Avvikare och efterföljare

Shit vad den här rapporten drar iväg! Jag började skriva den första november och sen har stycke efter stycke lagts till utan att jag kommit längre. Men nu är den äntligen färdig.

Ju mer jag funderar på konstvetenskap desto mindre förstår jag. Vadå vetenskap? Går det överhuvudtaget att finna någon sorts logik i konstens utveckling. Eller kausalitet. Eller vad som helst som kan förklara varför konsten blivit som den blivit. Inte ens från mycket långt avstånd kan det se följdriktigt ut att exempelvis kubism följer på symbolism som följer på impressionism. Vilken annan utveckling som helst hade varit lika förutsägbar.

Det finns ju vissa vedertagna indelningar. Romantik, modernism, postmodernism och så vidare. Men det är extremt vida och motsägelsefulla begrepp som dessutom delar på många centrala kännetecken. Och inte har de något med orsak och verkan att göra. Allt man kan säga är att så här kan romantisk konst se ut. Varför romantik finns återstår att förklara.

Sen är det inte säkert att den verkligen är till exempel romantisk. Stiluppdelningar används schablonmässigt för alla konstnärer som varit verksamma under en tidsperiod. Men ofta när jag tänker på en enskild konstnär faller just denna ur ramen. Att konsten i olika ögonblick verkar ha en riktning beror knappast på att den har ett bestämt mål. De rörelser som kan uppstå är snarare som vindar – tillfälliga eller ihållande, men utan destination. De som tillfälligt sveps med åt samma håll landar ändå med största sannolikhet på helt olika ställen.

Bara en konstant tycks finnas genom alla epoker: Varje konstnärskap av betydelse är ett som gått sin egen väg, gärna på tvärs mot invanda föreställningar. Orsaken kan egentligen vara vad som helst, utopiska visioner, rastlöshet, missförstånd eller ren tjurskallighet. Rörelsen, riktningen, mönstret framträder efteråt, när fler dras med eller kanske spontant reser sig samtidigt.

Alla avvikare blir definitivt inte betydande. Det krävs extrem skicklighet, kontakter eller pengar för att härda ut. Men det man gillar hos en konstnär, det som framhålls av konstvetenskapen och det som bildar skola, är ju inte det tidstypiska utan det avvikande och osystematiska. Vilken föga avundsvärd uppgift att försöka sammanfoga alla dessa excentriska, ombytliga och motspänstiga temperament och deras osjälvständiga efterföljare till en logiskt konsistent berättelse!

Så går det som det går också. Ta Caspar David Friedrich till exempel. Som en annan Törnrosa var var bortglömd i hundra år, de för det moderna konstbegreppets framväxt kanske viktigaste hundra åren. Alltså under hela högromantiken och under modernismens mest dynamiska fas. Han passade inte in. Sen blev han återupptäckt – av nazisterna. Deras omfamning återhämtade han sig egentligen inte från förrän på 70-talet. Sen – alltså nu – framställs han plötsligt som romantikens stora hjälte.

Men hans målningar, som jag allt mer förundrad kryssar mellan på Nationalmuseum stora utställning, är ju inte alls romantiska! De är avklarnade, poetiska inlägg i tidens filosofiska diskussion. Allt annat än Sturm und Drang. Snarare markerar de kulmen på upplysningen. Så blev han också omodern och glömdes bort i samma stund den romantiska konstidén på allvar intog scenen.

Jag är här med min pappa, som själv har varit nazist. Hans försvar för sin ungdoms ställningstagande bygger framför allt på upplevelsen av Tysklands förnedring under mellankrigstiden. Nu får vi återigen anledning att komma in på ämnet. En målning från Riesengebirge uppväcker minnen från hans ungdom. Men jag vet inte, bilden av min pappa i brun skjorta med hakkors får mig alltid att må illa och jag har ingen lust att förstöra upplevelsen av Friedrich med sådana associationer, så jag försöker hålla mig till 1830 istället för 1930.

Det går sådär. Men det är ändå en fantastisk utställning. Inom sina egna ramar kan i alla fall en konstnär hålla en väldigt konsekvent linje. Det är som om en och samma ande blåser genom alla målningarna. Jag är fortfarande helt tagen, känner jag när jag skriver detta. Mitt hår fladdrar som Carolas i stormvinden. Trots att jag känner att liknelsen inte bär på alla punkter vill jag utbrista: Friedrich är målarkonstens Bach!


Denna målning, som jag aldrig tidigare sett ens som reproduktion, är den som först sveper bort mig.

Framför allt är det ljuset och färgen som är enastående. Varje nyans är driven till sin spets, varje kulör är maximalt klar och distinkt. En annan sak som verkligen syns när det hänger så många bredvid varandra, är de genomgående strama korskompositionerna. Målningarna får ett tydligt drag av konstruktion, men utan att för den sakens skull tappa i trovärdighet. Snarare ökar förtroendet. Här är en som vet hur en historia ska berättas.

Sen är det lunch på Moderna Museet – jag glömde säga att mamma är med också, det är faktiskt hennes födelsedagslunch. Tyvärr har jag också glömt att boka bord. Trots allt går det rätt bra, vi får ett bord och maten är riktigt god. Ändå, jag är spänd, känner att jag inte har någon på "min" sida, trots att det inte ens är läge att diskutera något känsligt. Jag lider fortfarande av det ej längre så dolda men för tillfället outtalbara förflutna. Antagligen är det inte bara jag som känner av detta gnissel, men vi väljer alla att låtsas som ingenting.

Sen blir det Dalí. Och här har vi alltså en efterföljare, en representant för den riktning som Giorgio de Chirico startade. De Chirico landade som bekant på en helt annan plats så småningom (i vad han själv uppfattade som ett klassiskt maner i "mästarnas" anda), liksom även Dalí, som ju blev "Konstnär" och någon sorts symbolist. Visserligen försöker Moderna få det till att Dalí därmed tillhör ytterligare en riktning, en som likt Warhol sysslar med att göra sig själv till ett varumärke genom att jobba mot media och frottera sig med kändisar och visst, det är möjligt att den vinkeln säger något viktigt om Dalí eller vår tid eller så, men då blir målningarna ännu mer hängande i luften. För att ytterligare förstärka ansatsen har man hängt in en konstnär, Francesco Vezzoli, som använder sig av kändisar i sitt konstnärskap. Och därmed har vi hamnat långt från vad som från början, det vill säga i tonåren, intresserade mig hos Dalì. Fast oavsett mina tidigare preferenser känner jag att den postmoderna uppgraderingen inte får Dalís murriga surrealism att bli ett dugg bättre. Av de konstnärer som parasiterar på de Chiricos egensinniga bildvärld är Dalí en av dem jag har svårast för. Det är väääldigt sökt: Kolla på mig, vilka helt superkonstiga motiv!

Vad man skulle kunna hävda, och det är väl precis det Moderna Museet gör, är att Dalí är den första kändiskonstnären i samtida anda och därmed en pionjär i avvikandet från det modernistiska idealet där konstverken ska säga allt och konstnären hålla sig i bakgrunden. Men frågan är om inte detta snarare är Picassos mest originella bidrag till eftervärlden – han var väl den förste som var mer känd än sina verk.

Det neutrala passerar, det konstiga fastnar

De här utställningarna har jag också sett (men det hade jag glömt):
Johan Thurfjell
Charlotte Gyllenhammar
Gunnel Wåhlstrand
Jag börjar på Nordenhake. Johan Thurfjell, det måste väl vara en släkting till den ständigt neutrala rösten i P1. Eller, det vet jag ju förresten inte. Och inte har det väl något med saken att göra heller. Eller?

I alla fall, han har byggt en jättestor modellbro mitt i lokalen. Jag är ingen idealisk betraktare idag, barnen är med, så min uppmärksamhet är splittrad. De vet reglerna vid det här laget och skulle aldrig medvetet pilla på ett konstverk. Men de blir snabbt svårartat uttråkade och kan ju lätt ramla in i något om de börjar slåss. Alltså måste jag se till att hålla dem på gott humör och samtidigt försöka skaffa mej en uppfattning om vad jag ser och varför. Det går lättare att se på konst med barn om det är mindre ömtåliga grejor, men eftersom brobygget ser ut att vara byggt i något bräckligt material och dessutom står i vägen för barnens jaga- och knuffalek lämnas inte mycket mentalt utrymme för estetisk begrundan.


Collapse

Visserligen är bron redan trasig, noterar jag tacksamt, men eftersom det vid närmare betraktande visar sig vara en byggd trasighet skulle det nog inte konstnären uppskatta den hjälp han här erbjuds att rasa lite extra. Den enkla lösningen blir att skynda vidare.

Men borde jag inte så här i efterhand kunna reflektera lite om utställningen, nu sitter jag ju ostörd framför datorn mitt i natten och barnen sover. Jodå, det borde jag. Men det vill sig inte riktigt. Inga tankar kommer till mig. Precis som om konstverken var lite för... neutrala? Några frågor?

Bra. Då går vi vidare. Upp för trappan, rakt fram, genom dörren till Galleri Christian Larsen, där Charlotte Gyllenhammar huserar. Också här skulpturer, men lite robustare tycks det. En uppskattad kvalitet just idag. Alltid något. Annars får jag alltid lite konstskolekänsla av Charlotte Gyllenhammar. Det är duktigt och säkert intressant i många aspekter, men det är liksom inte riktigt någon där. Och så får jag för mig att hon tar sig själv på Mycket Stort Allvar, för att tala Nalle Puhspråk. Men för det första kan jag ju ta miste och för det andra är det ju inget brott att göra det, så vad är den egentliga invändningen? Ja, jag kan ju bara redogöra för vad jag känner och jag känner att jag inte riktigt bryr mig. För att en sådan självhögtidlighet ska nå hela vägen fram till mitt hjärta måste det nog vara mer sårbart, mindre reserverat.

Men om man tänker på hennes genombrottsverk "sprängning" så finns det kanske en förklaring till alltihop som kan öppna mitt hjärta. Där ser man resterna av en människa som liksom sprängts i luften och gått upp i rök. Är det så hon känner sig, är det inte så konstigt om jag också upplever det så – att ingen är där. Men det går ändå inte ihop. Alltså detta: 1. Hon är inte riktigt där. 2. Hon tar sig själv jätteallvarligt.

Det finns ett verk på utställningen som är väldigt konstigt. I det inre rummet ligger ett gäng gjutformar utslängda runt ett tomrum. Återigen: Ingen där. Nästan lite klyschigt, va? Men mellan några av formarna, inte mitt i utan lite vid sidan, ligger ett kort på skulpturen som av allt att döma gjutits i dessa formar. Utan att tänka mig för bryter jag mot "inte-pilla-på-konst-regeln". Jag tar upp kortet. Saken är den att jag tror att det är ett vernissagekort som någon råkat tappa. Eller jag är osäker, det är det som får omdömet att vackla. Så fort jag blir varse att det är ett fotografi släpper jag det dumt så att det singlar ned och lägger sig en bra bit ifrån där det tidigare låg. Så står jag där. Jag fattar fortfarande inte. Skulpturen på fotot trodde jag var en av huvudattraktionerna på utställningen, jag hade innan sett den i tidningen och lite varstans tror jag. Men så är istället bara gjutformarna här. Och fotot? Hör det till verket? Jag fattar fortfarande inte.

Double Blind, den frånvarande skulpturen

Sådant här, saker som inte riktigt stämmer, eller som åtminstone inte jag får någon kläm på, är ofta vad som stannar i mitt minne från en utställning. Ganska otacksamt, här jobbar och sliter konstnären för att få sina utsagor åt ett håll. Så är det något som blir fel och guess what – det är det man minns.

På Andrén Schiptjenko visas Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar. Här är det inte mycket som råkat bli fel. Inget att göra. Jag får väl falla på knä som alla andra. Men det vill sig inte nu heller. Inte så att jag för egen del känner något stort motstånd. Det slinker ner, rent utförandemässigt i alla fall. Ja, det glider ner, som en perfekt panna cotta. Men jag tycker i alla fall att någon borde bjuda Gunnel på lite motstånd. Det behöver hon. Så så får det bli.

Vad jag (med lite extra ansträngning) hakar upp mig på är informationen. Vad jag ska göra med den. Jag har så klart snappat upp att bilderna utgår från fotografier på hennes föräldrar, framför allt hennes döda pappa. Jaha, det förklarar ju allting. Eller hur? Det är klart att hon måste måla av foton på sin pappa. Han är ju död. Frågor på det?

–Jo, hm, alltså, jag undrar en sak.
–Shoot.
–Jo, vad exakt är det som förklaras?
–Varför hon målar, dummo.
–Men vad är det som gör det så bra?
–Jamen det ser du väl, det är ju as-skickligt målat!

Jahapp, nu är det återigen två bitar information som inte passar ihop. Jag kan omöjligen gå med på att det är bra bara för att det är noggrant. Och lika lite kan jag tycka att "förklaringen" egentligen lyfter anrättningen. Det kunde för min del duga lika bra med en annan förevändning. Eller så här, för min del spelar det ingen roll om hon skulle ha hittat på det här med fotoalbum och pappan borta. För min del måste det till något mer, en komplikation i själva utsagan, typ. Men jag vet inte, kanske finns mysteriet där, dolt bakom de neutrala upplysningarna om motivvalen. Men jag ser det inte.

Descension, det frånvarande mysteriet

Äkta och inte

Först går jag in på Galleri Magnus Karlsson. Carl Hammoud. I entrén en animerad film som i fast forward visar hur han bygger upp sina målningar. I rummen därinnanför själva målningarna. Först tänker jag att kul, nu får jag se hur de växer fram, hur upplägget ser ut och vad som sen händer på vägen. Sen ser jag ju att på vägen händer – ingenting. Allt skissas noggrant upp och fylls sedan i, bit för bit. Ja, filmen är ju upplysande på sätt och vis, men ändå – rätt poänglös.

Och målningarna är på sätt och vis lika händelselösa, åtminstone ur målerisk aspekt. Allt ser ut att vara gjort av samma material, stoffligheten är noll. Och färgklangen är normaltempererad och utan minsta vibration. Så ska det väl vara, idémässigt härstammar målningarna från den sene Magritte, som ju målade uttalat ickemåleriskt. Någonting – kanske inte nödvändigtvis måleriska övertoner – men någonting hade behövts för att lyfta detta torra innehåll förbi den här associationen. För alltså, den sene Magrittes charm låg ju just i att han gick åt motsatt håll mot tidens alla inspirerade målarkluddar. Carl Hammoud går ju bara omkring i samma ämbetsmannakostym av 50-talssnitt. Det ser lite utklätt ut, minst sagt. Inte riktigt – vad ska jag säga – äkta...?


Lifetime Achievement

Sen går jag in till galleriet vägg i vägg, Olsson. Och här är det också – föga överraskande – måleri. Emily Björks målningar klingar något mer komplext. Lite som det material hon målar på, aluminium: tunt och lätt, samtidigt dovt och matt. Och det känns äkta. Inga referenser eller blinkningar som hos Hammoud. Ingen ironi, inte heller något Viktigt Ämne. Bara ett världsfrånvänt betraktande av några vattendroppar på en fönsterruta. Trots detta känns det konstigt nog mer samtida här än i förra lokalen.


Utan titel

Det är väl för att här finns något som jag känner igen mig i. Det handlar om ögonblick när jag kanske egentligen har tråkigt, men mitt i händelselösheten förlorar mig i någon betydelselös detalj. Antagligen är det något alla kan känna igen från sin barndom, men här har vi en som liksom jag fortfarande verkar ha ganska lätt att ramla ur vuxenvärlden och försjunka i självförglömmande studier av till exempel olika typer av spår som penseln lämnar efter sig och funderingar över vad dessa kan tänkas betyda. Målningarna är så fördrömda att jag efter en stund känner mig avskärmad, så där som när man är sjuk och går på stan: i en egen bubbla. Det är det här jag menar med äkta: Målningarna föreställer inte exempelvis blomkalkar, det vi får se är de faktiska färgspåren efter Emily Björks drömmerier.

Någon helt annanstans

Det här blir inte lätt. Hur i helsicke skriver man om en kompis?

Som är död?

Fast jag vill ju inte heller se fenomenet Ola Pehrson dö ännu en gång: Just på grund av det tragiska ödet löper hans oeuvre stor risk att vördas ihjäl. Och det vore verkligen tragiskt. Därför ska jag hedra hans minne genom att föreställa mig ett samtal lite i hans egen skeptiska anda.

De flesta verken på utställningen på Färgfabriken har jag sett vid tidigare tillfällen, om än slarvigt ibland. Till exempel visar det sig att jag inte tittat ordentligt på videorna. Fast när jag ger mig i kast med att se några av dem i sin helhet känns det ändå inte som om jag missat något väsentligt. Istället framstår det som om betydelsen ligger någon annanstans än i filmens handling. Någon helt annanstans.

Det känns överhuvudtaget som om konstverken i sig inte var så viktiga för Ola. Kanske tjänar det inte ens mycket till att försöka tolka dem som enskilda utsagor. Att till exempel hävda att de handlar om finansvärlden, översättningar eller terrorism, jo då, det låter sig väl göras, men då har man nog fastnat i något som inte intresserade Ola särskilt. Nämligen budskapet.

Eller så har jag missuppfattat något. Men otvivelaktigt klipper vissa av verken medvetet av alla givna läsningar. Fast i hans allra första utställningar var det nog inte så medvetet. På grund av det uppenbara ointresset för presentationen var de närmast misslyckade. Det man såg var ett antal lösryckta idéer utan någon vettig gestaltning. Sympatiskt, men ganska nördigt. Den första utställning han hade på Lars Bohman var mer visuellt genomförd. Den präglades av en sorts medvetna kortslutningar där det inte riktigt gick att få syn på den egentliga utsagan. I verket TV till exempel har nog filmen tillkommit sist, medan det som intresserade Ola nog snarare är leken med betraktarens förväntningar och illusionsmakeriet med de falska TV- apparaterna.


Kortslutning?

Och på samma sätt måste jag nog se verket om Una-bombaren. Den fejkade dokumentärfilmen verkar mest vara en förevändning för att få skapa de små urflippade tablåerna. Där har vi nog också anledningen till att den är svartvit: det är för att kunna göra objekten så utfreakade i färg som de är. Och när film och staffage visas tillsammans – vad har vi då? Jo, återigen försvinner utsagan. Detta handlar inte om Una-bombaren (även om han lägger sitt förvirrade strå till stacken). Inte heller om dokumentärers bedräglighet. Allt är så uppenbart att ingen kan missta sig, Samtidigt så mystiskt att det är det enda man kan göra. Effekten blir komisk. Men vad är det han narrar? Och vem?



Målningarna bidrar ytterligare till den där känslan av att inte veta vilken nivå man befinner sig på. Somliga av dem föreställer element ur andra verk, som stillbilder ur videoverken. Så har vi en målning av en floppydisk, ett självporträtt – av Zorn! samt en serie japanska vetenskapsmän. Och så målningen som föreställer konststudenten Fredrik Arvidssons egendomliga bidrag till konsthögskolans examenskatalog 1996.

ÅÅÅH, jag står inte ut med att de fragmentariska resterna av Ola Pehrssons gärning ska tolkas som en undersökning av maktstrukturer eller något annat fånigt. Sanningen är att vi inte vet vad det här är, vad det betyder. Vi kan bara gissa, men inte ens det duger. Och det är inte för att det finns en stor hemlighet bakom. Tvärt om. Det är för att Ola inte brydde sig. Eller kanske snarare för att han inte kunde bestämma sig. Visserligen var han intresserad av idéer och av politik. Men när det gällde konst var han alldeles för skeptisk för att lita på några färdiga modeller. Autopoeten till exempel, vad säger den? Jo, ur dess mun kommer nonsens. Det ser ut som poesi, men det betyder ingenting. Samma med Nasdaq-kören.

Av den här anledningen bör man nalkas Ola Pehrsons verk med skepsis. Hittar man ett budskap är man troligen lurad. Och av samma orsak kan man också bli lite trött. För att poesi är nonsens, det menar han ju inte heller! Programmeringen är omsorgsfullt gjord med utvalda diktare som han också skattade högt. Det är alltså inte fråga om värdenihilism, eller antielitism. Det är en skepticism på rundgång.

Det som retar mig med utställningen är samma sak som jag störde mig på hos Ola: hans skräck för att blotta sig, verka dum. Det är denna överdrivna och fåfänga önskan att vara smart som leder till att han aldrig riktigt törs sätta ned foten. Det är en svaghet, en stor svaghet som han om han fått leva mycket väl kunde förvandlat till en styrka. Han hann inte det, men nu har han i alla fall själv kommit dit konstverken hela tiden pekat – vidare.


Birthday Party (2003) (1:20) och ur Cookbook+ (2003-04)

Ps. Jag blir inte så berörd av utställningen, men det som ändå rör mig mest är en i salen centralt placerad axel med mammans födelsedagsfest, hennes kök och menyer från 40 år. Här finns något mer än det distanserade intellektet, nämligen ett personligt föremål för detsamma, vilket också gör det mer drabbande.

Absolut sista delen

Övertygande bagateller och olycksbådande kladd

Tiden räcker inte till. Jag måste välja väg. Höger eller vänster? Längs Tegnérgatan blåser plötsligt en isande västlig vind, en sista suck från en förgången årstid. Saken är avgjord, den har jag hellre i ryggen. Jag styr stegen mot Östermalm.

Lars Bohman blir nästa mål. Jag tar den närmaste entrén och hamnar bland Gunnar Larssons landskapsmålningar. Jaha Rosa, nu blir du visst tvungen att göra mig sällskap ytterligare ett halvt sekel tillbaka längs denna tradition som vägrar dö, från färg och form i förra delen till typ impressionism. Men innan det är dags att formulera några omdömen tror jag att vi har orsak stanna upp och tänka ett ögonblick. För visst är det gammalmodigt, men… vad ska jag säga om det? Det är knappast något jag skulle behöva påpeka för konstnären. Och själv vägrar jag vara en av dem som automatiskt kopplar konstnärligt värde till aktualitet. Stöts jag bort av genrevalet som sådant säger det inte så mycket om målningarnas kvalitet som om min egen privata smak. Någon genre eller tradition måste man trots allt verka i; utan stöd av vedertagna konventioner blir utsagan hängande i luften, obegriplig. Samtidigt – inom varje avgränsning tänker jag mig att det måste finnas en möjlighet att röra sig någorlunda fritt.

Eller hur, annars vore ingen utveckling möjlig. Vi skulle inte ens kunna tala om olika gengrer, allt skulle vara samma. Även om möjligheten att så att säga skjuta nya skott från en given gren minskar med tiden borde det inte vara allena avgörande hur långt tillbaka en tradition sträcker sig. Den dialektiska synen på konsthistorien som en serie definitiva brott är själv ett utmärkt exempel på en tanke som trots sin skröplighet fortsätter att prägla konstförståelsen. Själv föredrar jag dock att se konsthistorien som en väv av idéer som korsar varandra, flätas samman, ibland vänder och kommer tillbaka från ett annat håll. Och då blir det svårt att se ståndpunkter som helt och hållet nya eller helt och hållet passerade. Även socialkritiken, som ju fortfarande är the shit, har vid det här laget över tio år på tronen och dess rötter sträcker sig tillbaks till upplysningen.

Nej, vad är det här? Man kan väl inte börja matchen med en evighetslång time-out? *Visslingar och burop* Problemet är bara att jag inte vet vart denna tankegång ska ta vägen. Av allt att döma syftar den till att försöka ärerädda något som redan är dömt av historien. Och visst är det på sätt och vis så; det synsätt som låg till grund för landskapsmåleriets speciella position är numera så genuint sällsynt att det finns all anledning att vara misstänksam mot samtida naturskildringar. Synen på naturen som alltings urgrund är – åtminstone i konsten – ersatt av tron på den kulturellt betingade blicken. Våra kollektiva föreställningar är då det som återstår att avbilda (vilket i och för sig inte är lättare). Men! Nu fastnar jag igen. Det här är ju en löjligt svår och omtvistad fråga som absolut inte finns plats att reda ut här och som jag med min bristande bildning dessutom inte har någon som helst möjlighet att avgöra.

En fråga jag däremot kan avgöra, det är hur Gunnar Larsson förhåller sig till denna filosofiska labyrint. Och ja, inte stretar han emot i alla fall, han sätter inte upp några hinder eller flaxar idiotiskt med armarna. Han rör sig med vinden, han rör sig fritt – inom konventionen. Innehållet är sorglöst bagatellartat, samma utsikt under olika årstider och väder, men tonträffen är så ren och artikulationen så klar att färgen klingar tvärs igenom lagren av klichéer. Så här: han befäster idén om att det faktiskt finns en natur där ute som man kan få syn på om man tittar noga. Hans argumentation är ganska övertygande. Jag måste tro – om inte på denna dualitet så i alla fall på Gunnars blick. Jag känner mig faktiskt rätt överrumplad av dessa harmlösa bilder. Därför drar jag slutsatsen att det också måste vara grymt ovanligt med ett så behärskat måleri. Alltså, det finns ju så fruktansvärt många målare, en del dessutom som anses vara framstående, men pinsamt sällan känner jag som nu – att någon så ut i fingertopparna behärskar måleriets främsta uttrycksmedel, färgen. Antagligen har det att göra med att så få förmår tro att det är mödan värt att försöka jobba sig fram mot något… ja, naturtroget helt enkelt.


Några av mina favoriter ur "Stäket"-serien

Utan att mena något nedsättande tänker jag att målningarna borde tryckas som en almanacka med en bild per månad, som hyllningar till respektive väder. Jag skulle köpa den direkt. I rummet mellan galleriets två avdelningar spanar jag efter om det möjligen finns någon dylik trycksak, men hittar istället en nyutgiven bok av konstnären om ”nyskapande måleri”. Titeln känns nästan ironisk i sammanhanget, men är det definitivt inte. Jag ska läsa den vid tillfälle, vid första påseendet verkar den lite butter/bitter.


Nu kommer jag sent omsider fram till vad som får lov att bli sista vårrundans sista dels sista attraktion: Jarl Ingvarsson. Och när jag står inför hans målningar framstår plötsligt både Gunnar Larssons pasteller och mina funderingar kring dem som lite småputtrigt förnumstiga. Här råder ingen som helst eftertanke. Jarl Ingvarsson struntar glatt i sådant som tonträff och behärskning. Skulle man kunna tro… Fast dolt någonstans i dessa slafsiga seriefigurers DNA finns ändå samma arv som hos Åsa Nylén och Gunnar Larsson. Det är jag rätt säker på. Bland annat hans västkustskt färgade ”fyrsidiga” landskapsmålningar har öppnat mina ögon för detta en gång i tiden.

Men inte heller hos Jarl Ingvarsson är det brottet som är betydelsebärande. Snarare den oväntade komiska vändningen. Så fastän det kan se så ut är inte hans nya infall helt galna; att Jarl Ingvarsson har fått för sig att måla just Knasen och Kalle Anka tror jag inte är någon slump. Blandningen av våld och komik i dessa serier står i ett analogt förhållande till konstnärens sätt att anbringa färgen. Svisch, boink, blaff! Hans aggressiva och vårdslösa utbrott resulterar i tabbar, plumpar och kladd av olycksbådande omfattning. Det är Jarls ständiga otur när han chansartat kastar upp färgen som är betraktarens behållning. Vi kan skadeglada uppehålla oss vid randen av en hotande målerisk katastrof.

Samtidigt, det är ingen olyckshändelse att målningarna ser ut så här. En så rutinerad konstnär går inte enbart på chans utan använder dessutom någon sorts beräkning. För att uppnå rätt effekt öser han på så att kontrollen går förlorad. Sen räknar han med att tillräckligt ofta ha tur i oturen och så kasserar han det intetsägande överskottet. Antar jag. Och den eftersträvade effekten, det som sker med mig här och nu, är en konfrontation med det idiotiska – och på avstånd komiska – i människans hopp och strävan. Om och om igen. Schassens, Kalles och Jalles utsiktslösa försök att komma någon vart, mitt muntra genomskådande och beklämmande självbedrägeri. Jag menar, alla vet ju hur det går. Även den mest imponerande karriär slutar oundvikligen med ett nederlag. Allt blir aska och glöms. Men min egen oförmåga att dra några förnuftiga slutsatser av denna information är verkligen skrattretande. Vad är det för mening att kämpa och stå i med allt egentligen? Och vad är jag så himla rädd för? Det är här Jarl Ingvarssons målningar kommer in i mitt liv: som estetiska gapflabb åt skräcken att misslyckas.


Jalle i högform

Fortsättning på sista rundan: Svindel och popsvågrar

Nu ska vi se. Jag hoppar över samlingsutställningarna på Mirai Project, Roger Björkholmen och Knäpper Gallery. Det blir tillräckligt ditt och dattigt att skriva om fyra olika separatutställningar. Jag börjar istället hos Milliken, som visar Åsa Nylén. Henne minns jag, men inte för hennes konst. Hon bet mig en gång. Men det är längesen nu.

Vad gör hon idag? Jo, hon målar, det här är hennes andra utställning på Milliken. Den första missade jag visst. Stilen känns omedelbart väldigt svensk. Nu undrar du säkert vad jag menar med det. Jo, jag kommer att tänka på det färgexpressionistiska måleriet från 30-talet som fortfarande ympas vidare in i nya generationer konstelever på de förberedande konstskolorna. Jag vet inte, kanske finns det liknande fenomen i andra länder och då får man väl kalla det en allmänt provinsiell stil eller något sådant, men för mig är det välkända takter.

Åsa Nylén förvaltar denna tradition ganska väl, tycker jag. Jag får känslan av att det är någon typ av sunkiga uteliggar/underklassmiljöer som skildras. I första rummet: en stor kaleidoskopisk interiör från ett skevt stökigt rum tapetserat med tidningspapper. Allt uppstruket i brunmurriga, lite luddiga penseldrag. Ändå exakt i ljuset och avvägd i sin skevhet. Jag tappar liksom fotfästet en aning. När jag vänder mig om får jag en fullt utvecklad svindelkänsla. Mittemot hänger en väldigt liten målning ensam på den stora väggen. I någon sekund har jag svårt att kalibrera seendet, målningen uppfattar jag först som avlägsen på ett överraskande sätt, sen är det som om den rusar mot mig innan jag lyckas placera den på rätt avstånd. Jag känner att behöver sätta mig ned. Måste bero på att jag inte hunnit äta någon lunch, tänker jag.

På Lao Vai är lunchen slut, så jag hamnar på ett crêperi ett par kvarter bort. Tänker på Åsas måleri. Det är något sympatiskt med detta, att verka inom en tradition. Åtminstone den här traditionen från, vad jag tycker, en guldålder i svensk konst. Vera Nilsson, Åke Göransson och X:et till x:empel. Kanske stod de inte alls för samma sak på sin tid, men i Åsa Nyléns måleri buntas trådarna ihop till en gemensam rot.

Från crêperiet är det bara tio steg till Jonas Kleerups galleri. Jag bestämmer mig för att ge det en chans. Kollage av Moki Cherry och Yoshi Sodeoka hänger på väggarna i källarutrymmet. Den sistnämnda känner jag inte till, men Moki Cherry, hon var gift med den fantastiske Don. Och således mor till popsångarna Neneh och Eagle Eye. Och här har vi väl länken. För Jonas Kleerup, vad är han mest känd för? Jo, liksom Moki står han väl lite i skuggan av sin nära släkting, brodern och tillika popsångaren Andreas. Och med ett litet inslag av spekulation antar jag att Moki och Jonas öden ursprungligen sammanlänkats av helt andra anledningar än konstnärliga.

För den konstnärliga halten är klen. Inte bara hos Moki med förlov sagt. Skammen tillfaller dock Jonas Kleerup för hans osjälvständiga preferenser.

Och nu blir det ytterligare en paus innan tredje och sista akten på denna utdragna sista runda.

Vårens sista gallerirunda

Del 1: Jens den Fåfänge – inte tillräckligt äckligt
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.

Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.

Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.

Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.

Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?


Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.

Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?

Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.


Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.


Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)

Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.

Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?

Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.

En sedelärande historia

Just det, jag var ju på Magasin 3 för ett par månader sen eller så och såg Santiago Serra. Åh, vad den utställningen känns seg att skriva om. Fast det är väl som med alla plikter, bara att sätta igång. Jag behöver ju bara skildra min upplevelse, eller hur? Hm...

Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.

Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!


BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden

I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Serra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!

Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.


Varför försöker ingen komma förbi?

Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.


Doftlös skit

Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.

Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.

Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.

Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Serra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Serra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?

Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.

Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.

Jag hoppas innerligt att Santiago Serra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.

Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".

Anna Odell!

Hej Rosa, det var länge sen.

Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.

Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.

Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.

Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.

På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.

Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.

Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.

Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.

Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.

I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.

Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.

På golgatavandring

Det var Rikard Sollman på Flach+Thulin jag kom för att se. Men de ligger ju så nära varandra, gallerierna på Hudiksvallsgatan. Ibland kan jag i och för sig få ut något av att rusa igenom flera utställningar på raken, men antagligen fastnade hjärnan på första utställningen den här dagen. Efter den passerade jag ytterligare fem utställningar, varav fyra samlingsdito, på mindre än en halvtimme. Jag minns nästan ingenting från dem.

Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:

Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.

Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.

Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.


The Stations of the Cross

pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.

Passage bleu

Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.


Den snedställda väggen i "graven"

En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.

Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.

På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.

Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.

På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.

Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.

Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:

PRESS RELEASE
Matthew McCaslin – Chance Discovery

Har jag sett detta?

McCaslin explores the experience of nature – the world outside of walled and wired existence – manipulated to maximize visual pleasure, but also to underscore our conflicted relationship with the natural environment , mediated as it is by technology.

Sicket snack! Jag vill minnas att jag träffade någon i foajén och sen bara sprang igenom utställningen för att få en uppfattning vad det handlade om. Vilket jag alltså inte fick.

En bra ide: Tänk efter!

Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:

"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"

Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:

Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.

Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:

När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.

Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.

Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.

Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!


The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".

Mitt hjärtas innersta mening

Min vana trogen väntar jag till utställningens absolut sista dag med att släpa mig ut till Magasin 3, denna gång är det Christian Boltanski som strax ska plockas ner. För min del är det dock inte särskilt viktigt när jag ser utställningen. Eller ens om. Med tanke på mängden angelägna utställningar världen runt som jag missat hittills gör det faktiskt inte så värst stor skillnad om jag någon gång råkar försumma en just i Stockholm.

Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.

Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.

Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.

Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.


Être à nouveau, "identitetsmaskinen"

Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.

Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.

Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.

Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.

Dubbelseende

Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.

Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.

På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…


Utflykten

… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.


Självporträtt (inte helt ren parafras)

Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.

Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.


Torso

Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.


Utan titel

Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.

När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.

Det vill säga nu.

Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.

Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.

Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.

Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.

Don't Open Until X-mas

Det kan finnas en fördel att vara oinformerad (fast det är absolut ingen regel). När jag nalkas Milliken den här dagen försöker jag komma på vad de visar för tillfället. Det går inte. Jag tvingas konstatera att jag inte har en aning om vad det är jag ska se. Det innebär knappast värsta nervpressen, men i alla fall har jag ett litet överraskningsmoment att se fram emot.

Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.


Original Sin

I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.


Deposition

I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.

Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.