Nu ska vi se. Jag hoppar över samlingsutställningarna på Mirai Project, Roger Björkholmen och Knäpper Gallery. Det blir tillräckligt ditt och dattigt att skriva om fyra olika separatutställningar. Jag börjar istället hos Milliken, som visar Åsa Nylén. Henne minns jag, men inte för hennes konst. Hon bet mig en gång. Men det är längesen nu.
Vad gör hon idag? Jo, hon målar, det här är hennes andra utställning på Milliken. Den första missade jag visst. Stilen känns omedelbart väldigt svensk. Nu undrar du säkert vad jag menar med det. Jo, jag kommer att tänka på det färgexpressionistiska måleriet från 30-talet som fortfarande ympas vidare in i nya generationer konstelever på de förberedande konstskolorna. Jag vet inte, kanske finns det liknande fenomen i andra länder och då får man väl kalla det en allmänt provinsiell stil eller något sådant, men för mig är det välkända takter.
Åsa Nylén förvaltar denna tradition ganska väl, tycker jag. Jag får känslan av att det är någon typ av sunkiga uteliggar/underklassmiljöer som skildras. I första rummet: en stor kaleidoskopisk interiör från ett skevt stökigt rum tapetserat med tidningspapper. Allt uppstruket i brunmurriga, lite luddiga penseldrag. Ändå exakt i ljuset och avvägd i sin skevhet. Jag tappar liksom fotfästet en aning. När jag vänder mig om får jag en fullt utvecklad svindelkänsla. Mittemot hänger en väldigt liten målning ensam på den stora väggen. I någon sekund har jag svårt att kalibrera seendet, målningen uppfattar jag först som avlägsen på ett överraskande sätt, sen är det som om den rusar mot mig innan jag lyckas placera den på rätt avstånd. Jag känner att behöver sätta mig ned. Måste bero på att jag inte hunnit äta någon lunch, tänker jag.
På Lao Vai är lunchen slut, så jag hamnar på ett crêperi ett par kvarter bort. Tänker på Åsas måleri. Det är något sympatiskt med detta, att verka inom en tradition. Åtminstone den här traditionen från, vad jag tycker, en guldålder i svensk konst. Vera Nilsson, Åke Göransson och X:et till x:empel. Kanske stod de inte alls för samma sak på sin tid, men i Åsa Nyléns måleri buntas trådarna ihop till en gemensam rot.
Från crêperiet är det bara tio steg till Jonas Kleerups galleri. Jag bestämmer mig för att ge det en chans. Kollage av Moki Cherry och Yoshi Sodeoka hänger på väggarna i källarutrymmet. Den sistnämnda känner jag inte till, men Moki Cherry, hon var gift med den fantastiske Don. Och således mor till popsångarna Neneh och Eagle Eye. Och här har vi väl länken. För Jonas Kleerup, vad är han mest känd för? Jo, liksom Moki står han väl lite i skuggan av sin nära släkting, brodern och tillika popsångaren Andreas. Och med ett litet inslag av spekulation antar jag att Moki och Jonas öden ursprungligen sammanlänkats av helt andra anledningar än konstnärliga.
För den konstnärliga halten är klen. Inte bara hos Moki med förlov sagt. Skammen tillfaller dock Jonas Kleerup för hans osjälvständiga preferenser.
Och nu blir det ytterligare en paus innan tredje och sista akten på denna utdragna sista runda.
16 juni 2009
Provocerande skandal-löst
"Shocked into abstaction" Matias FaldbakkenKonsten har haft lite svårt att motivera i det sista. Har suttit inne och knåpat med musik istället. Häromdagen kom jag mig iallafall ut en runda. Behövde nåt som kunde tända glöden igen, så här helt i slutet av säsongen.
Så varför inte en riktigt svartsynt, smånihilistisk cyniker? Varför inte Matias Faldbakken på Samtidsmuseet? Mina förväntningar var väl sådär mitt på trädet när jag långsamt promenerade nerför Oslos av vägarbeten, ständigt dammiga gator. Jag är inte så skeptisk till Faldbakken som många av mina mer finkänsliga konstnärskollegor, med behov för ett minstamått av mål och mening i konsten. Tycker nog det är lite för mycket mening egentligen.
Och mening är det tämligen lagom av på samtidmuseet. Dvs det är ju en slags mening. För tillbakadragande och antikommunikation är ju en rätt meningsfull strategi nuförtiden. Tycker iallfall jag. Dessutom finns här ett visst intresse för olika subkulturer, destruktiva eller bara lätt corny. Det sista verk jag ser innan jag lämnar utställningen är t.ex. en video, som visar en iscensättning av en fetisch som visst kallas pedalpumping. Folk lägger ut filmer på nätet av damer som försöker starta bilar medan dem pumpar in bränsle i motorn med gaspedalen. Mmm. Det finns folk för allt.
Faldbakken har här, i samarbete med någon jag inte kommer ihåg namnet på, själv filmat en egen sån sekvens, istället för att bara plocka en från nätet och screena på väggen som han gjorde med "Getaway" på Fotogalleriet för några år sedan. Just det tilltalar mig. Att han har återgivit formen och på så vis gjort formen tydlig.
"Getaway"Det finns ett intresse för form hos Faldbakken. Men inte form som speglar sitt innehåll, eller sin funktion, utan snarare tvärtom. Form som INTE speglar sitt innehåll. Fast inte motsäger det heller. Det är handlar om en slags, nästan kompulsiv intresse för form. En överdriven interesse, en interesse för formen där den är helt oväsentlig, eller är helt förbi poängen. Som verken med VHS-tejpen i lyktstolpen, eller det utbrända bilvraket, eller trafikskylten med en svartsäck över sig. Dem är ju alla på olika sätt baserade på bilder med en politisk, eller social innebörd. Men Faldbakkens intresse är för formen, och inte för vad dem betyder. Det är det som gör hans konst nästan obscen och oanständig, på ett, i mina ögon, härligt provocerande sätt. Som konst gjord av en iskall sociopat. Helt förryckt och utan mening, men samtidigt iskallt beräknande.
"Untitled (Video Sculpture)"
Untitled (MDF)
UNTITLED [CANVAS #15]15 juni 2009
Vårens sista gallerirunda
Del 1: Jens den Fåfänge – inte tillräckligt äckligt
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.
Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.
Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.
Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.
Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?
Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.
Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?
Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.
Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.
Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)
Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.
Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?
Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.
Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.
Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.
Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.
Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?
Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.
Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?
Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.
Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.
Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)
Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.
Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?
Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.
04 juni 2009
En sedelärande historia
Just det, jag var ju på Magasin 3 för ett par månader sen eller så och såg Santiago Serra. Åh, vad den utställningen känns seg att skriva om. Fast det är väl som med alla plikter, bara att sätta igång. Jag behöver ju bara skildra min upplevelse, eller hur? Hm...
Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.
Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!
BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden
I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Serra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!
Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.
Varför försöker ingen komma förbi?
Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.
Doftlös skit
Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.
Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.
Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.
Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Serra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Serra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?
Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.
Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.
Jag hoppas innerligt att Santiago Serra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.
Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".
Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.
Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!
BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden
I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Serra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!
Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.
Varför försöker ingen komma förbi?
Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.
Doftlös skit
Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.
Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.
Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.
Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Serra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Serra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?
Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.
Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.
Jag hoppas innerligt att Santiago Serra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.
Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)