Som är död?
Fast jag vill ju inte heller se fenomenet Ola Pehrson dö ännu en gång: Just på grund av det tragiska ödet löper hans oeuvre stor risk att vördas ihjäl. Och det vore verkligen tragiskt. Därför ska jag hedra hans minne genom att föreställa mig ett samtal lite i hans egen skeptiska anda.
De flesta verken på utställningen på Färgfabriken har jag sett vid tidigare tillfällen, om än slarvigt ibland. Till exempel visar det sig att jag inte tittat ordentligt på videorna. Fast när jag ger mig i kast med att se några av dem i sin helhet känns det ändå inte som om jag missat något väsentligt. Istället framstår det som om betydelsen ligger någon annanstans än i filmens handling. Någon helt annanstans.
Det känns överhuvudtaget som om konstverken i sig inte var så viktiga för Ola. Kanske tjänar det inte ens mycket till att försöka tolka dem som enskilda utsagor. Att till exempel hävda att de handlar om finansvärlden, översättningar eller terrorism, jo då, det låter sig väl göras, men då har man nog fastnat i något som inte intresserade Ola särskilt. Nämligen budskapet.
Eller så har jag missuppfattat något. Men otvivelaktigt klipper vissa av verken medvetet av alla givna läsningar. Fast i hans allra första utställningar var det nog inte så medvetet. På grund av det uppenbara ointresset för presentationen var de närmast misslyckade. Det man såg var ett antal lösryckta idéer utan någon vettig gestaltning. Sympatiskt, men ganska nördigt. Den första utställning han hade på Lars Bohman var mer visuellt genomförd. Den präglades av en sorts medvetna kortslutningar där det inte riktigt gick att få syn på den egentliga utsagan. I verket TV till exempel har nog filmen tillkommit sist, medan det som intresserade Ola nog snarare är leken med betraktarens förväntningar och illusionsmakeriet med de falska TV- apparaterna.
Kortslutning?
Och på samma sätt måste jag nog se verket om Una-bombaren. Den fejkade dokumentärfilmen verkar mest vara en förevändning för att få skapa de små urflippade tablåerna. Där har vi nog också anledningen till att den är svartvit: det är för att kunna göra objekten så utfreakade i färg som de är. Och när film och staffage visas tillsammans – vad har vi då? Jo, återigen försvinner utsagan. Detta handlar inte om Una-bombaren (även om han lägger sitt förvirrade strå till stacken). Inte heller om dokumentärers bedräglighet. Allt är så uppenbart att ingen kan missta sig, Samtidigt så mystiskt att det är det enda man kan göra. Effekten blir komisk. Men vad är det han narrar? Och vem?
Målningarna bidrar ytterligare till den där känslan av att inte veta vilken nivå man befinner sig på. Somliga av dem föreställer element ur andra verk, som stillbilder ur videoverken. Så har vi en målning av en floppydisk, ett självporträtt – av Zorn! samt en serie japanska vetenskapsmän. Och så målningen som föreställer konststudenten Fredrik Arvidssons egendomliga bidrag till konsthögskolans examenskatalog 1996.
ÅÅÅH, jag står inte ut med att de fragmentariska resterna av Ola Pehrssons gärning ska tolkas som en undersökning av maktstrukturer eller något annat fånigt. Sanningen är att vi inte vet vad det här är, vad det betyder. Vi kan bara gissa, men inte ens det duger. Och det är inte för att det finns en stor hemlighet bakom. Tvärt om. Det är för att Ola inte brydde sig. Eller kanske snarare för att han inte kunde bestämma sig. Visserligen var han intresserad av idéer och av politik. Men när det gällde konst var han alldeles för skeptisk för att lita på några färdiga modeller. Autopoeten till exempel, vad säger den? Jo, ur dess mun kommer nonsens. Det ser ut som poesi, men det betyder ingenting. Samma med Nasdaq-kören.
Av den här anledningen bör man nalkas Ola Pehrsons verk med skepsis. Hittar man ett budskap är man troligen lurad. Och av samma orsak kan man också bli lite trött. För att poesi är nonsens, det menar han ju inte heller! Programmeringen är omsorgsfullt gjord med utvalda diktare som han också skattade högt. Det är alltså inte fråga om värdenihilism, eller antielitism. Det är en skepticism på rundgång.
Det som retar mig med utställningen är samma sak som jag störde mig på hos Ola: hans skräck för att blotta sig, verka dum. Det är denna överdrivna och fåfänga önskan att vara smart som leder till att han aldrig riktigt törs sätta ned foten. Det är en svaghet, en stor svaghet som han om han fått leva mycket väl kunde förvandlat till en styrka. Han hann inte det, men nu har han i alla fall själv kommit dit konstverken hela tiden pekat – vidare.
Birthday Party (2003) (1:20) och ur Cookbook+ (2003-04)
Ps. Jag blir inte så berörd av utställningen, men det som ändå rör mig mest är en i salen centralt placerad axel med mammans födelsedagsfest, hennes kök och menyer från 40 år. Här finns något mer än det distanserade intellektet, nämligen ett personligt föremål för detsamma, vilket också gör det mer drabbande.
