Salongens fängelse

Exakt klockan ett står jag utanför Agardh och Tornvall. Här har jag aldrig varit förut, det här är inte ett galleri som räknas i konstkretsar. Men visar de Roj Friberg får jag lov att ta mig dit i alla fall. Först får jag vänta. Det är stängt, fast det står att det ska vara öppet. Jag sätter mig på trappsteget i solskenet och får strax sällskap av en baseballkepsbeklädd östermalmsbo som med nedärvd auktoritet inleder en konversation. Han beklagar sig över att det ingenstans längre går att få lagad mat till lunch. Det är knappast ett ämne där jag har någon genomtänkt ståndpunkt, så jag hummar på ett sätt som kan uppfattas som instämmande utan att egentligen vara det och hoppas att han snart ska ge sig. Det gör han inte. Han mal viktigt på om Paris och sin längtan efter kallops. Jag räddas av att galleristen, som varit på promenad, dyker upp med nyckeln i högsta hugg.

(Vad är det här för irrelevant babbel? Nu gör jag ju samma sak som Herr Kallops nyss, pratar på om något som du troligtvis inte har något som helst intresse av. Du vill väl bara, precis som jag där utanför galleriporten, komma in på det väsentliga. Men så är det ibland, ovidkommande tjafs kommer emellan. Störningen färgar upplevelsen. Och det är ju meningen att jag ska skildra den upplevelse jag haft, och inte någon annan – tänkt – idealupplevelse.)

När jag äntligen står inne i galleriet och försöker titta på målningarna besväras jag av att Kallopsmannen står bredvid. Jag undrar vad han ser i de här målningarna. Knappast samma sak som jag. Jag ser ett hat mot överhet och etablissemang, ett hat som själv verkar lika stelnat – ja mumifierat – som de överhetens representanter som stirrar ned på oss från målningarna. Vill han ha en sådan bild på väggen, Kallopsmannen? Och Roj, vad har han tänkt sig? Vilka är de anonyma förtryckarna, vems är de dystert överdådiga salongerna i målningarna? Jag kan inte låta bli att se ett drama med universell giltighet utspela sig – inte i Rojs målningar – men väl framför dem.

Nu är det väl djupt orättvist att se Kallopsmannen bara som en representant för sin (över)klass, han kanske själv inte alls identifierar sig med den utpekade gruppen. Men något för båda parter ironiskt ligger det onekligen i att målningarna med största sannolikhet kommer att fullborda sin vresiga bana i just en sådan extravagant salong de själva skildrar så giftigt. Även om man i konsten inte längre tror på några universella värden, så nog är detta ett för konsten evigt dilemma: Den gyllene buren. Platsen där all konst värd namnet, hur upprorisk den än är, till sist hamnar. Salongens fängelse.


Salong

Det här var alltså tankar som sattes i rörelse av den okände östermalmarens svada. Men utställningen, vad tyckte jag egentligen om den? Jo, det är ju så att jag har ganska svårt för de här föraktfulla människoskildringarna. Jag vet ju inte vad som ligger bakom, kanske är de berättigade. Men den Roj Friberg jag älskar, är inte barrikadernas utan fasadernas man. Det finns bara en fasadbild med på utställningen, och den är kanske inte hans bästa, men den är ruggigt bra ändå.


Facade

Salongerna är också suggestiva, men gubbarna – nej, jag gillar dem helt enkelt inte. För överdrivet, jag kan inte ta det till mig. (Fast så klart finns det enstaka undantag, till exempel den fantastiska nidbild av Brasiliens dåvarande diktator med anhang som han skickade till São Paulobienalen 1969, och som det står om i senaste numret av Paletten. Men den nådde aldrig diktatorns salong, det vill säga biennalen, den stoppades i hamnen av svenska UD.)


Emilio Garrastazú Médici, Artur da Costa e Silva, Lyndon B Johnson