Är det verkligen frihet vi vill ha?

Jag har svårt för performance, ja med teater överhuvudtaget. Ett av mina obehagligaste minnen från studietiden var en slags performancehappening. I projektrummet skulle det genomföras ett stort antal individuella performance, simultant under några timmar. Intet ont anande gick jag dit. Väl där såg jag med vantro ut över det som för mig som framstod som det rena vansinne. Det här var i första året och det var på vippen att jag packade säcken och reste hem. Faktiskt funderade jag nästan på att ge upp hela konstprojektet som sådant (vilket i och för sig kanske varit lika bra). Allt pågick samtidigt. En ljusblå drillflicka marscherade runt salen med en intenst stirrande blick. En gravallvarlig ung man, iklädd vita skyddskläder, gick runt med en fettklump på en stav och ropade ut spridda citat från Wittgenstein. På en filt satt någon och långsamt skalade en apelsin. Från taket hängde en klätterintresserad konststudent. I ett hörn åkte en tjej rollerblades med full fart mot en vägg, för att i sista stund stoppas av ett kraftig gummiband. Innan hon slungades tillbaka kastade hon gång på gång en hink med färg mot väggen. Det var en kakafoni av ljud och oräkneliga människor i märkliga kostymer, som utförde oförståeliga rörelser och ritualer på de mest märkliga vis. Fullständigt chockad stapplade jag baklänges ut ur rummet. Jag har nog inte hämtat mig ännu.

Coco Fusco, "A Room of One'’s Own"

Därför borde jag väl förstått att "live art / levende scene" på Kunstnernes Hus inte skulle vara nåt för mig. Men det var så länge sen det hände. Jag trodde min fobi gått över. Det var en kompis som skulle dit så jag hängde på. En konstnär vid namn Coco Fusco hade en performance kallad "A Room of One'’s Own" . Den hade redan startat och vi fick lov att försiktigt slinka in genom dörren längst bak. Det var ganska väl genomfört får man iallafall säga. En scen var satt upp i mitten av lokalen intill den ena långväggen. En talarstol, en amerikansk flagga, två projektioner och en bisittare vid ett bord med en liten laptop. Fusco och bisittaren var klädd i full uniform. Hon höll en monolog, eller ett slags föredrag, där den ena projektionen var en powerpoint som hon illustrerade några av sina poänger med, och den andra visade en orangeklädd fånge i en lite cell. "Live Gitmo" stod det på skärmen. Här hakade det upp sig för mig. Jag klarar inte att låtsas som om det var en livebild från Guantanamo. Jag klarar inte att leva mig in. Det blir liksom bara lek och blaj i mina ögon.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.

Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.