nej, jag vet inte, jag var väl i det kverulerande hörnet som vanligt.

Untitled (RIP), Anders Smebye

Detta föranledde mitt inledande tvivel, och förhoppning om bekräftelse av mina negativa förväntningar till Smebyes utställning på UKS. Men så gick det inte. Den gigantiska kalsongen som hängde utanför galleriet var kanske lite flåsig. Men kopplingen till ett av Christos inte helt vällyckade projekt "Rifle Gap", genom en uppförstoring av ett gammalt tidningsklipp, var ju rätt fyndig. Och titeln på kallingen, "Great White", är ju faktisk kul, måste jag erkänna. I entrén hänger en vit flagga med ett stort dollartecken som jag inte greppar helt först. Så jag finner fram pressmeddelandet. Devolution är alltså motsatsen till evolution får jag veta. Här handlar det om nedbrytning, dekonstruktion och negativitet. Jag anade det. Man kan ju knyta Smebye till den lilla gruppen av unga norska, lite småcyniska konstnärer som betecknas som ny-konceptualister. Unga män som är anti. Faldbacken, Einarsson, Engh bl.a. Så flaggan heter $uprematism och baserar sig på vandaliseringen av det kända verket till Malevitj. En konststudent sprayade ett dollartecken på det. Och så fortsätter det. Approprieringar av olika uttryck för destruktivitet, misslyckande eller förstörelse. Ibland är det kul, väldigt kul faktiskt, som med "Voodoo", en negativ version av den beryktade skelettscendräkten till Jan Teigen, en av dem som misslyckats allra mest i Melodifestivalen. Dräkten hänger slagen, över ryggen på en stol. Ibland är det vackert, som dem tre stora filtcollagerna, med abstraherade bilder av nebulosor i klara färger. Det är dem som vinner mig över. Bilderna är verkligen effektiva, och fungerar fint i förhållande till materialvalet, både estetiskt-taktilt och rent konceptuellt. Finishen är utsökt. Filtfälten ligger helt kant i kant och överlappar, eller glipar ingenstans. Som en intarsia. Dem hänger fritt i rummet helt utan ramar eller annat dilldall. Här ges det negativa temat rent kosmiska dimensioner som balanserar det lite mer slapstick-aktiga i resten av utställningen. Den här sidan gillar jag bäst. Kombinationen av det stora, lite allvarliga motivet, med skönheten i dem rena färgerna och mjukheten i tekniken, är fin. I ett angränsande rum är en dokumentationsvideo av Smebyes uppförande av "Piano Piece (Patricide)" på Happy Days festivalen. Den är baserad på George Macunias verk med ett liknande namn, och går ut på att Smebye spikar en spik genom varje tangent på ett uppmickat piano placerat på en scen. I samma rum är ett slags Flinstone instrument, en sten marimba av granitblock som Smedbye kallar "Paleophone".
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.

Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.

Kamera överdosering

Det här verkade bra. Trots att jag inte är nån stor fan av Jan Christensens konst lät det lovande i pressmeddelandet. Det skulle handla om fotografi som man upplever det på Flickr eller Facebook. Foto som en del av ett socialt beteende.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.

Jan Christensen, Camera Studies (2008)

Nå, det här var tankar som snurrade i mitt huvud på väg till galleri MGM. Jag inser nu att jag läst in för mycket av med eget huvud i pressmeddelandet. Men konceptet som det beskrevs pekade lite i den riktningen. Fotografier av människor som gemensamt tar bilder av sig själva i en spegel. Samtidigt. Det är en variant av en kategori bilder som florerar rätt mycket på dessa websidor. Blixtar som går av mot en spegelyta. Foton av den fotograferande. Som koncept är det spännande. Men är utställningen spännande? Nej, jag blev lite besviken. Det var det det var. X antal foton i standardformat monterade i samma ram. Varje bild i ramen motsvarade en kamera på bilderna som hade samma motiv - X antal människor med kamera i en spegel. Man blev stående lite och fundera på vilken kamera som tagit vilket foto. Som regel den med störst blixtrefleks. Den lite hisnande känslan jag snuddade vid när jag tänkte på konceptet, infann sig inte framför verken. Varför? Jag kan tänka mig två ting. Först det alldagliga uttrycket, med det blygsamma standardformatet på bilderna, och den lite slappa kompositionen bilderna var monterade i ramen med. Förstärkt av det ointressanta motivet som upprepades otroligt många gånger. Vilket är den andra anledningen. Varför göra det samma verket så många gånger? Det kan kanske motiveras konceptuellt, men som alltid; konst har alltid en fysisk sida. Eller kanske inte alltid, men dessa verken har i alla fall det. Och här blev den inte tagit till vara så gott. Även ett banalt motiv som det som visas här, kan upplevas spännande om det gestaltas riktigt. Jag hade hellre sett konceptet ges en mer koncentrerad form. Vad med, tex. , två helfigursfoton i naturlig storlek, av två människor i samma spegel? Nu är det ju inte jag som ska göra dem här verken, dem är ju gjorda, och det blev det det blev. Men det är lite synd. En så god idé, så lite utvecklad.

Inte så väldigt latjolajbanlådan

The Diary of the Unknown Consumer, Mattias Härenstam

Mattias Härenstam verkar inte se så ljust på det. Inget att protestera mot, nu när allt är lov. Han var mest bara lite frustrerad tidigare, med intensiv kedjerökning som följd, om man ser på några äldre skulpturer iallafall. Nu verkar det slagit ut i full ångest.
I ingångspartiet på UKS (Unga Kunstneres Samfund för dig Rosa, som kanske inte är så gott bevandrad i Oslos gallerivärld) visas en projektion av ett typiskt medelklass villaområde, filmat från fönstret av en bil. Det är vinter och det närmar sig jul, av juldekorationerna att döma. Inte alla har hunnit fått upp dem, medan några är i full gång med glöggen. Möjligen kan det vara en stund efter jul, och det är eftersluntrarna som har pynten uppe. Hur som helst, tror det är menat att det ska se lite monotont och opersonligt ut liksom. Själv tänker mest på hur skönt det hade vart att ha haft råd med en villa. Sitta framför brasan, ha plats att stuva undan all bråten som står i hörnen, upp på en vind. Pingisbord i källaren, och kunna gå ut och sträcka sig på altanen om morgonen, med en kaffekopp i handen. Men de tankarna har nog mest att göra med att bilen just pajat och måste på verkstad. Det kostar kulor. Och att det faktiskt snart är jul, det kostar också kulor, iallafall när man har en drös med ungar.

Så får man då kliva in genom en enkel vitmålad dörr, som Härenstam har monterat i den vanligtvis rumsliga öppningen in i huvudrummet. Bak dörren finns en trång, ca 6m lång korridor. Vi är på väg in i furuhelvetet, förstår vi av de groteska skapningarna som är karvade in i träpanelen, vilken täcker väggarna och det låga taket. Sommarstuge lampetter är monterade med jämna mellanrum och sprider sitt gula, übermysiga ljus. Jag inser igen att jag inte gillar den här typen teatrala, alltomfattande scenografi installationer. Jag vill kunna stå utanför och betrakta konsten, inte vara helt omgiven av den. Så hämmad är alltså jag. Ska inte gå in i en djupare analys av det, men jag har egentligen några goda argument i bakfickan. Det handlar om att konst är ett möte, och inte ett överfall. Och det handlar om närvaro, och inte illusionsmakeri. På ett ungefär.

Nå, i det inre gemaket är ett mörkt rum med en videoprojektion. Nu är vi nere i kaninhålet, eller inne i villaångesten innersta och förträngda psykostillstånd, som det antyds i pressmeddelandet. Här är det klassisk mardrömsvandring med famlande händer framför kameran, i mörka skogar med kala stammar, som träder fram ur svärtan i ljuset från kameran. Då och då dyker det upp en eller annan mystisk ting, som händerna börjar treva efter bara för att den ska försvinna i tomma intet. Ljudspåret följer samma mönster, spöklikt, odefinierat, med ekande steg och en enveten telefonsignal av den gamla sorten, som dyker upp då och då. Det är rätt suggestivt en stund, men det avtar fort. Man sitter bara och väntar på nästa mystiska sak, som ska dyka upp. En blomma, ett par skor, en apelsin. Jag går ut igen. Försöker intressera mig lite för trärelieferna på vägen ut, men klarar inte det heller. Det måste ju vart slitsamt att kreta ut allt det där, men samtidigt är det kanske för lite av dem ändå. Det borde kanske ha kryllat och krälat ändå mer över väggarna och taket. Vet inte helt.

Det är ett projektionsrum till, på sidan av det stora, tredelade verket. Där visas bl.a. filmen "Supermarket" om jag förstod det hela rätt. Olika, lite dagboksliknande sekvenser, avlöses av en vilolös körning med kameran nere i en shoppingvagn, längs hyllorna i en mataffär. Kameran ligger på botten av vagnen och filmar rätt fram genom gallret. Några av dagbokssekvenserna är fina, bl.a. den där himlen över en helt vanlig dag i Berlin, plötsligt öppnar sig kring sig själv, och ett stort svart hål vidgar sig, tills det har slukat hela himlavalvet. Den påminner mig om en fin film av Härenstam jag sett tidigare, där han kör runt med kameran på vad kanske kan vara en skateboard, och då och då fylls gator och torg nästan omärkligt av vatten och vågor. Den filmen påminde mig i sin tur om en sekvens i Julian Schnabels film om Basquiat, där målaren plötsligt ser upp mot himlen mellan skyskraporna i New York, och där ser en enorm surfare, surfa i full fart på molnen. Vackra, poetiska, bilder av hur det inre bryter in i det yttre på ett helt naturligt vis, både av Schnabel och Härenstam. Den dagboksliknande indelningen av "Supermarket" gör att man kanske kunnat tro att det var den som gett utställningen dess namn, "Den ukjente konsumentens dagbok", och inte huvudverket.

Vel, vel, för att avrunda vill jag bara säga att jag gillar Härenstams arbeten bättre när de blir drömska, avväntande och lite vad ska vi säga, nollställda, än när han ska vara kritisk och mer högstämd i känsloläget. Läste i en intervju att han har försökt gå tillbaka till att försöka göra konst med magen, istället för huvudet, som han lärde sig på akademiet. Det låter ju bra. Fast jag tycker nog dem kan vara svåra att skilja åt ibland.

Gammal är äldst

Kära Rosa. Det börjar bli en stund sen jag såg den här utställningen, men jag kommer ihåg att jag var förväntansfull som en femåring på julafton när jag knogade mig uppför trapporna till Stenersenmuseet på själva vernissagedagen. Måleri är ju hjärtebarnet mitt, även om vi har ett rätt stormfullt förhållande. Jag hade ju gett upp hela grejen innan akademiet, och var det inte för att måleriavdelningen hade dem snyggaste tjejerna, så hade jag väl fortfarande bajsat i små behållare och vikt pappersplan, som jag höll på med på den tiden.

Och på den vägen är det. Måleriet är fortfarande kungen av konstdiscipliner, även om det ofta är lika gammaldags som monarkiet. Det är på långt när här den bästa konsten görs, med några hederliga undantag.
Jag bläddrar i katalogen till utställningen 40/40, LNM´s (Landsforeningen Norske Malere) jubileumsutställning. 40 år och 40 målare. 40 minuter ca tog det mig att plöja utställningen och 40 sekunder att inse att det är ingen höjdare, som utställning att räkna. Lokalerna var som vanligt urusla, museet har ju fått plats i Björvikakabalen, så dem avväntar väl med alla tankar om renovering. Mörkt och lågt till tak är närmaste beskrivning, så är det visst ett gammalt parkeringshus har jag hört. Verken placerade i stort sett på rad utan att jag upplevde några spännande möten eller kopplingar. Någon övergripande utställningsidé kunde jag inte uppfatta. Där var ett rum med några representanter från den unga, hippa, konsteliten som väl skulle skänka ett konceptuellt alibi till den belastade sjangern, men det verkade väldigt påklistrat, mest för att verken var så irriterande dåliga. Ska återkomma till dem.

Så jag bläddrar i katalogen och gör några kommentarer i bokstavsordning om det är ok för dig, kära Rosa. Kristina Bræin blir första stopp. Så känslig och försiktig i sitt formspråk att konsten nästan inte syns. Det här är konst som egentligen skulle irritera mig, för precis som hon skriver i katalogtexten, har också jag en hang till att se formala och måleriska kvaliteter i verklighetens många små tillfälligheter. Det kan jag tänka mig många målare har. Men bara för att en planka lutad mot en vägg, ger en estetisk upplevelse så går jag inte runt och kallar det konst i tid och otid. Men det gör Bræin. Hon insisterar faktiskt så mycket på det att jag låter mig övertygas. Ja, det är fint med hur skuggan av spoten gör en bild i den tomma projektionen. Ja, den blå blusen och den upptejpade papperlappen med blått akvarellskribbel är ett fint konstverk. Det behöver inte vara svårare, just så lätt och vacker är verkligheten, och det kan konsten också vara. Varför inte?
På vägen ut köpte jag en multippel Bræin kursade i foajen. En liten MDF-platta med pårollad färg och en liten tejputsparing. Tror egentligen hon har lagt ner mer tid i den än i många av hennes "riktiga verk". Har en känsla av hon blev lika överraskad som jag när hon blev utvald till det nordiska bidraget på Venecia-biennalen för några år sedan. Det är inte precis biennale konst hon gör. Men kanske inte, hon måste ha en del guts för att våga insistera som hon gör med konsten sin, utan några skyddsnät, utan några yttre garantister för verkens kvalitet.

Jan Christensen har gjort en irriterande målning med texten "the fact that this is meaningless doesn´t mean it can´t be art." Det borde väl egentligen ha stått "the fact that I really like graphic design doesn´t mean I can´t do art", eller "the fact that I´m an idiot doesn´t mean I can´t be successful", eller nåt i den stilen. Mannen har kuratert en användbar utställning på MGM för inte så länge sedan, och gjort otroliga mängder av verk vars kvalitet jag sällan helt kan se men som visuellt sätt iallfall har något litet för sig. Här får jag faktiskt lust att slita verket från väggen och stampa på det. Att någon som jag antar ser på sig själv som en konceptkonstnär, upplagt kan ha så få intellektuella tillgångar är för mig en gåta. Jag vet att jag nu tangerar gränsen till det injurierande men det får bara stå till. Dessutom är jeg ju anonym, eller hur Rosa?

Nästa nedslag blir Hilmar Fredriksen. Av katalogtexten verkar han vara en sympatisk konstnär. Han har ett kartotek med ca 300 bilder som han vid behov förverkligar till större arbeten. "Efterfrågan är inte stor och det är praktiskt att jobba på det sättet", som han lakoniskt påpekar. En bild är ju också ett koncept så Fredriksen är ju en konceptkonstnär så god som någon. Jag hittar inte så mycket om han på nätet och ingen bilder av verken på utställningen, och eftersom jag inte orkar dra fram scannern ur garderoben så ska jag försöka beskriva dem två verken från katalogen. Det första består av flata silhuetter av berg som reser sig från en havslinje. Det är sex av dem placerade ovanpå varandra så havet på den ena bildar himmel på den under. Flatt i två blå färgtoner. Silhuetterna gör några slags oregelbundna bågar och jag minns att jag associerade till Duchamps låda med böjda linjaler som jag såg på Moderna i Stockholm rätt nyligen. Jag blir lite stolt när jag nu läser i katalogen och ser att Fredriksen gör precis den samma kopplingen.
Den andra består av ett blå-vitt rutmönster med små bergssilhuetter som sticker upp här och där. Den är gjord efter dotterns kommentar om att det fina sørlandsvädret som "blått och vitt väder". Jag gillar Fredriksens finurliga lek med förhållandet mellan abstraktion och figuration. Det är samma kombination av humor och allvar som man finner hos t.ex Magritte.

Därefter blir det Bjørn Kowalski-Hansen, mest känd hos mig som skaparen till Håkki™ konceptet, som såg sin späda början uppe Trondheim, och vars T-skjorter också jag gått runt i innan jag blev så tjock att inte ens deras största storlekar passar mig. Jag köper hela Håkki™ grejen och dess lek (är det lek?) med märkevarubyggning. Han är smart mr Kowalski-Hansen. Men det här verket har jag problem med. Han har låtit en firma i Japan, där man kan få "riktiga" målningar gjorda på beställning, göra en serie självporträtt. Inte av Kowalski-Hansen, men av sig själva, dvs arbetarna i firman. Enligt texten (som av någon anledning är på engelska) i katalogen ska man liksom låta sig förfäras av att målningarna är så lika, trots att firman är specialiserad på att måla i olika stilar. Jag vill ju tro att anledningen till att dem är lika, är att dem låtit han i firman som är bäst på fotorealisme måla alla porträtten, det blir ju mest kostnadseffektivt. Man får intrycket av att Kowalski-Hansen, eller åtminstone Erlend Hammer som skrivit katalog texten, hade väntat sig att dem stackars avindividualiserade måleriarbetarna skulle kasta sig hänfört över uppgiften att äntligen få uttrycka sig själva och bli "riktiga" konstnärer. Get over yourself, här är det nog pengarna som räknas.
Jag får en lite dålig smak i munnen av det här. Måleriarbetarna ska liksom ställas ut till beskådan här, deras arbete blir köpt i en annan hänsikt en den är såld. Det påminner mig om Goksøyr och Martens verk "It would be nice to do something political", som hade en afrikan som gick och tvättade deras utställningsfönster hela utställningsperioden. Det är som att ropa på en servitris bara för att kunna kolla in bena hennes. Eller för att vända på det, telefonsäljaren som ringer gamla med ett behov för att prata, bara för att sälja telefonabbonemang. Det är nåt omoraliskt över att mutera dem ekonomiska transaktionerna i handeln med tjänster. Visst, servitrisen kan skratta hela vägen till banken men köparen är fortfarande en skitstövel. Och det gör det INTE bättre att det är i konstens namn. Tvärtom.


I det enda rummet med takhöjd hänger en jävel av en målning. Det är Olav Cristopher Jenssens. Ja, vad ska man säga. Härliga grejor. Det är ingen tillfällighet att han är Norges tyngsta nu levande konstnär. Här är det tysk storlek och precision. Fantastiskt att dem fått han med på det här. Han är väl knappast medlem.

Känner att jag börjar bli sliten nu så jag hoppar över några jag tänkt skriva om och går direkt till min gamla lärare Jon Arne Mogstad. Här visar han att gammal är äldst. Tre utsökta målerier i rätt stort format utförda med en fingertoppskänsla för material, färg och form. Måleriavdelningen i Trondheim på nittitalet stod kanske inte så högt i kurs, men förutom dem snyggaste tjejerna hade den också den bästa professorn. Kanske inte som pedagog men det har jag aldrig tyckt vart viktigt. Vi var ju trots allt vuxna människor. Men som konstnär visade han var skåpet skulle stå och det gör han här också. Att måla på det här intuitiva sättet, där så att säga vad som helst kan hända, är lätt upp till ett visst nivå. De flesta habila målare kan gör en ok målning eller två på det här sättet. Men det är steget upp i nästa liga som är det svåra, nästan omöjliga. Att lyckas gång på gång, att ständigt överraska men samtidigt vara konsekvent, att finna entusiasm för de små variationerna och detaljerna men aldrig förlora greppet om helheten. Det är här vi mediokra faller i fisk och giganterna träder fram. Jag sa det väl inte på den tiden men säger det nu, du ruler Jon Arne.


Två konstnärer till vill jag nämna innan jag avslutar, Thomas Pihl och Magnus Thoren. Monokrommålningar från båda två så det blir en fin avslutning. Pihls latexskikt i hudfärg är förföriska och läckra men samtidigt en aning otäckt kroppsliga. Man förlorar sig i dem. Thorens svarta, kammade, bilder stänger en däremot resolut ute. Glatta och avvisande skapar dem en påtaglig närvaro. Med kammade menar jag att färgen, monokrom som den är, appliceras i lite olika riktningar med pensel eller skrapa eller vad det är. Strukturen verkar först vara figurativ, men jag klarar inte urskilja vad det skulle vara och titlarna ger ingen ledtråd. Han citerar Smashing Pumpkins i katalogen och det passar bra. Hårt och mörkt, med intensiva men starkt regisserade känslor.

Ja, det var kvällens rapport från Oslos konstliv. Återkommer så fort jag kan med mer.

Verklighetens glidande skala.

Det är nåt med verkligheten iallafall. Den är liksom kladdig, smutsig och blandad. Den gör sig bättre på bild. Mer estetisk avslutad så att säga. Men det finns ju grader av verklighet. Och det finns trix man som konstnär kan använda sig av om man vill ge sina vackliga arbeten lite auktoritet Det äldsta i boken är ju att rama in det. Med en gång blir det avslutat och alla förstår att, just så, ska det se ut. Men ramar är ju lite belastad i dag och kan lätt sända fel signaler. Det blir fort lite gammaldags om man inte håller tungan rätt i munnen. Ungefär som att signera nere till höger. Touchy. Nej, mer samtida metoder är antingen att göra det stort, göra det många gånger, eller med dyra material eller väldigt krävande metoder. En väldigt krävande metod är att göra det bra, men den ska vi inte hänga upp oss för mycket på.

Mari Slåttelid har hållet på en stund med en variant av trixen. Måla på plexi. Gärna på baksidan av transparent plexi. Då blir färgen mer som på bild. Man slipper lite av det där kladdigt, verkliga över den. Men hon är nu inte här för att trixa, mer för att undersöka den här problematiken. Tror jag iallafall. Verklighetens glidande skala.

Utställningen på galleri K, som ligger så mysigt i källaren på ett av husen i stadens miljonärskvarter, heter "Ideelle problem". Bra namn. Och fin målning.

grøn tittel, akryl på aluminium 35x28cm

Liten, torr sak, men där färgen fått vara just så motsträvig och verklig som den är i all sin trögflytande kletiga substans. Försiktigt och känsligt formad men utan att forma för mycket, utan att forma bort färgens naturliga uttryck, kan man kanske säga.
Och det gamla problemet går så klart igen i resten av utställningen. Dem måleriska problemställningarna kan ju vara ett exempel på ideella problemer. Problem som kan formuleras om och om igen och inte nödvändigtvis har en lösning, utan är där just för att ge oss en chans att reflektera ta en pust i backen. (Eller så är dem ideella just för att dem inte är reella, dem har inte några praktiska konsekvenser för oss, som problem i verkligheten ofta har.)

Men det är som tur är mer än det här. Det är som sagt ganska torrt, trots den bitvis flödiga penselföringen. För att inte säga intellektuellt. Jag uppfattar dem ständiga varianterna av att måla bakom glaset, och på det, som en undersökning av när en bild blir bild. När den mister sin kontakt med verkligheten, och flyter ut i bildens språkligt gränslösa värld. Här fungerar målandet bakom glaset precis som fotograferande. Det blir en glansig yta mellan dig och verket, och precis som konstverk ser bättre ut på foto, så blir färgen liksom läckrare, tydligare och mer avklarad bakom glaset. Men du mister något. Vad ska jag kalla det, verklighetskontakten. Konst fungerar ju trots allt som regel bäst live, inte som dokumentation.

Den här är en intressant undersökningen. Men som alla undersökningar så bör dem ideellt sett leverera några reella resultat, konklusioner. Och här blir det lite tunt. Visst, här är några fina verk, men rätt få, den expansiva verkslistan tagit i betraktning. Kanske hade den vunnit på att inte vara så omfattande. Trots att galleriet visar fina konstnärsskap så vilar det lite krämarlukt i dem mattbeklädda rummen. Viljan att sälja blir en aning för påträngande. Inget fel med den, men jag är ju här som en snyltkonsument och det gör att jag känner mig lite utestängd från upplevelsen av konsten.
Men även bortsett från det lite överlastade, så sliter jag lite med de flesta bilderna. Elementen bak glaset blir för glassiga och färgen utanpå blir lite för fadd och klumpig för att fungera. Dem två sidorna slår ihjäl varandra, och att försöka förena dem verkar som en alltför stor utmaning. Dem bästa bilderna är dem som håller sig på den ena eller andra sidan tycker jag. Det är synd.

På vägen hem åker jag förbi galleri Semmingsen där Hanne May Scheen har utställning. Hon målar också på plexi och håller sig konstant på den safe baksidan. Bilderna där är glatta, insmickrande och astråkiga. Då blir det ändå mer synd att Mari Slåttelid inte helt fick det till, för jag sympatiserar väldigt med projektet hennes. Det är gutsy.

Framåt konst!

När jag promenerar ner längs Trondheimsvägen för min sedvanliga gallerirunda, märker jag att Uppdraget har gett ny energi till dessa ibland lite trötta exekursioner i Oslos konstdjungel. Jag noterar mig att vädret är ett perfekt galleriväder, molnigt, inte för kallt och vindstilla. Härligt, här ska ses konst! Jag ska inte bry dig med allt jag var inom Rosa, men stoppa vid en liten utställning jag nästan marscherade förbi.

På Rekord, ett litet konstnärstyrt galleri gömt i en bakgata mellan kebabsjapper och små obskyra resebyråer, pågår en ambitös utställning med den friska titeln ”Framåt”. Det är en kurerad, eller kuraterad eller vad det heter, utställning med Tomma Abts, Hilma af Klint, Tora Dalseng, Angela de la Cruz och Else Leirvik. Inte dålig uppställning för ett galleri med vad jag antar är få eller inga medel.
Galleriet är ju, som sådana här nonprofit-gallerier ofta är, lite shabby. Övermålade paneler och en variation av spotlights funna i container, med skarvsladdar spikade fast i taket. Ett slitet linoleumgolv med cigarettmärken. Jag förstår inte helt varför det måste vara så, är det så svårt att putsa upp en lokal med lite stil? Dem vill kanske distansera sig från den slicka vita kuben men varför egentligen? Ok, den vita kuben är inget neutralt rum, den färgar också konsten, men är det inte roligare att höja upp konsten några hack med en snygg presentation istället för att dra ner den i en lite sliten och begagnad förpackning? Jag bara frågar. På några av dem här verken får det i alla fall olyckliga konsekvenser.


Hilma af Klint och Tomma Abst kommer ok ut av det, deras verk är tryggt inramade och har så att säga sitt eget rum. Klints sköra akvareller/teckningar är som bekant flippade saker. Gjorda på kommando från andevärlden gubevars. Jag såg den stora utställningen på Moderna i Stockholm en gång i början av nittitalet och det gjorde rätt stort intryck. Men jag var en mer öppen och sökande själ på den tiden. Nu är jag mer skeptisk, för att inte säga avvisande.
Det har blivit hipt med med alternativ andlighet, ockultism och sånt i den norska konstsvängen på det sista. Det skylls väl mest gänget kring ett annat konstnärstyrt galleri som numera gått i graven, galleri Galuzin, eller TAFKAG som det hette en stund. Skylstad, Galuzin, Malling med flera stöter man på titt som tätt om man följer med i fältet åtminstone ett minimum. Men där handlar det mer om form och identitetsbyggande, jämfört med Klints mer hardcore andlighet. Även om jag är sympatiskt innställd till outsiderpositionen och innerligheten hon framvisar klarar jag inte helt att relatera till hennes arbeten. Dem blir rätt och slätt för religöst för mig. Men dem är vackra på ett spejsat, torrt sätt, precisa med oväntade och halsbrytande kompositioner. Skulle gärna haft en på väggen.

Dem norska bidragen till har en mer samtida och lågstämd andlighet eller vad man ska kalla det. Pressmeddelandet pratar om att göra konst av inre nödvändighet och att gå sin egen väg, även om den är ensam och utanför rampljuset. Den citerar Adrian Searle i the Guardian på att konstnärer behöver en stark tro på nägot för att få fjutt i sakerna. Stora ord, och här är det väl mest Klint som lever upp till det bokstavligt sett. Men jag är på sätt och vis enig. Inre nödvändighet och en tro på något behövs, men vad man tror på, och hur den inre nödvändigheten upplevs, behöver inte konstnären helt definiera för att kunna producera relevant konst idag.

Verket till Else Leirvik består av en liten vit hylla med ett ljusblått sidenband noggrant hoprullat ovanpå. Det har titeln ”cloud”. Det här gillar jag. Mjukt och poetiskt och samtidigt väldigt konsentrerat. Det öppnar sinnet, jag tänker; kan man mäta himlen? hur lång är en lycka? och sådana lite flytande tankar. Möjligen är hyllan lite för prosaisk, en vitmålad furuplanka, tänker jag också, men skriver det på det ovannämda, ruffa sammanhanget.

Tora Dalseng sliter mer med lokalen även om hon jobbar site-specific. Hon har spänt ett snöre från taket till en platta på en kvarts kvadratmeter, fästad ett litet stycke över golvet. Plattan med snöret sitter i ett hörn av rummet. Ett hörn av plattan är i sin tur avsågat och den lilla biten sitter i ett annat hörn av rummet. Rummet, och hela konkarongen är målad i en mörk, grå färg. Det är tungt och dystert. Rummet är ännu mer grovt i sitt uttryck än det första. Galleriet brukar använda det för projektioner. Jag frågar om hon har målat det grått, men får veta att rummet var grått och Dalseng har målat verket sitt i samma färg. Således blir hela rummet en installation. Men det är det ju inte, här är väggkontakter, grova väggar med panel, fulla av dåligt igenspacklade spikhål, som inte alls hör till som jag ser det. Det blir bara tungt och klumpigt där jag antar att det skulle vara lite vart och sökande med tråden som liksom förbinder tak och golv, och dem två plattorna som med sitt inbördes sammanhang förbinder olika delar av rummet. Verk och det omgivande rummet har inte ett avklarat förhållande, det fungerar inte samman som site-specifik arbeten måste göra. Kanske det hade funkat i en mer färdig lokal, det får vi aldrig veta.

Tomma Abts akvarellskisser hänger också i detta rum, men tryggt inramade i eleganta ramar. Dem skiljer sig en del från hennes mer kända målningar med sina hårda fördrivningar som brutalt bänder upp bildrummet. Det är ett strängt prosjekt där alla målningar är i samma, förhållandevis blygsamma format (likt en annan konstnär jag känner, inga jämförelser i övrigt). Här är det papprets A4 format som gäller, och även om man känner igen sättet att bygga upp dem abstrakta, geometriserande kompositionerna, och den dämpade koloriten, så är uttrycket ganska annorlunda. Flödigare och inte så tätt och mättat. Men så är det kanske som skisser, förarbeten att räkna.
Abts får nog inte order från andarna, iallfall är hon smart nog att inte säga det, men det är fint att se hennes arbeten samman med Klint och Leirviks. Hon är absolut en intressant konstnär som inte är rädd att tangera, och för den skull gå rätt in i modernismens estetiska minfält. Lättheten som lurar, undgår hon, inte som Klimt, med andlighet, utan med benhård systematik och konsekvens som tydligt placerar henne i den samtida kontexten.

Då återstår bara Angela de la Cruz. Hon framstår ju lite som en elefant i den här förhållandevis försiktiga settingen. Det var kul att se det här verket eftersom jag aldrig sett nåt av henne live men länge önskat det. Och det är fint. Hon bankar in med järnhammare: –Ett måleri är inte en bild, det är ett ting! Helt riktigt. Faktiskt klarar hon att skapa en murrande närvaro i verket som hon kallar ”torso”. Det är ett bra namn. Storleken på hennes övriga arbeten tagit i betraktning så kunde det vara en del av en tämligen storvuxen kropp där det hänger i ögonhöjd. Det består av en låda på storlek med kartongen till en liten TV, eller en stor hushållsmaskin, målad i tjock, svart oljefärg. Bak den sticker det ut resterna av en duk målad med samma svarta färg. Galleristen beskriver det som en låda med en målning som inmat. Men jag tror att lådan är tillverkad av den samma duken och bara vikt och ihopknölad på baksidan. Trots sin våldsamhet tycker jag de la Cruz fint balanserar det konceptuella med träffsäker formkänsla. Det känns, och det är förbannat bra måleri.

Trots att Angela de la Cruz skiljer sig från dem övriga bidragen så tycker jag utställningen är väldigt känsligt sammansatt. Nästan smått genialiskt när jag tänker på det. Dem olika temperamenten och teknikerna utfyller varandra och samtalar på ett sätt som inte helt låter sig definiera. Som bra konst ska. Ofta kan sådana här kuraterade grupputställningar bli lite teoretiskt baktunga och verken bli reducerade till illustrationer av ett tema. Så inte här. Bra jobbat. Men lokalen behöver som sagt mer jobb.

Rosa, kommer på just när jag tänkte avsluta (det här blev lite längre än jag tänkt) att alla medverkande konstnärer är kvinnor. Det är lite fint att jag inte tänkt på det förrän nu.