En obetydlig betraktelse

Jag hittade en liten personlig fundering som jag skrev för ett tag sen. Den har egentligen inget med uppdraget att göra, men den säger ändå något om dess förutsättningar. Och om dig, Rosa:

Jag är en grå mus som ingen ser och ingen bryr sig om. När jag går runt på utställningar är det ingen som stormar fram, trycker kataloger i min hand och börjar berätta om konstverkens förtjänster. Jag är konstens försummade styvbarn, ett överflödigt kugghjul i ett självgenererande maskineri – jag är publiken.

Länge har jag i skymundan betraktat konstetablissemangets pretentiösa utspel. Tyst och försagd har jag stått strax bredvid de stora grabbarna och lyssnat på deras skrytsamma fraser. Så träffade jag Rosa Berger och förstod plötsligt att min vördnad för konsten saknade grund. Rosa är en lärd och nyfiken person, men hennes brist på respekt och prestige gör henne socialt omöjlig (ursäkta Rosa, men du vet ju också att det är sant). Hon sitter mest bara hemma bland sina böcker och sina egendomliga vänner. I hennes värld saknar titlar och meriter all betydelse. Hon är lika arrogant mot Lars Nittve som mot mig. Hon skrattar ut oss alla.

Men det är, åtminstone för mig, ett förlösande skratt. Det punkterar den uppblåsta sufflén av ord som konstverken alltid serveras inbakade i. Det spolar av mig hänsyn och lojalitet och får mig att våga känna och tänka själv. Som Rosa säger: "Eftersom inget jag säger kan vara av någon som helst betydelse för konstvärlden, är jag fri att säga exakt vad jag tycker".

Rosa Goes Public

Rosa, vi har bestämt att göra den här sidan tillgänglig för allmänheten. Är det OK för dig, du tyckte ju också att andra borde få läsa?

Petra Lindholm, Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Innan jag skriver min första rapport till dig, Rosa, vill jag bara rekapitulera vad vi har kommit överens om. Jag ska försöka att så sanningsenligt som möjligt förmedla de tankar och känslor som far genom mitt huvud under och efter varje utställningsbesök jag gör. Jag tänker inte ta hänsyn till om jag missat några väsentliga fakta, om jag är orättvis, fördomsfull eller bara dum i huvudet. Du får dra dina egna slutsatser därvidlag. Nu kör vi.

Över till Fredsgatan alltså:

Jag sprang in på utställningen i det pampiga akademihuset utan att egentligen ha den tid på mig som jag förstår behövs för att se två videoverk av Petra. Till höger i den mörka lokalen några stills till försäljning, till vänster tre skärmar med olika filmer + svårbestämbar melankolisk plinkmusik. Jag slår mig ner på en stol. Det är tomt i lokalen. Det kan ibland vara irriterande att inte veta om det finns början och slut på videoverk eller om det är en loop. Så inte nu, jag får för mig att det är ovidkommande just här. Växlande svartvitt och färg, nästan stillastående bilder utan andra förlopp än långsamma åkningar, framvällande moln osv. En filmsekvens ger mig omedelbart en tydlig känsla, ett fladdrande draperi som liksom smeker en lampa. Jag blir glad, där var Petras signum, tänker jag. Men sen vet jag inte vad som händer. Jag fortsätter titta, tankarna vandrar.

Tre skärmar… ständigt dessa simultana konstfilmer. Jag funderar på vad poängen från början kan ha varit med denna konvention. Den förste jag såg som använde greppet var nog Bill Viola i början av 90-talet någon gång. Här verkar syftet vara liknande, att försätta betraktaren i ett tillstånd snarare än att berätta en historia. Det är i alla fall uppenbart att om man sätter tre TV-apparater bredvid varandra så vill man förstöra det som annars är typiskt för film – det linjära berättandet. Visst kan man säga att det skapas en undflyende stämning med ett nostalgiskt drag av auteurfilm, men jag kommer på mig själv med att sitta och titta på de tre sonyemblemen i underkanten på ”ramarna”. Blicken fastnar där, varumärkena känns som det sammanhållande kittet mellan en massa slumpgenererade bilder.

simultan konstfilm

Nu var jag visst lite elak – var det nödvändigt? Nej det var det säkert inte, men det kändes som om jag ville ge igen lite för den tid som filmerna tog utan att ge något tillbaka. Eller något fick jag ju, en sak var till exempel dessa funderingar på varumärken som kom när min blick fastnade på emblemen. Den seriella estetiken, upprepningen av tre former med tre likadana signaturer var visuellt starkare än själva filmerna. Eller filmerna störde ut varandra, verket blev Tre Sonyobjekt med Utbytbart Filmbrus i.

Ja, jag blir lite sur faktiskt. Tre skärmar… Vad fan också, numera betyder det ju bara ”konst”. Det var bara ett kort ögonblick som jag fick känslan av Petra Lindholm. Och det är så synd, jag har sett en hel del äldre filmer där jag verkligen förstått vad hon gjort (Då räknar jag inte förra utställningen på samma galleri). Det har varit på en skärm, med en hel film från början till slut, som man ändå har kunnat komma in i när som helst. Särskilt en, jag vet inte vad den kallades men den lever väldigt starkt kvar i mig, den utspelar sig i ett solbelyst rum. Inget händer medan solen vandrar och dagen går. Men så upptäcker man små obetydliga detaljer, smuts, damm reflexer, som kommer tillbaka, loopas, går i slowmotion. Allt börjar kretsa kring dem på ett hypnotiskt sätt. Man kommer inte ur det varma, sunkiga rummet på hela dan. Man ligger och känner efter exakt hur den dova huvudvärken känns, medan hela livet struktureras efter ett dammkorns dans. Det är mycket vackert och mycket sorgligt.

Det är en film i det inre rummet också, den liknar kanske mer de äldre filmerna och den har också lite av den typiska Lindholmska låtsaspopengelskan i sitt soundtrack, men den hinner jag tyvärr inte titta på.

Hej Rosa!

Välkommen till din alldeles egna sida. Vad tycks? Jag har försökt utforma den i en stil som jag tror passar dig. Här kommer vi (du vet vilka) att lägga in betraktelser, så uppriktiga som möjligt, från Stockholms respektive Oslos konstscener. Hoppas vi kan leva upp till dina förväntningar.