Fortsättning på sista rundan: Svindel och popsvågrar

Nu ska vi se. Jag hoppar över samlingsutställningarna på Mirai Project, Roger Björkholmen och Knäpper Gallery. Det blir tillräckligt ditt och dattigt att skriva om fyra olika separatutställningar. Jag börjar istället hos Milliken, som visar Åsa Nylén. Henne minns jag, men inte för hennes konst. Hon bet mig en gång. Men det är längesen nu.

Vad gör hon idag? Jo, hon målar, det här är hennes andra utställning på Milliken. Den första missade jag visst. Stilen känns omedelbart väldigt svensk. Nu undrar du säkert vad jag menar med det. Jo, jag kommer att tänka på det färgexpressionistiska måleriet från 30-talet som fortfarande ympas vidare in i nya generationer konstelever på de förberedande konstskolorna. Jag vet inte, kanske finns det liknande fenomen i andra länder och då får man väl kalla det en allmänt provinsiell stil eller något sådant, men för mig är det välkända takter.

Åsa Nylén förvaltar denna tradition ganska väl, tycker jag. Jag får känslan av att det är någon typ av sunkiga uteliggar/underklassmiljöer som skildras. I första rummet: en stor kaleidoskopisk interiör från ett skevt stökigt rum tapetserat med tidningspapper. Allt uppstruket i brunmurriga, lite luddiga penseldrag. Ändå exakt i ljuset och avvägd i sin skevhet. Jag tappar liksom fotfästet en aning. När jag vänder mig om får jag en fullt utvecklad svindelkänsla. Mittemot hänger en väldigt liten målning ensam på den stora väggen. I någon sekund har jag svårt att kalibrera seendet, målningen uppfattar jag först som avlägsen på ett överraskande sätt, sen är det som om den rusar mot mig innan jag lyckas placera den på rätt avstånd. Jag känner att behöver sätta mig ned. Måste bero på att jag inte hunnit äta någon lunch, tänker jag.

På Lao Vai är lunchen slut, så jag hamnar på ett crêperi ett par kvarter bort. Tänker på Åsas måleri. Det är något sympatiskt med detta, att verka inom en tradition. Åtminstone den här traditionen från, vad jag tycker, en guldålder i svensk konst. Vera Nilsson, Åke Göransson och X:et till x:empel. Kanske stod de inte alls för samma sak på sin tid, men i Åsa Nyléns måleri buntas trådarna ihop till en gemensam rot.

Från crêperiet är det bara tio steg till Jonas Kleerups galleri. Jag bestämmer mig för att ge det en chans. Kollage av Moki Cherry och Yoshi Sodeoka hänger på väggarna i källarutrymmet. Den sistnämnda känner jag inte till, men Moki Cherry, hon var gift med den fantastiske Don. Och således mor till popsångarna Neneh och Eagle Eye. Och här har vi väl länken. För Jonas Kleerup, vad är han mest känd för? Jo, liksom Moki står han väl lite i skuggan av sin nära släkting, brodern och tillika popsångaren Andreas. Och med ett litet inslag av spekulation antar jag att Moki och Jonas öden ursprungligen sammanlänkats av helt andra anledningar än konstnärliga.

För den konstnärliga halten är klen. Inte bara hos Moki med förlov sagt. Skammen tillfaller dock Jonas Kleerup för hans osjälvständiga preferenser.

Och nu blir det ytterligare en paus innan tredje och sista akten på denna utdragna sista runda.