På golgatavandring

Det var Rikard Sollman på Flach+Thulin jag kom för att se. Men de ligger ju så nära varandra, gallerierna på Hudiksvallsgatan. Ibland kan jag i och för sig få ut något av att rusa igenom flera utställningar på raken, men antagligen fastnade hjärnan på första utställningen den här dagen. Efter den passerade jag ytterligare fem utställningar, varav fyra samlingsdito, på mindre än en halvtimme. Jag minns nästan ingenting från dem.

Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:

Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.

Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.

Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.


The Stations of the Cross

pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.

Passage bleu

Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.


Den snedställda väggen i "graven"

En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.

Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.

På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.

Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.

På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.

Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.

Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:

PRESS RELEASE
Matthew McCaslin – Chance Discovery

Har jag sett detta?

McCaslin explores the experience of nature – the world outside of walled and wired existence – manipulated to maximize visual pleasure, but also to underscore our conflicted relationship with the natural environment , mediated as it is by technology.

Sicket snack! Jag vill minnas att jag träffade någon i foajén och sen bara sprang igenom utställningen för att få en uppfattning vad det handlade om. Vilket jag alltså inte fick.