jag hoppas att du inte är alltför besviken på mina första rapporter. Det är roligt att försöka förmedla sina upplevelser, men det är också svårt. Det här är ju ett slags experiment: Går det att skriva på ett annat sätt om konst? Vi kanske inte ska förvänta oss att svaret kommer direkt. Jag märker till exempel att jag har en liten ilsken konstkritiker i mig som gärna vill göra sin röst hörd. Men det var inte konstkritiker du saknade. Meningen var att vi skulle ha roligt, eller hur. Därför tänker jag den här gången försöka skriva i en öppnare stil. Mindre recension, mera dagbok.
Idag var jag på en liten runda i Vasastan. Fel dag, visade det sig. Du ska snart få höra varför, men för att komma i stämning börjar vi från början:
Jag vaknar halvblind. Var är jag? Vad är klockan? Vad är det för dag? Genom högra ögat syns inget annat än ett grumligt dis. Först blir jag rädd, men genom andra ögat urskiljer jag en välbekant vy. Mitt överbelamrade skrivbord. Jag har tydligen råkat somnat framför datorn, sovit över lunchen. Snart förstår jag också att min synnedsättning antagligen beror på att ögat pressats mot handen medan jag sov och att det nog ska återfå sin ursprungliga form snart.
Hungrig, stel och allmänt sur funderar jag på vad jag ska göra av återstoden av dagen. Jag bestämmer mig för att ta tunnelbanan till S:t Eriksplan för att i alla fall hinna se lite konst innan barnhämntnings- middags- och nattningsrejset börjar. Jag har ju ett uppdrag. Kanske kan det få mig på bättre humör. Jag äter min försenade lunch – kaffe och foccacia från 7 Eleven – på en bänk i regnet, känner mig som en uteliggare. Undrar vad kvinnan med lång, inbakad fläta tänker medan hon tittar på mig. Antagligen ingenting, ansiktet är helt blank.
Hudiksvallsgatan. Galleri Mia Sundberg. Jag stormar in, känner mig triggad. Här ska ses konst! – Hallå, hörs en röst från kontoret, det är stängt idag. Ånej! Jag försöker låta mycket besviken, men den unga assistenten är obeveklig. Tisdagsstängt. Då, först, erinrar jag mig att Brändström, som inledde trenden med söndagsstängt, på sista tiden har börjat snåla ännu mer med öppettiderna. Är det alltså onsdag – lördag som gäller på alla klustergallerierna nu? Typiskt. Typiskt mig att bara dra iväg utan att tänka på vad det är för dag.
Jag gör ett försök på Nordenhake i alla fall. Och se, även i en flock kan det finnas individer. Nordenhake är öppet och bjuder på en irländsk konstnär vid namn Gerard Byrne. Jag går in med öppna sinnen. Känner direkt en positiv osäkerhet. Vad handlar det här om? Några svartvita foton, vad har de med varandra att göra? Vet inte, vet bara att jag gillar dem. Till slut tittar jag på lappen som jag plockade med mig från disken. Det brukar vara något jag gärna drar ut på, just för att kunna känna mig fram bättre. Oftast står där ändå inget av intresse. Så uppfattar jag det också först, verkförteckningen lättar verkligen inte på dimman – jag fattar ingenting – men det känns ändå tryggt att hålla den i handen. Så börjar jag läsa mer noggrant. Med stigande förvåning.
Ett av fotografierna ledsagas av en egendomlig text. Fotot på väggen avbildar en klippa med badande människor. Det är mättat, lågt exponerat, gråskalan är fint modulerad. Texten handlar om den evolutionära utvecklingen av skelett, hur dessa står mineralriket nära och hur benstruktur därför kan bevaras i sten efter döden. Vad i hela fridens namn är detta? En del av verket? En analogi för fotografiet som medium? När det kommer till själva bilden uppehåller sig texten bara vid två till synes obetydliga detaljer: En suddig fläck på himlen – en mås? Och ett minimalt krulligt streck, också på himlen – ett hårstrå (eller ”den oexponerade ytan bakom”).
De andra bilderna i första rummet är också underliga, fast kanske inte lika. Här är en:
In the News
I det inre rummet är det video. En massa mattor på golvet. Videon innehåller intervjuer. De är inte äkta. Här börjar det ringa en klocka någonstans i mitt bakhuvud. Helt visst handlar det om skådespelare. Och helt visst har jag hört eller läst om det här verket förut. Jag lyckas inte komma på var förrän jag kommit hem och börjat skriva den här rapporten, men eftersom det redan finns en utmärkt recension på Omkonst som noggrant redogör för detta verk ska jag inte uppehålla mig mer vid det. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns en liknande känsla av betydelsebärande men undanglidande sammanhang i filmen som i fotona. Det både bär och ger efter på samma gång. Men den simpelt uppkopierade texten på lappen gav mig ändå den skönaste gungningen.
Sen går jag vidare. Allt är stängt på Hudik idag, utom Anderson och Sandström. Där hittar jag Gustav Hellberg, 40-årig berlinsvensk. Gustav har en dragning åt det synnerligen uttänkta. Tyvärr har han inte alltid samma handlag med utförandet. Jag minns en installation på Mors mössa i Göteborg för några år sen. Det var en mysbelysning driven av att stort dieselaggregat. Jättebra idé, verkligen. Men hur skulle de nu göra i praktiken. Alltså inne på galleriet. Skulle Margareta sitta där i bullret och dieselavgaserna?
–Tänkte inte på det…
Aggregatet fick vila, medan belysningen kopplades in på elnätet. Om man vill vara snäll kan man säga att något överraskande uppstod i processen. Verket fick en ny och betydligt mer självkritisk betydelse än vad konstnären hade avsett.
Den här utställningen bjuder dock inte på några flatgarv. Fast uttänkt är det. Färdigtänkt. Det är en installation bestående av ett mörklagt rum med en massa små närvarodetektorstyrda spotlights i taket. När man rör sig i rummet är man upplyst, men själv ser man ingenting. Fyndigt. Jag fattar direkt med hjärnan, men själva effekten uteblir. Det känns ofullgånget, konstruktionen stör upplevelsen. Rummet är inte totalt mörkt, det finns ljusinsläpp. Och lampornas detektorer i taket är det första jag lägger märke till när jag kommer in i rummet. Ett sådant här enkelt och tydlig koncept behöver mycket större tyngd och precision i utförandet för att bli riktigt effektfullt. Inga halvmesyrer. Hör du det Gustav!
Priviliged Situation – Utopian Space
På tillbakavägen är jag, trots den magra fångsten, på bättre humör, ser fram emot att sortera mina intryck. Men jag har inte så farligt bråttom, jag hinner slinka in på Alp i förbifarten. Peter Ern har gjort ett gäng målningar med vardagliga, men ändå förhöjda motiv. Lite à la Hopper. Och precis som Hoppers målningar har de något stumt, fumligt i sig – i själva måleriet. Jag gillar en enda målning. Den föreställer en ensam gatlampa med en totalt onyanserad svart natt som fond. Påminner om... Påminner om...
Into the Wild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar