Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.
Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.
Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.
Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.
Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?
Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.
Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?
Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.
Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.
Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)
Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.
Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?
Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.
2 kommentarer:
Gläder mig.
Nejdu, jag håller inte med dig om Jens Fänge. Han är en av mina stora idoler, för jag tycker att hans målningar är hur fina som helst och jag är säker på att han har gjort dem för att han älskar att göra dem och inte för att finansiera sin garderob. Men smaken är ju som baken, den där Johanna som hängde i inre rummet tycker jag var trist däremot.
Skicka en kommentar