En bra ide: Tänk efter!

Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:

"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"

Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:

Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.

Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:

När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.

Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.

Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.

Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!


The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".

Mitt hjärtas innersta mening

Min vana trogen väntar jag till utställningens absolut sista dag med att släpa mig ut till Magasin 3, denna gång är det Christian Boltanski som strax ska plockas ner. För min del är det dock inte särskilt viktigt när jag ser utställningen. Eller ens om. Med tanke på mängden angelägna utställningar världen runt som jag missat hittills gör det faktiskt inte så värst stor skillnad om jag någon gång råkar försumma en just i Stockholm.

Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.

Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.

Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.

Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.


Être à nouveau, "identitetsmaskinen"

Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.

Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.

Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.

Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.

Dubbelseende

Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.

Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.

På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…


Utflykten

… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.


Självporträtt (inte helt ren parafras)

Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.

Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.


Torso

Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.


Utan titel

Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.

När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.

Det vill säga nu.

Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.

Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.

Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.

Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.

Don't Open Until X-mas

Det kan finnas en fördel att vara oinformerad (fast det är absolut ingen regel). När jag nalkas Milliken den här dagen försöker jag komma på vad de visar för tillfället. Det går inte. Jag tvingas konstatera att jag inte har en aning om vad det är jag ska se. Det innebär knappast värsta nervpressen, men i alla fall har jag ett litet överraskningsmoment att se fram emot.

Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.


Original Sin

I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.


Deposition

I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.

Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.

Illusionen skär sig!

Blöt och snorig efter att ha tumlat runt med barnen i slottsbackens snödrivor vacklar jag in på Uppsala konstmuseum, där en utställning med Tony Matelli pågår sen en månad. Jag känner mig lätt frånvarande; en veckogammal infektion bäddar in sinnesintrycken i bomull. Inga idealiska förhållanden för estetisk njutning, men vem går och hoppas på sådant i dessa dagar?

Matellis skulpturer är välgjorda och, som det heter, verklighetstrogna. De borde rimligen också framkalla en illusion av närvaro. Att det inte händer är nog inte bara förkylningens fel. Först anstränger jag mig väluppfostrat för att bli hänförd, men ju närmare jag tittar desto mer fastnar jag i störande detaljer. Det är inte alls något dåligt hantverk, det är bara det att jag inte vet var jag ska dra gränsen. Realism har liksom ingen bortre gräns, hur exakt den än är kan en avbild aldrig nå hela vägen fram till verkligheten. Alla bilder har ett gränssnitt där de övergår från föreställning till materia, men det är bara bilder med realistiska – eller som i det här fallet hyperrealistiska – ambitioner som får problem med denna gräns.

När jag närstuderar människogestalterna i den stora installationen Fucked Couple noterar jag den brist på enhetlighet som ytan hos avgjutningar alltid uppvisar. Det finns förstås avtryck från huden, men också typiska spår från själva tillverkningsprocessen: porer, skarvar, ilagningar och så vidare. Också färgläggningen framträder tydligt. På denna makronivå krockar figurernas inte längre så illusoriska yta med ytan hos de verkliga föremål som ingår i installationen. De två fiktionsnivåerna emulgerar inte helt och hållet. Det vore kanske orimligt att argumetera för att detta på något sätt gör installationen sämre, men jag kan samtidigt inte låta bli att undra över varför inte alla delar är tillverkade på samma sätt.

(Sen är det förstås också så att scenerierna som skulpturerna befinner sig i är gravt orealistiska. Men det är en mer specifik omständighet som konstnären medvetet lyfter fram. När jag gick runt på museet hann jag aldrig fundera över det, jag var hela tiden inne på ett stickspår av mer allmängiltiga funderingar.)

Vad är en bild för någonting egentligen? Frågan mal i bakhuvudet medan jag begrundar hantverket. En bild är något som föreställer något annat. Vilken ovanligt fånig definition. Fast i stunden kan jag inte komma på någon bättre. Under tiden som jag vandrar vidare gör tankarna detsamma, helt för sig själva: En bild kan aldrig helt och hållet vara en enda sak. Den är alltid dubbel, alltid både och. Kluven. Det sägs ju att bild och bila (yxa, klyva) har samma etymologiska rot. Jag undrar – är det därför som det stackars paret utsätts för en så våldsam attack. De blir hackade och stympade av alla möjliga tillhyggen. Lemmar ramlar av och huvuden krossas. Och är det därför som min medkänsla inte aktiveras av deras oblida öde. Det här är inte en bild av två misshandlade människor, det jag ser är två misshandlade bilder. Det är därför tillhyggena är riktiga. Och det som växer i konsthallens verkliga golvspringor är inte ogräs. Det är föreställningar. Och vad har vi här? Ett bildstod som går i sömnen. En skulptur med trosor. Det är fikonlövet, så måste det vara: Hon är Eva i paradiset precis innan uppvaknandet, när hon drömmer att hon är naken på stan.


De gör sig väldigt bra på foto, eller hur?

Jag har kommit fram till verket Sleepwalker och ska precis till att röra vid det när jag hejdar mig. Vad gör jag? Tänk om någon ser mig. Jag tittar mig omkring. Ingen annan är i salen. Än mer iakttagen känner jag mig när jag spanar efter övervakningskameror, trots att jag inte kan upptäcka några. När jag först sträckte ut handen var det för att ta på hennes bröstvårta. Nu nöjer jag mig med att röra vid handryggen – för att känna vad det är för material, intalar jag mig.

Se där! Precis så dubbla är bilderna. Jag kan inte behandla dem som enbart det ena, som enbart ting eller enbart föreställning. De är ting, men jag kan inte låta bli att också se dem som något annat (i det här fallet en kvinna). Den symboliska laddningen är så stark att den påverkar mitt omedvetna beteende. Instinkter, betingade reflexer och omedvetna föreställningar kolliderar och leder till motstridiga handlingar som det stackars medvetandet sen får försöka lösa. Såsen skär sig men genom sprickan skymtar djupet mellan ingredienserna.


Jaha du, Rosa, konst ska väcka tankar, sägs det, och det gör den minsann allt som oftast. Men vilka tankar? Det är nog inte alltid de har så mycket med själva konstverken att göra. Jag tror till exempel inte att det jag gick runt och funderade på i Uppsala har något som helst samband med Tony Matellis intentioner. Fast något har han tänkt på. Det syns. Figurerna är medvetet okonstnärligt gestaltade i någon sorts hollywoodestetik. Ja, egentligen är det väl inte ens några skulpturer i traditionell mening, snarare ett slags combines. Avsikten är säkert att betraktaren ska slippa haka upp sig på formella aspekter och istället gå direkt till innehållet. Något som alltså misslyckades fullständigt i mitt fall.

Jag tror jag måste avsluta med en sammanfattning: Tony Matellis skulpturer är som ett slags visuella skämt. Det är bara det att det går lite snabbt. Eller så är det jag som är långsam. I alla fall verkar jag ha missat något logiskt led i historiens första mening. Sen kan jag inte sluta grubbla över hur det hänger ihop och missar därför poängen.

Men jag upptäcker något annat istället.

Inte så väldigt latjolajbanlådan

The Diary of the Unknown Consumer, Mattias Härenstam

Mattias Härenstam verkar inte se så ljust på det. Inget att protestera mot, nu när allt är lov. Han var mest bara lite frustrerad tidigare, med intensiv kedjerökning som följd, om man ser på några äldre skulpturer iallafall. Nu verkar det slagit ut i full ångest.
I ingångspartiet på UKS (Unga Kunstneres Samfund för dig Rosa, som kanske inte är så gott bevandrad i Oslos gallerivärld) visas en projektion av ett typiskt medelklass villaområde, filmat från fönstret av en bil. Det är vinter och det närmar sig jul, av juldekorationerna att döma. Inte alla har hunnit fått upp dem, medan några är i full gång med glöggen. Möjligen kan det vara en stund efter jul, och det är eftersluntrarna som har pynten uppe. Hur som helst, tror det är menat att det ska se lite monotont och opersonligt ut liksom. Själv tänker mest på hur skönt det hade vart att ha haft råd med en villa. Sitta framför brasan, ha plats att stuva undan all bråten som står i hörnen, upp på en vind. Pingisbord i källaren, och kunna gå ut och sträcka sig på altanen om morgonen, med en kaffekopp i handen. Men de tankarna har nog mest att göra med att bilen just pajat och måste på verkstad. Det kostar kulor. Och att det faktiskt snart är jul, det kostar också kulor, iallafall när man har en drös med ungar.

Så får man då kliva in genom en enkel vitmålad dörr, som Härenstam har monterat i den vanligtvis rumsliga öppningen in i huvudrummet. Bak dörren finns en trång, ca 6m lång korridor. Vi är på väg in i furuhelvetet, förstår vi av de groteska skapningarna som är karvade in i träpanelen, vilken täcker väggarna och det låga taket. Sommarstuge lampetter är monterade med jämna mellanrum och sprider sitt gula, übermysiga ljus. Jag inser igen att jag inte gillar den här typen teatrala, alltomfattande scenografi installationer. Jag vill kunna stå utanför och betrakta konsten, inte vara helt omgiven av den. Så hämmad är alltså jag. Ska inte gå in i en djupare analys av det, men jag har egentligen några goda argument i bakfickan. Det handlar om att konst är ett möte, och inte ett överfall. Och det handlar om närvaro, och inte illusionsmakeri. På ett ungefär.

Nå, i det inre gemaket är ett mörkt rum med en videoprojektion. Nu är vi nere i kaninhålet, eller inne i villaångesten innersta och förträngda psykostillstånd, som det antyds i pressmeddelandet. Här är det klassisk mardrömsvandring med famlande händer framför kameran, i mörka skogar med kala stammar, som träder fram ur svärtan i ljuset från kameran. Då och då dyker det upp en eller annan mystisk ting, som händerna börjar treva efter bara för att den ska försvinna i tomma intet. Ljudspåret följer samma mönster, spöklikt, odefinierat, med ekande steg och en enveten telefonsignal av den gamla sorten, som dyker upp då och då. Det är rätt suggestivt en stund, men det avtar fort. Man sitter bara och väntar på nästa mystiska sak, som ska dyka upp. En blomma, ett par skor, en apelsin. Jag går ut igen. Försöker intressera mig lite för trärelieferna på vägen ut, men klarar inte det heller. Det måste ju vart slitsamt att kreta ut allt det där, men samtidigt är det kanske för lite av dem ändå. Det borde kanske ha kryllat och krälat ändå mer över väggarna och taket. Vet inte helt.

Det är ett projektionsrum till, på sidan av det stora, tredelade verket. Där visas bl.a. filmen "Supermarket" om jag förstod det hela rätt. Olika, lite dagboksliknande sekvenser, avlöses av en vilolös körning med kameran nere i en shoppingvagn, längs hyllorna i en mataffär. Kameran ligger på botten av vagnen och filmar rätt fram genom gallret. Några av dagbokssekvenserna är fina, bl.a. den där himlen över en helt vanlig dag i Berlin, plötsligt öppnar sig kring sig själv, och ett stort svart hål vidgar sig, tills det har slukat hela himlavalvet. Den påminner mig om en fin film av Härenstam jag sett tidigare, där han kör runt med kameran på vad kanske kan vara en skateboard, och då och då fylls gator och torg nästan omärkligt av vatten och vågor. Den filmen påminde mig i sin tur om en sekvens i Julian Schnabels film om Basquiat, där målaren plötsligt ser upp mot himlen mellan skyskraporna i New York, och där ser en enorm surfare, surfa i full fart på molnen. Vackra, poetiska, bilder av hur det inre bryter in i det yttre på ett helt naturligt vis, både av Schnabel och Härenstam. Den dagboksliknande indelningen av "Supermarket" gör att man kanske kunnat tro att det var den som gett utställningen dess namn, "Den ukjente konsumentens dagbok", och inte huvudverket.

Vel, vel, för att avrunda vill jag bara säga att jag gillar Härenstams arbeten bättre när de blir drömska, avväntande och lite vad ska vi säga, nollställda, än när han ska vara kritisk och mer högstämd i känsloläget. Läste i en intervju att han har försökt gå tillbaka till att försöka göra konst med magen, istället för huvudet, som han lärde sig på akademiet. Det låter ju bra. Fast jag tycker nog dem kan vara svåra att skilja åt ibland.

Sött och dött

Den här rapporten handlar om en utställning som redan slutat. Men det spelar inte dig någon roll, eller hur Rosa? Vårt uppdrag har vi ju fått för att du ska slippa gå på utställningar. Den här utställningen, av Julia Peirone, hade jag själv i och för sig gärna sluppit se, jag trodde också att jag missat den, men när jag tittade in till Brändström hade den visst blivit förlängd.

Utan förväntningar träder jag in. Jag vet ingenting om konstnären, varken ålder, nationalitet eller bakgrund. Och ganska snabbt konstaterar jag att jag inte känner något trängande behov av att ta reda på det heller. Är detta vad den omtalade »estetikens återkomst« innebär klarar jag mig finfint utan den. Det är ack så sköna fotografier av o så söta damer med vackert hår och nakna kroppar.


Skönhetens återkomst?

Längre in i galleriet har Jan Håfström rattat ihop några objekt på temat l’Égypte. Trots Jannes omtalade vindflöjelmentalitet gillar jag något hos honom. Energin han själv fått ut av sina stilbyten har uppenbarligen ändå hållit honom fräsch genom åren. Någonting är ju också konstant i hans konst. Något på D. Stilbytenas tid verkar dessutom vara över, kanske kan man säga att han hittat hem på senare år. Fast galleribyten blir man visst aldrig för gammal för, nu har han kommit på att det kontroversiella giftermålet mellan andrahandsmarknaden och gallerimarknaden (Hirst på Sotheby’s och sammarbetet Brändström/Bukowskis) skapar intressanta möjligheter. Samtidigt med den här utställningen visar han ett verk i form av en bok på Åmells konsthandel. Jag har inte sett den (jag ville se den, skit också, nu är det säkert försent!) så jag vet inte riktigt vad det är fråga om.

L’Égypte är bemålade sarkofager med gulliga döskallar hängande lite på trekvart i tunna ståltrådar. Jag vet att somliga pedantiska typer kräks på Håfströms något slafsiga färghantering, men för mig har detta aldrig varit något problem. Mitt aber kommer av att de gravallvarliga pretentionerna kan kännas lite väl utstuderade. Och lite tjatiga. Dassiga färger tillsammans med evigt återkommande dödsmotiv, blir inte det lite tårta på tårta? Dött på dött. Well, det är tur att det också finns något sött, både i färg och motiv, som motvikt mot allt dött.


L'Égypte

Till sist hamnar jag inne i Brändströms showroom där jag slötittar på lite gott och blandat av galleriets konstnärer. En tjänstvillig kvinna kommer ut och stör mig just när jag försjunkit i Ylva Oglands bok Tondo, med målningar av konstnären onanerande framför en spegel. Man ska inte behöva bli generad, det är ju konst, men jag känner mig ändå ertappad där jag står och gluttar på Ylvas rakade sköte. Även om poserna är typiskt porriga är de inte det minsta erotiska, fittorna är finstämt färgsatta i fadda grårosa toner. Boken verkar vara resultatet av ett flummigt möte med någon sorts tvillingsyster som bor i spegeln. Boken är fin, både idé och utförande, även om vi också här har att göra med gravallvarliga pretentioner.


Ur serien "Tondo"

Venus utan päls

En del utställningar jag ser kan jag inte riktigt avgöra om jag gillar eller ej. Som häromdan, när jag vandrade runt bland Marilyn Minters fotografier av Pamela Anderson på Andrén Schiptjenko. Jag betedde mig enligt ett inlärt mönster – plockade först upp en verkförteckning i entrén, skaffade mig därefter en snabb överblick över hängningen, gick sen närmare vart och ett av verken och avslutade med att läsa titlar och material. Detta skedde på ren rutin, inga beslut krävdes och efter tio minuter när jag var färdig att gå var mitt sinne helt blankt. Vad som eventuellt försiggått där bleknade bort i samma ögonblick som jag lämnade rummet.

Det är sen, rättare sagt nu, när jag sitter framför datorn och rannsakar mitt minne, som den verkliga mönstringen börjar. Vad jag egentligen såg, vad jag upplevde, vad jag fick ut av det hela brukar visa sig i det här skedet. Formuleringarna har en tendens att av sig själva dra åt något håll. Och medan jag skriver det här väntar jag samtidigt på att det ska börja rycka i något litet ord, att en mening ska börja tippa över åt något håll. Jag fortsätter ett tag till, så kanske jag får vittring på något.

Jag hade ingen koll på Marilyn Minter innan jag såg den här utställningen, för mig var hon bara ett namn (kan du föreställa dig en professionell kritiker skriva så, Rosa?). Det kan vara en förklaring till min nollställda hjärna. Man kan förstås se det som något positivt – att jag innan jag skaffat mig erforderlig kunskap avvaktar med att döma. Men jag anar att det inte är bristen på kunskap det handlar om här, den brukar aldrig utgöra ett hinder för subjektivt tyckande. Förklaringen till att mitt omdöme är blockerat måste vara en annan. Det är något här jag inte begriper. Det är något jag ännu inte fattat.

Vänta. Precis nu känner jag att jag fick fatt i något. Jag vet inte vad ännu, jag vet bara att föregående meningar träffade en nerv. Kanske är det något med den där målningen. Om det är något som inte riktigt stämmer måste det vara här jag ska börja leta. Utställningen bestod av ett antal, kanske sex stycken, fotografier och en fotorealistisk målning. Är det inte lite konstigt att hänga en ensam fotorealistisk målning mitt i en fotoutställning? Det kan inte bara varit jag som först tog alla verk för fotografier.


Barbed Wire (målning)

Så var det faktiskt. När jag stod framför målningen var jag först helt inställd på att också den var ett foto. Den hade samma typ av format, samma färgskala och liknande motiv – Pamela utan kläder med bubblor. Så såg jag att det var något konstigt med bubblorna. Photoshop, tänkte jag. Sen tittade jag på kanten, alltså från sidan (det är en yrkesskada, jag tittar alltid på kanter, montering, upphängning osv). Där noterade jag ytterligare en konstighet – sällsynt klumpig montering av ett… foto? Då trillade polletten äntligen ned. Plötsligt förvandlades fotot framför mina ögon till en målning. Hur kunde jag nyss ta den för något annat?

Jag har mycket svårt att tänka mig att det varit konstnärens avsikt att framkalla den här effekten. Egentligen berodde den väl mest på min okunskap, min reaktion var helt bakvänd. Jag visste nämligen inte att Marilyn Minter först och främst är målare. Att hennes konstnärskap vilar på en diger produktion av fotorealistiska målningar blev jag medveten om först när jag som hastigast bläddrade genom en bok precis vid utgången. Jag måste erkänna att det såg trovärdigt ut, och målningen fick i ljuset av hennes övriga produktion en klart större tyngd. Vad avsikten är med just den här utställningens grepp förblir dock ett mysterium för mig även sen jag tagit del av pressreleasens klyschiga förklaring, att hon "undersöker förhållandet mellan måleri och foto". Jodå, det kan man väl säga att hon gör – i sitt måleri. Men vad sysslar hon egentligen med i fotografierna?

Min sambo tipsar om en artikel i DN På stan där Marilyn själv förklarar sin målsättning: ”Jag ville få fram bilden av en snäll, empatisk person som inte kan tolerera att man behandlar djur illa.” Inte för att konstnären på något sätt måste stå för diskursproduktionen till sina verk, men detta uttalande, även om det skulle råka vara en ren ironi eller provokation, gör mig ändå säker på min sak. Det jag nu har hakat upp mig på, effekten som skapas av den ensamma målningen bland fotona, är inte eftersträvad. Hon skulle antagligen inte ens fatta vad jag pratar om.

Å andra sidan fattar inte jag vad hon pratar om. Det där med djuren… Vad säger du Rosa, det måste väl ändå vara ett skämt? Det finns absolut ingenting som ens med fantasins hjälp kan leda mina associationer i riktning mot empati, än mindre djurrättsaktivism. Det skulle möjligen vara det faktum att hon inte bär päls.


Pamela Anderson demonstrerar mot pälsindustrin?

Nej, för mig blir det här allt mer ihåligt. Men det är inte Pamela Andersons fel. Hela grejen känns som utfyllnad. Petar man i det håller det inte riktigt ihop. Jag skulle tippa att förklaringen är så simpel som att Minter inte hinner med att fylla en hel utställning i det perifiera Stockholm med det tidsödande måleri hon blivit berömd för. Foton går lättare att reproducera och kändisar genererar alltid publicitet.

Vägra se!

Det är märkligt med Magdalena Dziurlikowska. Hennes filmer har ett rakt och personligt tilltal som jag tycker om. I en recension på Omkonst skriver hon vältaligt och roligt om Björn Melhus film Auto Center Drive, som just nu visas hos Mia Sundberg.

Jag fattar inte.

Hur kan hon tycka att denna film är bra. Så långt från hennes egen tonträff. Filmen, som är runt en halvtimme lång, ska vara en lekfull drift med hollywoodklicheer eller nåt sånt, men den är så tråkig att jag efter halva filmen är mycket nära att somna. Och då har alla andra redan gått.

I värsta fall ligger det något i Magdalenas slutkläm: Vi har den konst vi förtjänar.

Antingen eller

Anders Widoffs konst är en akt av motstånd. Inte mot samhälleliga orättvisor, miljöförstöring, estetiska konventioner eller liknande hinder för mänsklig lycka. Till motståndare har han utsett sig själv.

Du vet, han startade ju på 80-talet som begåvad målare, fotorealist och allt, med både intellektuell och romantisk touche. Kunde liksom inte bli bättre. Sen kämpade han ned det ena lyckosamma karaktärsdraget efter det andra tills det inte fanns något kvar av det där som gjort den tidens gallerister tårögda. Han hade då förvandlats till något som mest liknade en tafatt drivvedsskulptör. Förvandlingen gick ändå fint, som en lycklig Peter Tillberg, och med allt inre motstånd skingrat verkar det nu som om han anser sig ha nått sin fulländning. Det är inte mycket som har hänt i Anders Widoffs konstnärskap sen liljevalchsretrospektiven 2005.

Nästan, nästan ingenting händer heller på den utställning som pågår hos Christian Larsen. De nya skulpturerna orkar bara precis viska fram en ursäkt för att de finns till. Eller vänta, är det inte ett rop på hjälp? Finns det inte bakom den utstuderat nonchalanta tonen ett stråk av desperation?

Nä. Skojade bara.

Ändå, de är nästan, nästan bra. Skulpturerna balanserar medvetet på en tunn gräns mellan pretention och blygsamhet. De säger egentligen ingenting – och det gör de tydligt – de bara prövar gränsen, försiktigt och avsiktligt valhänt. Men det håller inte. Tyvärr Rosa. Och vet du varför? Jo, det skulle nog gå bra att känna på den där spända linan en gång. Det skulle ila i fotsulorna. Men hur många skulpturer är det egentligen som är där och gnider? Alldeles för många. Den där nerven som först stimuleras av det försiktiga pillandet blir ganska snart irriterad och till slut känner jag att jag håller på att bli galen.

Så här: Antingen får man låta bli att pilla, eller så får man ta i lite. Ska man säga något är det bara att höja rösten. Men om man tycker att det är förmätet att säga något alls behöver man inte upprepa detta hundra gånger med förställd röst. I stället kan det vara lämpligt att hålla käft.


Ett urval skulpturer från utställningen "flamma, fall"

Klärobskyrfotografi

Innan jag gick upp till Gunnar Löberg på Konstnärshuset (se föregående post) slank jag naturligtvis in på Fotografins hus, som hysts in på bottenvåningen. Där visas Martina Hoogland Ivanow. Hon är (om jag nu fattat rätt) en modefotograf som på senare tid alltmer gått över till konstfoto. Om det är något jag är ointresserad av här i världen så är det modetidningar, så vad hon gjort i den branschen har jag ingen som helst aning om. Däremot välkomnar jag henne till konsten. De suggestiva speedwayfoton (fast var det inte isracing?) som hon visade på bland annat Natalia Goldin för några år sen, gillade jag verkligen.

Den här gången är det inte en lika sammanhållen utställning. Dessutom distraheras jag av att jag drar runt på en kompis som gärna fastnar i långa samtal med alla han stöter på. Vilket får till följd att vi mest hänger vid disken med den fotograf som för tillfället ansvarar för galleriet. Han vet inte mycket om Martina, men mer om fotografi i allmänhet. Diskussionen rör sig därför mest om det senare. Då och då kastar vi ett öga runt lokalen. Efter en stund tröttnar jag och tar ett varv närmare bilderna.

Jag hade det på känn. De är bra. Släktskapet med speedwayserien är uppenbar. Det är något med svärtan – den är väldigt jämn, den breder ut sig lite mer än brukligt och den är inte riktigt… svart. Det sistnämnda beror på tekniken får jag veta: laminerade utskrifter. Jaha ja. Men det är ändå någonting med hur hon lägger stora partier i jämngrå skugga och låter enstaka detaljer träda fram i ljuset. Klärobskyr, pling! det är ordet jag tänker på – ett gammalt hederligt trick för att skapa en förhöjd dramatisk effekt. Och det funkar, lika bra som någonsin. Det här fotot till exempel (visst har det visats i DN:s Galleriet någon gång?) är helt fantastiskt tycker jag.

Konsekvent inkonsekvens

Jag sitter på tunnelbanan, känner hur mina mungipor ofrivilligt dras uppåt när jag tänker på det jag ska se – en utställning med Gunnar Löberg. Det är minsann inte varje dag. Faktum är att det är något jag gett upp hoppet om att någonsin få se. Jag försökte en gång få Cecilia Widenheim, då intendent på Moderna museet, nu direktör för Iaspis, intresserad. Detta var på 1900-talet. Jag kan inte direkt påstå att det lyckades. Idén med en Löbergutställning på Moderna fick inte alls hennes mungipor att spela på samma sätt som mina.

Ungefär så hade jag tänkt att den här rapporten skulle börja. Formuleringarna bubblade upp medan jag satt där – på tunnelbanan på väg till Konstnärshuset. Jag kände mig verkligen glad och förväntansfull. Åtminstone tills det visade sig att det just den dagen jag valt för mitt besök, allhelgonadagen, var stängt.

Nästa gång jag åkte in till Konstnärshuset var jag inte på samma glada humör. Fast jag var inte heller särskilt ledsen. Men min i förväg uttänkta inledning förlorade därmed sin verklighetsanknytning.

Omstart.

Jag plockar fram min Löbergbok från 1952 ("Gunnar Löberg, det förbisedda geniet") för att se efter vad mina höga förväntningar egentligen haft för grund. När jag väl såg utställningen blev jag nämligen lite besviken. För det första var det så få målningar. Och sen, ja att de skulle vara ”bra” hade jag verkligen inte väntat mig, men de var liksom inte heller riktigt så konstiga som jag föreställt mig.

I mitt minne, visar det sig när jag bläddrar i boken, har jag överdrivit Löbergs stilbrott. De är underliga, men någon svensk Picabia är han knappast. Målningarna på utställningen är mestadels utförda i den slarviga stilen. För en rättvisande helhetsbild skulle det behövts fler exempel i den noggranna stilen. En målning visar dock tydligt vad det är fråga om. I ”Mina modeller, eller inkonsekvens III” från 1932, får båda stilarna samsas. Den är ett slags manifest, i både innehåll och titel. Här finns många av de återkommande modellerna och här finns den programmatiska inkonsekvensen. Titta på polisen i mitten, som med sin egen gestalt delar in bilden i sina två motsägelsefulla handlag: ett noggrant och ett slarvigt.

Vilka tankar som ligger bakom det här kluvna maneret har jag svårt att riktigt begripa. Det är i vilket fall som helst inte fråga om dadaism eller någon tidig form av postmodernism. Enligt sin lojala uttolkare Bengt V Wall, var Löberg visserligen en djupt splittrad och bisarr person, men teoretiskt stod han långt från ironi och nihilism. Själv åberopade han sig på en viss Ernst Zierer, vars »objektiva värdeåskådning« enligt Wall (några andra källor har jag aldrig lyckats hitta) går ut på att sätta upplevelsen före uppfattningen, känslan före förståelsen.

Gunnar Löbergs medvetna sabotage av 20-talets konventionella konstförståelse kan säkert tilltala en samtida publik. Men bevekelsegrunderna för hans inkonsekvens är helt andra än för dagens okontroversiella överskridande av estetiska normer. Hans ärende är inte att peka på värderingars godtycklighet, han vill snarare förstöra den vedertagna uppfattningen för att upplevelsen i sig ska träda fram. Lyckas han? Ja, med tanke på mottagandet han fick av sin samtid lyckades han i alla fall gå utanför den gängse uppfattningen om konstnärlig kvalitet. Han blev missförstådd, vilket sålunda måste betraktas som en framgång.

Vad blir då min känsla slutligen. Den har visst övergått från munterhet till sorgsenhet medan jag suttit och skrivit. Vad jag nu upplever är inte några knasiga infall, utan bilder inifrån en på riktigt splittrad och disharmonisk människa.


Sjöbodsmotiv med fiskande pojke

Gammal är äldst

Kära Rosa. Det börjar bli en stund sen jag såg den här utställningen, men jag kommer ihåg att jag var förväntansfull som en femåring på julafton när jag knogade mig uppför trapporna till Stenersenmuseet på själva vernissagedagen. Måleri är ju hjärtebarnet mitt, även om vi har ett rätt stormfullt förhållande. Jag hade ju gett upp hela grejen innan akademiet, och var det inte för att måleriavdelningen hade dem snyggaste tjejerna, så hade jag väl fortfarande bajsat i små behållare och vikt pappersplan, som jag höll på med på den tiden.

Och på den vägen är det. Måleriet är fortfarande kungen av konstdiscipliner, även om det ofta är lika gammaldags som monarkiet. Det är på långt när här den bästa konsten görs, med några hederliga undantag.
Jag bläddrar i katalogen till utställningen 40/40, LNM´s (Landsforeningen Norske Malere) jubileumsutställning. 40 år och 40 målare. 40 minuter ca tog det mig att plöja utställningen och 40 sekunder att inse att det är ingen höjdare, som utställning att räkna. Lokalerna var som vanligt urusla, museet har ju fått plats i Björvikakabalen, så dem avväntar väl med alla tankar om renovering. Mörkt och lågt till tak är närmaste beskrivning, så är det visst ett gammalt parkeringshus har jag hört. Verken placerade i stort sett på rad utan att jag upplevde några spännande möten eller kopplingar. Någon övergripande utställningsidé kunde jag inte uppfatta. Där var ett rum med några representanter från den unga, hippa, konsteliten som väl skulle skänka ett konceptuellt alibi till den belastade sjangern, men det verkade väldigt påklistrat, mest för att verken var så irriterande dåliga. Ska återkomma till dem.

Så jag bläddrar i katalogen och gör några kommentarer i bokstavsordning om det är ok för dig, kära Rosa. Kristina Bræin blir första stopp. Så känslig och försiktig i sitt formspråk att konsten nästan inte syns. Det här är konst som egentligen skulle irritera mig, för precis som hon skriver i katalogtexten, har också jag en hang till att se formala och måleriska kvaliteter i verklighetens många små tillfälligheter. Det kan jag tänka mig många målare har. Men bara för att en planka lutad mot en vägg, ger en estetisk upplevelse så går jag inte runt och kallar det konst i tid och otid. Men det gör Bræin. Hon insisterar faktiskt så mycket på det att jag låter mig övertygas. Ja, det är fint med hur skuggan av spoten gör en bild i den tomma projektionen. Ja, den blå blusen och den upptejpade papperlappen med blått akvarellskribbel är ett fint konstverk. Det behöver inte vara svårare, just så lätt och vacker är verkligheten, och det kan konsten också vara. Varför inte?
På vägen ut köpte jag en multippel Bræin kursade i foajen. En liten MDF-platta med pårollad färg och en liten tejputsparing. Tror egentligen hon har lagt ner mer tid i den än i många av hennes "riktiga verk". Har en känsla av hon blev lika överraskad som jag när hon blev utvald till det nordiska bidraget på Venecia-biennalen för några år sedan. Det är inte precis biennale konst hon gör. Men kanske inte, hon måste ha en del guts för att våga insistera som hon gör med konsten sin, utan några skyddsnät, utan några yttre garantister för verkens kvalitet.

Jan Christensen har gjort en irriterande målning med texten "the fact that this is meaningless doesn´t mean it can´t be art." Det borde väl egentligen ha stått "the fact that I really like graphic design doesn´t mean I can´t do art", eller "the fact that I´m an idiot doesn´t mean I can´t be successful", eller nåt i den stilen. Mannen har kuratert en användbar utställning på MGM för inte så länge sedan, och gjort otroliga mängder av verk vars kvalitet jag sällan helt kan se men som visuellt sätt iallfall har något litet för sig. Här får jag faktiskt lust att slita verket från väggen och stampa på det. Att någon som jag antar ser på sig själv som en konceptkonstnär, upplagt kan ha så få intellektuella tillgångar är för mig en gåta. Jag vet att jag nu tangerar gränsen till det injurierande men det får bara stå till. Dessutom är jeg ju anonym, eller hur Rosa?

Nästa nedslag blir Hilmar Fredriksen. Av katalogtexten verkar han vara en sympatisk konstnär. Han har ett kartotek med ca 300 bilder som han vid behov förverkligar till större arbeten. "Efterfrågan är inte stor och det är praktiskt att jobba på det sättet", som han lakoniskt påpekar. En bild är ju också ett koncept så Fredriksen är ju en konceptkonstnär så god som någon. Jag hittar inte så mycket om han på nätet och ingen bilder av verken på utställningen, och eftersom jag inte orkar dra fram scannern ur garderoben så ska jag försöka beskriva dem två verken från katalogen. Det första består av flata silhuetter av berg som reser sig från en havslinje. Det är sex av dem placerade ovanpå varandra så havet på den ena bildar himmel på den under. Flatt i två blå färgtoner. Silhuetterna gör några slags oregelbundna bågar och jag minns att jag associerade till Duchamps låda med böjda linjaler som jag såg på Moderna i Stockholm rätt nyligen. Jag blir lite stolt när jag nu läser i katalogen och ser att Fredriksen gör precis den samma kopplingen.
Den andra består av ett blå-vitt rutmönster med små bergssilhuetter som sticker upp här och där. Den är gjord efter dotterns kommentar om att det fina sørlandsvädret som "blått och vitt väder". Jag gillar Fredriksens finurliga lek med förhållandet mellan abstraktion och figuration. Det är samma kombination av humor och allvar som man finner hos t.ex Magritte.

Därefter blir det Bjørn Kowalski-Hansen, mest känd hos mig som skaparen till Håkki™ konceptet, som såg sin späda början uppe Trondheim, och vars T-skjorter också jag gått runt i innan jag blev så tjock att inte ens deras största storlekar passar mig. Jag köper hela Håkki™ grejen och dess lek (är det lek?) med märkevarubyggning. Han är smart mr Kowalski-Hansen. Men det här verket har jag problem med. Han har låtit en firma i Japan, där man kan få "riktiga" målningar gjorda på beställning, göra en serie självporträtt. Inte av Kowalski-Hansen, men av sig själva, dvs arbetarna i firman. Enligt texten (som av någon anledning är på engelska) i katalogen ska man liksom låta sig förfäras av att målningarna är så lika, trots att firman är specialiserad på att måla i olika stilar. Jag vill ju tro att anledningen till att dem är lika, är att dem låtit han i firman som är bäst på fotorealisme måla alla porträtten, det blir ju mest kostnadseffektivt. Man får intrycket av att Kowalski-Hansen, eller åtminstone Erlend Hammer som skrivit katalog texten, hade väntat sig att dem stackars avindividualiserade måleriarbetarna skulle kasta sig hänfört över uppgiften att äntligen få uttrycka sig själva och bli "riktiga" konstnärer. Get over yourself, här är det nog pengarna som räknas.
Jag får en lite dålig smak i munnen av det här. Måleriarbetarna ska liksom ställas ut till beskådan här, deras arbete blir köpt i en annan hänsikt en den är såld. Det påminner mig om Goksøyr och Martens verk "It would be nice to do something political", som hade en afrikan som gick och tvättade deras utställningsfönster hela utställningsperioden. Det är som att ropa på en servitris bara för att kunna kolla in bena hennes. Eller för att vända på det, telefonsäljaren som ringer gamla med ett behov för att prata, bara för att sälja telefonabbonemang. Det är nåt omoraliskt över att mutera dem ekonomiska transaktionerna i handeln med tjänster. Visst, servitrisen kan skratta hela vägen till banken men köparen är fortfarande en skitstövel. Och det gör det INTE bättre att det är i konstens namn. Tvärtom.


I det enda rummet med takhöjd hänger en jävel av en målning. Det är Olav Cristopher Jenssens. Ja, vad ska man säga. Härliga grejor. Det är ingen tillfällighet att han är Norges tyngsta nu levande konstnär. Här är det tysk storlek och precision. Fantastiskt att dem fått han med på det här. Han är väl knappast medlem.

Känner att jag börjar bli sliten nu så jag hoppar över några jag tänkt skriva om och går direkt till min gamla lärare Jon Arne Mogstad. Här visar han att gammal är äldst. Tre utsökta målerier i rätt stort format utförda med en fingertoppskänsla för material, färg och form. Måleriavdelningen i Trondheim på nittitalet stod kanske inte så högt i kurs, men förutom dem snyggaste tjejerna hade den också den bästa professorn. Kanske inte som pedagog men det har jag aldrig tyckt vart viktigt. Vi var ju trots allt vuxna människor. Men som konstnär visade han var skåpet skulle stå och det gör han här också. Att måla på det här intuitiva sättet, där så att säga vad som helst kan hända, är lätt upp till ett visst nivå. De flesta habila målare kan gör en ok målning eller två på det här sättet. Men det är steget upp i nästa liga som är det svåra, nästan omöjliga. Att lyckas gång på gång, att ständigt överraska men samtidigt vara konsekvent, att finna entusiasm för de små variationerna och detaljerna men aldrig förlora greppet om helheten. Det är här vi mediokra faller i fisk och giganterna träder fram. Jag sa det väl inte på den tiden men säger det nu, du ruler Jon Arne.


Två konstnärer till vill jag nämna innan jag avslutar, Thomas Pihl och Magnus Thoren. Monokrommålningar från båda två så det blir en fin avslutning. Pihls latexskikt i hudfärg är förföriska och läckra men samtidigt en aning otäckt kroppsliga. Man förlorar sig i dem. Thorens svarta, kammade, bilder stänger en däremot resolut ute. Glatta och avvisande skapar dem en påtaglig närvaro. Med kammade menar jag att färgen, monokrom som den är, appliceras i lite olika riktningar med pensel eller skrapa eller vad det är. Strukturen verkar först vara figurativ, men jag klarar inte urskilja vad det skulle vara och titlarna ger ingen ledtråd. Han citerar Smashing Pumpkins i katalogen och det passar bra. Hårt och mörkt, med intensiva men starkt regisserade känslor.

Ja, det var kvällens rapport från Oslos konstliv. Återkommer så fort jag kan med mer.

Alfahannarna anfaller

Vad säger du Rosa? Själv tycker jag att jag kommit igång bra med rapporterandet. Alla rapporter blir inte lika lyckade som du märker, några tycker jag i efterhand är riktigt dåliga, men det är inget att göra åt just nu. Jag känner däremot att jag kanske inte hittat riktigt rätt ton ännu, jag lyssnar fortfarande efter ett någotsånär naturligt tonläge för mediet. Det är ju ett ganska konstigt samtal det här, intimt men med en möjlig publik (även om jag tvivlar på att någon sådan hittat hit ännu). Jag jobbar vidare på tonen. Den kommer förhoppningsvis om jag fortsätter i den här takten.

En utställning har jag kvar att redovisa innan det är dags för nästa runda. Det är en samlingsutställning på Stockholms bästa galleri – då tänker jag på själva lokalen, den brandskadade kuben bakom den anonyma porten – Milliken.

Jag anländer till galleriet med en malplacerad glass i handen. Inte helt seriöst. Direkt känner jag igen Robert Lucander, den ende av de tre (mycket) manliga konstnärerna som jag är bekant med sen tidigare. Alltså jag känner igen hans målningar, själv är han så klart inte där. Robert tycker jag är en supertråkig konstnär. Han började som konceptuell målare. Varje beslut, varje färgdroppes existens (eller hur färgen nu var applicerad) skulle motiveras och redovisas inom den konstnärliga utsagan. Målningarna fick inte innehålla något visuellt moment som inte gick att återföra på själva tillblivelseprocessen. Du tycker kanske att det låter svårt att efterleva, och jag håller med i så fall, men ungefär så har han faktiskt uttryckt det själv en gång i tiden.

Nå, det var länge sen, nu är det svårt att se några spår av det konceptuella om man inte vet att det finns där. Det är möjligt att verken i sin visuella utformning fortfarande på något sätt rymmer sin egen förklaring, men det är inget jag skulle finna särskilt intressant ens om jag faktiskt varseblev det.

Fast nu går jag händelserna i förväg, det här var egentligen ingenting jag tänkte på när jag var på galleriet. Det första jag minns att jag började fundera på var priserna. De fyra målningarna av Eberhard Havekost på fondväggen i stora salen gick sammanlagt loss på mer än två miljoner kronor. Och de sex screentrycken i samma rum av Daniel Pflumm inbringar inalles (det vill säga om hela upplagan säljs) över sju miljoner. Om jag minns rätt. Det var i alla fall rejäla summor, särskilt screentrycken tycker jag var dyra. Men det är ju helt andra nivåer i Tyskland, det är jag medveten om, jag är bara inte riktigt van.

Utställningstiteln, ”Alfadjur, men på annat sätt”, är konstig. Menar de att de är macho fast på ett alternativt sätt? Det kan jag inte se. Men så är jag heller ingen alfahanne. Utställningen andas i mina ögon rätt så entydig grabbighet. Jag känner mig som en mes som inte gillar det – en kärring! Pflumms grafik är ungefär lika intetsägande som Lucanders målningar, men snyggare, om nu det är en fördel. Opersonlig och okomplicerad samtida popkonst. Det finns en video av samme man också, men den begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Det enda som till slut lyckas ta sig förbi mitt av förutfattade meningar igenkorkade förnimmelsefilter är Havekosts fyra soffmålningar. Soffan påminner mig om den svarta skinnsoffa Claes Nordenhake förr brukade släpa runt till olika konstmässor. Nordenhake är som bekant en annan alfahanne, som gärna omger sig med olika manbarhetsattribut. Soffan till exempel ser jag definitivt som en sådan.

Mycket snack. Vart ville jag komma? Vet jag det? Det här med maskulin konst är ju inget som är förbjudet, eller ens något som jag ogillar i sig. Grabbighet, eller varför inte gubbighet, är ett tema så gott som något för en samlingsutställning. Det jag inte tycker om i den här samlingen har egentligen inget med temat att göra. Jag förstår bara inte vad det är de vill, Lucander och Pflumm. Sofforna däremot, de gör sig väldigt bra i rummet, de är kyligt målade och macho på ett obevekligt och obehagligt sätt.


Shimmery Mauve

Eberhard Havekosts namn ska jag lägga på minnet. Det finns en mängd skickliga efterföljare till Richter och Tuymans där ute och även om de inte alltid är så fantastiskt originella är jag väldigt svag för denna upparbetade tradition.

Verklighetens glidande skala.

Det är nåt med verkligheten iallafall. Den är liksom kladdig, smutsig och blandad. Den gör sig bättre på bild. Mer estetisk avslutad så att säga. Men det finns ju grader av verklighet. Och det finns trix man som konstnär kan använda sig av om man vill ge sina vackliga arbeten lite auktoritet Det äldsta i boken är ju att rama in det. Med en gång blir det avslutat och alla förstår att, just så, ska det se ut. Men ramar är ju lite belastad i dag och kan lätt sända fel signaler. Det blir fort lite gammaldags om man inte håller tungan rätt i munnen. Ungefär som att signera nere till höger. Touchy. Nej, mer samtida metoder är antingen att göra det stort, göra det många gånger, eller med dyra material eller väldigt krävande metoder. En väldigt krävande metod är att göra det bra, men den ska vi inte hänga upp oss för mycket på.

Mari Slåttelid har hållet på en stund med en variant av trixen. Måla på plexi. Gärna på baksidan av transparent plexi. Då blir färgen mer som på bild. Man slipper lite av det där kladdigt, verkliga över den. Men hon är nu inte här för att trixa, mer för att undersöka den här problematiken. Tror jag iallafall. Verklighetens glidande skala.

Utställningen på galleri K, som ligger så mysigt i källaren på ett av husen i stadens miljonärskvarter, heter "Ideelle problem". Bra namn. Och fin målning.

grøn tittel, akryl på aluminium 35x28cm

Liten, torr sak, men där färgen fått vara just så motsträvig och verklig som den är i all sin trögflytande kletiga substans. Försiktigt och känsligt formad men utan att forma för mycket, utan att forma bort färgens naturliga uttryck, kan man kanske säga.
Och det gamla problemet går så klart igen i resten av utställningen. Dem måleriska problemställningarna kan ju vara ett exempel på ideella problemer. Problem som kan formuleras om och om igen och inte nödvändigtvis har en lösning, utan är där just för att ge oss en chans att reflektera ta en pust i backen. (Eller så är dem ideella just för att dem inte är reella, dem har inte några praktiska konsekvenser för oss, som problem i verkligheten ofta har.)

Men det är som tur är mer än det här. Det är som sagt ganska torrt, trots den bitvis flödiga penselföringen. För att inte säga intellektuellt. Jag uppfattar dem ständiga varianterna av att måla bakom glaset, och på det, som en undersökning av när en bild blir bild. När den mister sin kontakt med verkligheten, och flyter ut i bildens språkligt gränslösa värld. Här fungerar målandet bakom glaset precis som fotograferande. Det blir en glansig yta mellan dig och verket, och precis som konstverk ser bättre ut på foto, så blir färgen liksom läckrare, tydligare och mer avklarad bakom glaset. Men du mister något. Vad ska jag kalla det, verklighetskontakten. Konst fungerar ju trots allt som regel bäst live, inte som dokumentation.

Den här är en intressant undersökningen. Men som alla undersökningar så bör dem ideellt sett leverera några reella resultat, konklusioner. Och här blir det lite tunt. Visst, här är några fina verk, men rätt få, den expansiva verkslistan tagit i betraktning. Kanske hade den vunnit på att inte vara så omfattande. Trots att galleriet visar fina konstnärsskap så vilar det lite krämarlukt i dem mattbeklädda rummen. Viljan att sälja blir en aning för påträngande. Inget fel med den, men jag är ju här som en snyltkonsument och det gör att jag känner mig lite utestängd från upplevelsen av konsten.
Men även bortsett från det lite överlastade, så sliter jag lite med de flesta bilderna. Elementen bak glaset blir för glassiga och färgen utanpå blir lite för fadd och klumpig för att fungera. Dem två sidorna slår ihjäl varandra, och att försöka förena dem verkar som en alltför stor utmaning. Dem bästa bilderna är dem som håller sig på den ena eller andra sidan tycker jag. Det är synd.

På vägen hem åker jag förbi galleri Semmingsen där Hanne May Scheen har utställning. Hon målar också på plexi och håller sig konstant på den safe baksidan. Bilderna där är glatta, insmickrande och astråkiga. Då blir det ändå mer synd att Mari Slåttelid inte helt fick det till, för jag sympatiserar väldigt med projektet hennes. Det är gutsy.

Grattis Marie-Louise!

Efter några halvhjärtade försök att väcka nytt liv i sitt vilande konstnärskap har Marie-Louise Ekman gett upp. De nya målningarna på Knäpper Gallery kunde i princip lika gärna varit målade för 30 år sen. Eftersom hon sen lång tid tillbaka bytt bana och nuförtiden har ett uppdrag som borde uppta all hennes tid, utgår jag från att hon inte har målat de här tavlorna själv. Antagligen har hon förstått att det finns en marknad för klassiska Marie-Louise-målningar, så har hon gjort några skisser och bett en mejanelev utföra dem i gammalt hederligt Marie-Louise-maner. Det är inte mycket att säga om det, jag unnar alla konstnärer att någon gång i livet ta chansen att tjäna lite pengar.

Stackars Dan

Puh, det är en aning intensivt det här uppdraget. Mina övriga åtaganden blir lidande. Jag vet att du inte alls begär detta av mig Rosa, att jag ska skriva om varenda förbaskad utställning jag ser, det är något jag lagt på mig själv. Jag vill så gärna bara kunna skriva på och inte bli så invecklad i researchen, så utsvävande i tolkningarna och så överdrivet balanserad i omdömena. Jag vet inte om det egentligen gör det lättare att läsa, men det gör det i alla fall lättare att skriva.

Och det blir faktiskt ärligare på så sätt att jag inte kan smita undan om jag inte kan komma på vad jag tycker om en utställning. Då måste jag åtminstone säga det. Och om jag inte hunnit eller orkat titta tillräckligt noggrant kommer också det oundvikligen fram i ljuset.

Vilket osökt leder oss in på dagens ämne. Jag var inne på Dan Almqvists utställning på Susanne Pettersson häromdagen (det är i själva verket samma östermalmsrunda som figurerat i de senaste tre rapporterna och jag har ännu två kvar.) Det här blir orättvist för stackars Dan, jag tittade inte ordentligt på hela utställningen och jag har dessutom dålig koll på vad han gjort tidigare. Men delvis får han faktiskt skylla sig själv.

Först blev jag nyfiken. Så blev jag plötsligt rastlös, jag fick Ernst Billgrenkrypningar (även om det naturligtvis var skickligare måleri), blev tvungen att slå ned blicken och skynda mig ut. Jag vet nu att det var en överreaktion från min sida, men jag har utvecklat en sorts allergi mot slarvigt målade sagodjur i slarvigt målade landskap med distansskapande (inte så) slumpmässiga plumpar mitt i.

Men den här konstiga målningen gillade jag, det var den som först väckte min nyfikenhet.

Meaning Not Fixed

Roger Björkholmens galleri på Kommendörsgatan har jag aldrig gillat. Det är kalt och sterilt som de flesta gallerier, men här är det också något i luften som frusit. Kylan från konsten har satt sig i väggarna. Brrr! Hans Isaksson är en av dem som bidragit till den här atmosfären. Hans ”isberg”, sågade frigolitbitar avgjutna i aluminium, gör sig också finfint i den blanka frysboxen. Titeln, Erratic, vet jag för ögonblicket inte vad den betyder. Ett ögonblick till så ska jag googla…

1. deviating from the usual or proper course in conduct or opinion; eccentric; queer: erratic behavior.
2. having no certain or definite course; wandering; not fixed: erratic winds.
3. Geology. noting or pertaining to a boulder or the like carried by glacial ice and deposited some distance from its place of origin.
4. (of a lichen) having no attachment to the surface on which it grows.

Jaha, det verkar ju rimligt. Ett slags vandrande objekt, både i form av isberg och som skulpturer på drift från varje fastslagen betydelse. Eller inte. För här slås ju betydelsen fast, det blir en vandring i cirkel. Det är klart utsagt vad de betyder. De betyder att det är oklart vad de betyder. Klurigt!



Nu kanske du får för dig att jag tycker illa om Erratic. Och det stämmer. Kanske duger det som konst, men jag gillar det inte.

Spindelnäten vet jag däremot inte riktigt vad jag ska säga om. Snygga…?

Jättefina tavlor!

Det blir en snabb rapport, tänker jag när jag gått ett varv runt Mirai Projects blygsamma gallerirum. Det är bara en grej jag gillar på utställningen, en installation står det i verkförteckningen, ser ut som något slags kreolskt altare. Superfult. Charmigt. Men alla bilderna på väggen orkar jag knappt titta på. Koncentrationen brister. –Hos mig eller verken? Svårt att säga, men jag känner mig faktiskt lite degig när jag tänker efter. Kaffe!

På väg ut hejdar jag mig. Efter några sekunder bestämmer jag mig för att ändå ge utställningen en chans. Jag sätter mig i fönstret och försöker kalibrera mitt omdöme. Jag väntar, söker en hållpunkt av något slag som kan leda mig in i Valerias värld. Kikar förstrött i gästboken som ligger uppslagen. Marina från samban hälsar: –Vilken fantasi, vad många idéer. Jättefina tavlor!

Rörande. Marina vill vara snäll, men hon är helt ute och cyklar. Det är definitivt inte de här orden Valeria hör inom sig när hon jobbar fram sina verk. Snarare strävar hon efter en mässande råhet som väl är meningen ska lyfta till något sublimt. De enskilda bilderna underordnade en framstormande galen helhet, typ. Så har jag i alla fall uppfattat hennes tidigare installationer. Men nu… jag väntar förgäves, ingenting händer. Jag ger upp.


Guerrilleros

Tråkigt. Första gången jag såg hennes grejor, jag minns inte om det var på Mejans vårutställning eller på mässan, tyckte jag hon verkade ha stött på en guldåder. Eller en varböld, det var obehagligt, det som vällde ut. Just i Valerias fall tror jag kvaliteten för ovanlighetens skull skulle kunna förbättras med kvantitet. Mer, större, sjukare, trasigare. Ös, Valeria, ös!

Salongens fängelse

Exakt klockan ett står jag utanför Agardh och Tornvall. Här har jag aldrig varit förut, det här är inte ett galleri som räknas i konstkretsar. Men visar de Roj Friberg får jag lov att ta mig dit i alla fall. Först får jag vänta. Det är stängt, fast det står att det ska vara öppet. Jag sätter mig på trappsteget i solskenet och får strax sällskap av en baseballkepsbeklädd östermalmsbo som med nedärvd auktoritet inleder en konversation. Han beklagar sig över att det ingenstans längre går att få lagad mat till lunch. Det är knappast ett ämne där jag har någon genomtänkt ståndpunkt, så jag hummar på ett sätt som kan uppfattas som instämmande utan att egentligen vara det och hoppas att han snart ska ge sig. Det gör han inte. Han mal viktigt på om Paris och sin längtan efter kallops. Jag räddas av att galleristen, som varit på promenad, dyker upp med nyckeln i högsta hugg.

(Vad är det här för irrelevant babbel? Nu gör jag ju samma sak som Herr Kallops nyss, pratar på om något som du troligtvis inte har något som helst intresse av. Du vill väl bara, precis som jag där utanför galleriporten, komma in på det väsentliga. Men så är det ibland, ovidkommande tjafs kommer emellan. Störningen färgar upplevelsen. Och det är ju meningen att jag ska skildra den upplevelse jag haft, och inte någon annan – tänkt – idealupplevelse.)

När jag äntligen står inne i galleriet och försöker titta på målningarna besväras jag av att Kallopsmannen står bredvid. Jag undrar vad han ser i de här målningarna. Knappast samma sak som jag. Jag ser ett hat mot överhet och etablissemang, ett hat som själv verkar lika stelnat – ja mumifierat – som de överhetens representanter som stirrar ned på oss från målningarna. Vill han ha en sådan bild på väggen, Kallopsmannen? Och Roj, vad har han tänkt sig? Vilka är de anonyma förtryckarna, vems är de dystert överdådiga salongerna i målningarna? Jag kan inte låta bli att se ett drama med universell giltighet utspela sig – inte i Rojs målningar – men väl framför dem.

Nu är det väl djupt orättvist att se Kallopsmannen bara som en representant för sin (över)klass, han kanske själv inte alls identifierar sig med den utpekade gruppen. Men något för båda parter ironiskt ligger det onekligen i att målningarna med största sannolikhet kommer att fullborda sin vresiga bana i just en sådan extravagant salong de själva skildrar så giftigt. Även om man i konsten inte längre tror på några universella värden, så nog är detta ett för konsten evigt dilemma: Den gyllene buren. Platsen där all konst värd namnet, hur upprorisk den än är, till sist hamnar. Salongens fängelse.


Salong

Det här var alltså tankar som sattes i rörelse av den okände östermalmarens svada. Men utställningen, vad tyckte jag egentligen om den? Jo, det är ju så att jag har ganska svårt för de här föraktfulla människoskildringarna. Jag vet ju inte vad som ligger bakom, kanske är de berättigade. Men den Roj Friberg jag älskar, är inte barrikadernas utan fasadernas man. Det finns bara en fasadbild med på utställningen, och den är kanske inte hans bästa, men den är ruggigt bra ändå.


Facade

Salongerna är också suggestiva, men gubbarna – nej, jag gillar dem helt enkelt inte. För överdrivet, jag kan inte ta det till mig. (Fast så klart finns det enstaka undantag, till exempel den fantastiska nidbild av Brasiliens dåvarande diktator med anhang som han skickade till São Paulobienalen 1969, och som det står om i senaste numret av Paletten. Men den nådde aldrig diktatorns salong, det vill säga biennalen, den stoppades i hamnen av svenska UD.)


Emilio Garrastazú Médici, Artur da Costa e Silva, Lyndon B Johnson

Rosa Goes Public

Rosa, vi har bestämt att göra den här sidan tillgänglig för allmänheten. Är det OK för dig, du tyckte ju också att andra borde få läsa?

Tisdag, Hudiksvallsgatan, regn

Kära Rosa,
jag hoppas att du inte är alltför besviken på mina första rapporter. Det är roligt att försöka förmedla sina upplevelser, men det är också svårt. Det här är ju ett slags experiment: Går det att skriva på ett annat sätt om konst? Vi kanske inte ska förvänta oss att svaret kommer direkt. Jag märker till exempel att jag har en liten ilsken konstkritiker i mig som gärna vill göra sin röst hörd. Men det var inte konstkritiker du saknade. Meningen var att vi skulle ha roligt, eller hur. Därför tänker jag den här gången försöka skriva i en öppnare stil. Mindre recension, mera dagbok.

Idag var jag på en liten runda i Vasastan. Fel dag, visade det sig. Du ska snart få höra varför, men för att komma i stämning börjar vi från början:

Jag vaknar halvblind. Var är jag? Vad är klockan? Vad är det för dag? Genom högra ögat syns inget annat än ett grumligt dis. Först blir jag rädd, men genom andra ögat urskiljer jag en välbekant vy. Mitt överbelamrade skrivbord. Jag har tydligen råkat somnat framför datorn, sovit över lunchen. Snart förstår jag också att min synnedsättning antagligen beror på att ögat pressats mot handen medan jag sov och att det nog ska återfå sin ursprungliga form snart.

Hungrig, stel och allmänt sur funderar jag på vad jag ska göra av återstoden av dagen. Jag bestämmer mig för att ta tunnelbanan till S:t Eriksplan för att i alla fall hinna se lite konst innan barnhämntnings- middags- och nattningsrejset börjar. Jag har ju ett uppdrag. Kanske kan det få mig på bättre humör. Jag äter min försenade lunch – kaffe och foccacia från 7 Eleven – på en bänk i regnet, känner mig som en uteliggare. Undrar vad kvinnan med lång, inbakad fläta tänker medan hon tittar på mig. Antagligen ingenting, ansiktet är helt blank.

Hudiksvallsgatan. Galleri Mia Sundberg. Jag stormar in, känner mig triggad. Här ska ses konst! – Hallå, hörs en röst från kontoret, det är stängt idag. Ånej! Jag försöker låta mycket besviken, men den unga assistenten är obeveklig. Tisdagsstängt. Då, först, erinrar jag mig att Brändström, som inledde trenden med söndagsstängt, på sista tiden har börjat snåla ännu mer med öppettiderna. Är det alltså onsdag – lördag som gäller på alla klustergallerierna nu? Typiskt. Typiskt mig att bara dra iväg utan att tänka på vad det är för dag.

Jag gör ett försök på Nordenhake i alla fall. Och se, även i en flock kan det finnas individer. Nordenhake är öppet och bjuder på en irländsk konstnär vid namn Gerard Byrne. Jag går in med öppna sinnen. Känner direkt en positiv osäkerhet. Vad handlar det här om? Några svartvita foton, vad har de med varandra att göra? Vet inte, vet bara att jag gillar dem. Till slut tittar jag på lappen som jag plockade med mig från disken. Det brukar vara något jag gärna drar ut på, just för att kunna känna mig fram bättre. Oftast står där ändå inget av intresse. Så uppfattar jag det också först, verkförteckningen lättar verkligen inte på dimman – jag fattar ingenting – men det känns ändå tryggt att hålla den i handen. Så börjar jag läsa mer noggrant. Med stigande förvåning.

Ett av fotografierna ledsagas av en egendomlig text. Fotot på väggen avbildar en klippa med badande människor. Det är mättat, lågt exponerat, gråskalan är fint modulerad. Texten handlar om den evolutionära utvecklingen av skelett, hur dessa står mineralriket nära och hur benstruktur därför kan bevaras i sten efter döden. Vad i hela fridens namn är detta? En del av verket? En analogi för fotografiet som medium? När det kommer till själva bilden uppehåller sig texten bara vid två till synes obetydliga detaljer: En suddig fläck på himlen – en mås? Och ett minimalt krulligt streck, också på himlen – ett hårstrå (eller ”den oexponerade ytan bakom”).

De andra bilderna i första rummet är också underliga, fast kanske inte lika. Här är en:


In the News

I det inre rummet är det video. En massa mattor på golvet. Videon innehåller intervjuer. De är inte äkta. Här börjar det ringa en klocka någonstans i mitt bakhuvud. Helt visst handlar det om skådespelare. Och helt visst har jag hört eller läst om det här verket förut. Jag lyckas inte komma på var förrän jag kommit hem och börjat skriva den här rapporten, men eftersom det redan finns en utmärkt recension på Omkonst som noggrant redogör för detta verk ska jag inte uppehålla mig mer vid det. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns en liknande känsla av betydelsebärande men undanglidande sammanhang i filmen som i fotona. Det både bär och ger efter på samma gång. Men den simpelt uppkopierade texten på lappen gav mig ändå den skönaste gungningen.

Sen går jag vidare. Allt är stängt på Hudik idag, utom Anderson och Sandström. Där hittar jag Gustav Hellberg, 40-årig berlinsvensk. Gustav har en dragning åt det synnerligen uttänkta. Tyvärr har han inte alltid samma handlag med utförandet. Jag minns en installation på Mors mössa i Göteborg för några år sen. Det var en mysbelysning driven av att stort dieselaggregat. Jättebra idé, verkligen. Men hur skulle de nu göra i praktiken. Alltså inne på galleriet. Skulle Margareta sitta där i bullret och dieselavgaserna?
–Tänkte inte på det…
Aggregatet fick vila, medan belysningen kopplades in på elnätet. Om man vill vara snäll kan man säga att något överraskande uppstod i processen. Verket fick en ny och betydligt mer självkritisk betydelse än vad konstnären hade avsett.

Den här utställningen bjuder dock inte på några flatgarv. Fast uttänkt är det. Färdigtänkt. Det är en installation bestående av ett mörklagt rum med en massa små närvarodetektorstyrda spotlights i taket. När man rör sig i rummet är man upplyst, men själv ser man ingenting. Fyndigt. Jag fattar direkt med hjärnan, men själva effekten uteblir. Det känns ofullgånget, konstruktionen stör upplevelsen. Rummet är inte totalt mörkt, det finns ljusinsläpp. Och lampornas detektorer i taket är det första jag lägger märke till när jag kommer in i rummet. Ett sådant här enkelt och tydlig koncept behöver mycket större tyngd och precision i utförandet för att bli riktigt effektfullt. Inga halvmesyrer. Hör du det Gustav!

Priviliged Situation – Utopian Space

På tillbakavägen är jag, trots den magra fångsten, på bättre humör, ser fram emot att sortera mina intryck. Men jag har inte så farligt bråttom, jag hinner slinka in på Alp i förbifarten. Peter Ern har gjort ett gäng målningar med vardagliga, men ändå förhöjda motiv. Lite à la Hopper. Och precis som Hoppers målningar har de något stumt, fumligt i sig – i själva måleriet. Jag gillar en enda målning. Den föreställer en ensam gatlampa med en totalt onyanserad svart natt som fond. Påminner om... Påminner om...


Into the Wild