Är det verkligen frihet vi vill ha?

Jag har svårt för performance, ja med teater överhuvudtaget. Ett av mina obehagligaste minnen från studietiden var en slags performancehappening. I projektrummet skulle det genomföras ett stort antal individuella performance, simultant under några timmar. Intet ont anande gick jag dit. Väl där såg jag med vantro ut över det som för mig som framstod som det rena vansinne. Det här var i första året och det var på vippen att jag packade säcken och reste hem. Faktiskt funderade jag nästan på att ge upp hela konstprojektet som sådant (vilket i och för sig kanske varit lika bra). Allt pågick samtidigt. En ljusblå drillflicka marscherade runt salen med en intenst stirrande blick. En gravallvarlig ung man, iklädd vita skyddskläder, gick runt med en fettklump på en stav och ropade ut spridda citat från Wittgenstein. På en filt satt någon och långsamt skalade en apelsin. Från taket hängde en klätterintresserad konststudent. I ett hörn åkte en tjej rollerblades med full fart mot en vägg, för att i sista stund stoppas av ett kraftig gummiband. Innan hon slungades tillbaka kastade hon gång på gång en hink med färg mot väggen. Det var en kakafoni av ljud och oräkneliga människor i märkliga kostymer, som utförde oförståeliga rörelser och ritualer på de mest märkliga vis. Fullständigt chockad stapplade jag baklänges ut ur rummet. Jag har nog inte hämtat mig ännu.

Coco Fusco, "A Room of One'’s Own"

Därför borde jag väl förstått att "live art / levende scene" på Kunstnernes Hus inte skulle vara nåt för mig. Men det var så länge sen det hände. Jag trodde min fobi gått över. Det var en kompis som skulle dit så jag hängde på. En konstnär vid namn Coco Fusco hade en performance kallad "A Room of One'’s Own" . Den hade redan startat och vi fick lov att försiktigt slinka in genom dörren längst bak. Det var ganska väl genomfört får man iallafall säga. En scen var satt upp i mitten av lokalen intill den ena långväggen. En talarstol, en amerikansk flagga, två projektioner och en bisittare vid ett bord med en liten laptop. Fusco och bisittaren var klädd i full uniform. Hon höll en monolog, eller ett slags föredrag, där den ena projektionen var en powerpoint som hon illustrerade några av sina poänger med, och den andra visade en orangeklädd fånge i en lite cell. "Live Gitmo" stod det på skärmen. Här hakade det upp sig för mig. Jag klarar inte att låtsas som om det var en livebild från Guantanamo. Jag klarar inte att leva mig in. Det blir liksom bara lek och blaj i mina ögon.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.

Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.

Se konsten, styr undan konstnärerna

Får väl börja med att erkänna att jag hoppades Anders Smebyes utställning "Devolution" skulle vara dåligt. Jag träffade honom faktiskt, sent igår kväll på Robinet (Oslos bästa vattenhål, och ett vanligt AfterArt tillhåll). Han gjorde inget stort intryck. Lite slug så där, inte en kille att lita på. Men det kan vara min paranoida sida, förstärkt av halvlitrarna med öl jag fått i mig. Man blir lite paranoid när man, som jag, knallar ensam på konstevenemang, och hänger sig på följen med folk man egentligen inte känner så gott. Får för sig att alla undrar vem den där killen i hörnet är, han som balar ner på ölen. Vem känner egentligen honom? Ingen är direkt otrevlig mot dig, men ingen är heller särskilt trevlig. Så också Anders Smebye. Det uppstod en liten diskussion om avantgarde-filmskaparen Jonas Mekas, medans vi huttrande rökte våra cigaretter utanfor den pyttelilla lokalen. Vi hade alla varit på en screening med några gamla filmer på OCA, och Jonas Mekas som reste runt med filmerna, svarade på frågor efteråt. Eller svarade och svarade. Han berättade väl mest anekdoter från den gamla goda tiden i femti-sextitalets New York. Vilket framkallade en del garv från vårt sällskap på trottoaren. Men av nån anledning irriterade jag mig på gängets lite fyllepräglade kritik av Jonas Mekas bristande teoretiska framtoning. Lite konstigt egentligen, jag hade väl i stort sätt reflekterat över detsamma när jag suttit där och balanserat på en liten stol, på toppen av OCAs atrium, och lyssnat på Mekas knarriga röst som aldrig verkade vilja sluta, trots ivriga avslutningsapplåder. Det var inte det att jag trots allt gillat filmerna, speciellt den av Jean Genet (tydligtvis hans enda filmverk, imponerande) som störde mig på deras flams. Nej, jag vet inte, jag var väl i det kverulerande hörnet som vanligt.

Untitled (RIP), Anders Smebye

Detta föranledde mitt inledande tvivel, och förhoppning om bekräftelse av mina negativa förväntningar till Smebyes utställning på UKS. Men så gick det inte. Den gigantiska kalsongen som hängde utanför galleriet var kanske lite flåsig. Men kopplingen till ett av Christos inte helt vällyckade projekt "Rifle Gap", genom en uppförstoring av ett gammalt tidningsklipp, var ju rätt fyndig. Och titeln på kallingen, "Great White", är ju faktisk kul, måste jag erkänna. I entrén hänger en vit flagga med ett stort dollartecken som jag inte greppar helt först. Så jag finner fram pressmeddelandet. Devolution är alltså motsatsen till evolution får jag veta. Här handlar det om nedbrytning, dekonstruktion och negativitet. Jag anade det. Man kan ju knyta Smebye till den lilla gruppen av unga norska, lite småcyniska konstnärer som betecknas som ny-konceptualister. Unga män som är anti. Faldbacken, Einarsson, Engh bl.a. Så flaggan heter $uprematism och baserar sig på vandaliseringen av det kända verket till Malevitj. En konststudent sprayade ett dollartecken på det. Och så fortsätter det. Approprieringar av olika uttryck för destruktivitet, misslyckande eller förstörelse. Ibland är det kul, väldigt kul faktiskt, som med "Voodoo", en negativ version av den beryktade skelettscendräkten till Jan Teigen, en av dem som misslyckats allra mest i Melodifestivalen. Dräkten hänger slagen, över ryggen på en stol. Ibland är det vackert, som dem tre stora filtcollagerna, med abstraherade bilder av nebulosor i klara färger. Det är dem som vinner mig över. Bilderna är verkligen effektiva, och fungerar fint i förhållande till materialvalet, både estetiskt-taktilt och rent konceptuellt. Finishen är utsökt. Filtfälten ligger helt kant i kant och överlappar, eller glipar ingenstans. Som en intarsia. Dem hänger fritt i rummet helt utan ramar eller annat dilldall. Här ges det negativa temat rent kosmiska dimensioner som balanserar det lite mer slapstick-aktiga i resten av utställningen. Den här sidan gillar jag bäst. Kombinationen av det stora, lite allvarliga motivet, med skönheten i dem rena färgerna och mjukheten i tekniken, är fin. I ett angränsande rum är en dokumentationsvideo av Smebyes uppförande av "Piano Piece (Patricide)" på Happy Days festivalen. Den är baserad på George Macunias verk med ett liknande namn, och går ut på att Smebye spikar en spik genom varje tangent på ett uppmickat piano placerat på en scen. I samma rum är ett slags Flinstone instrument, en sten marimba av granitblock som Smedbye kallar "Paleophone".
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.

Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.

Kamera överdosering

Det här verkade bra. Trots att jag inte är nån stor fan av Jan Christensens konst lät det lovande i pressmeddelandet. Det skulle handla om fotografi som man upplever det på Flickr eller Facebook. Foto som en del av ett socialt beteende.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.

Jan Christensen, Camera Studies (2008)

Nå, det här var tankar som snurrade i mitt huvud på väg till galleri MGM. Jag inser nu att jag läst in för mycket av med eget huvud i pressmeddelandet. Men konceptet som det beskrevs pekade lite i den riktningen. Fotografier av människor som gemensamt tar bilder av sig själva i en spegel. Samtidigt. Det är en variant av en kategori bilder som florerar rätt mycket på dessa websidor. Blixtar som går av mot en spegelyta. Foton av den fotograferande. Som koncept är det spännande. Men är utställningen spännande? Nej, jag blev lite besviken. Det var det det var. X antal foton i standardformat monterade i samma ram. Varje bild i ramen motsvarade en kamera på bilderna som hade samma motiv - X antal människor med kamera i en spegel. Man blev stående lite och fundera på vilken kamera som tagit vilket foto. Som regel den med störst blixtrefleks. Den lite hisnande känslan jag snuddade vid när jag tänkte på konceptet, infann sig inte framför verken. Varför? Jag kan tänka mig två ting. Först det alldagliga uttrycket, med det blygsamma standardformatet på bilderna, och den lite slappa kompositionen bilderna var monterade i ramen med. Förstärkt av det ointressanta motivet som upprepades otroligt många gånger. Vilket är den andra anledningen. Varför göra det samma verket så många gånger? Det kan kanske motiveras konceptuellt, men som alltid; konst har alltid en fysisk sida. Eller kanske inte alltid, men dessa verken har i alla fall det. Och här blev den inte tagit till vara så gott. Även ett banalt motiv som det som visas här, kan upplevas spännande om det gestaltas riktigt. Jag hade hellre sett konceptet ges en mer koncentrerad form. Vad med, tex. , två helfigursfoton i naturlig storlek, av två människor i samma spegel? Nu är det ju inte jag som ska göra dem här verken, dem är ju gjorda, och det blev det det blev. Men det är lite synd. En så god idé, så lite utvecklad.

På golgatavandring

Det var Rikard Sollman på Flach+Thulin jag kom för att se. Men de ligger ju så nära varandra, gallerierna på Hudiksvallsgatan. Ibland kan jag i och för sig få ut något av att rusa igenom flera utställningar på raken, men antagligen fastnade hjärnan på första utställningen den här dagen. Efter den passerade jag ytterligare fem utställningar, varav fyra samlingsdito, på mindre än en halvtimme. Jag minns nästan ingenting från dem.

Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:

Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.

Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.

Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.


The Stations of the Cross

pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.

Passage bleu

Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.


Den snedställda väggen i "graven"

En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.

Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.

På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.

Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.

På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.

Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.

Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:

PRESS RELEASE
Matthew McCaslin – Chance Discovery

Har jag sett detta?

McCaslin explores the experience of nature – the world outside of walled and wired existence – manipulated to maximize visual pleasure, but also to underscore our conflicted relationship with the natural environment , mediated as it is by technology.

Sicket snack! Jag vill minnas att jag träffade någon i foajén och sen bara sprang igenom utställningen för att få en uppfattning vad det handlade om. Vilket jag alltså inte fick.