Jättefina tavlor!

Det blir en snabb rapport, tänker jag när jag gått ett varv runt Mirai Projects blygsamma gallerirum. Det är bara en grej jag gillar på utställningen, en installation står det i verkförteckningen, ser ut som något slags kreolskt altare. Superfult. Charmigt. Men alla bilderna på väggen orkar jag knappt titta på. Koncentrationen brister. –Hos mig eller verken? Svårt att säga, men jag känner mig faktiskt lite degig när jag tänker efter. Kaffe!

På väg ut hejdar jag mig. Efter några sekunder bestämmer jag mig för att ändå ge utställningen en chans. Jag sätter mig i fönstret och försöker kalibrera mitt omdöme. Jag väntar, söker en hållpunkt av något slag som kan leda mig in i Valerias värld. Kikar förstrött i gästboken som ligger uppslagen. Marina från samban hälsar: –Vilken fantasi, vad många idéer. Jättefina tavlor!

Rörande. Marina vill vara snäll, men hon är helt ute och cyklar. Det är definitivt inte de här orden Valeria hör inom sig när hon jobbar fram sina verk. Snarare strävar hon efter en mässande råhet som väl är meningen ska lyfta till något sublimt. De enskilda bilderna underordnade en framstormande galen helhet, typ. Så har jag i alla fall uppfattat hennes tidigare installationer. Men nu… jag väntar förgäves, ingenting händer. Jag ger upp.


Guerrilleros

Tråkigt. Första gången jag såg hennes grejor, jag minns inte om det var på Mejans vårutställning eller på mässan, tyckte jag hon verkade ha stött på en guldåder. Eller en varböld, det var obehagligt, det som vällde ut. Just i Valerias fall tror jag kvaliteten för ovanlighetens skull skulle kunna förbättras med kvantitet. Mer, större, sjukare, trasigare. Ös, Valeria, ös!