Gammal är äldst

Kära Rosa. Det börjar bli en stund sen jag såg den här utställningen, men jag kommer ihåg att jag var förväntansfull som en femåring på julafton när jag knogade mig uppför trapporna till Stenersenmuseet på själva vernissagedagen. Måleri är ju hjärtebarnet mitt, även om vi har ett rätt stormfullt förhållande. Jag hade ju gett upp hela grejen innan akademiet, och var det inte för att måleriavdelningen hade dem snyggaste tjejerna, så hade jag väl fortfarande bajsat i små behållare och vikt pappersplan, som jag höll på med på den tiden.

Och på den vägen är det. Måleriet är fortfarande kungen av konstdiscipliner, även om det ofta är lika gammaldags som monarkiet. Det är på långt när här den bästa konsten görs, med några hederliga undantag.
Jag bläddrar i katalogen till utställningen 40/40, LNM´s (Landsforeningen Norske Malere) jubileumsutställning. 40 år och 40 målare. 40 minuter ca tog det mig att plöja utställningen och 40 sekunder att inse att det är ingen höjdare, som utställning att räkna. Lokalerna var som vanligt urusla, museet har ju fått plats i Björvikakabalen, så dem avväntar väl med alla tankar om renovering. Mörkt och lågt till tak är närmaste beskrivning, så är det visst ett gammalt parkeringshus har jag hört. Verken placerade i stort sett på rad utan att jag upplevde några spännande möten eller kopplingar. Någon övergripande utställningsidé kunde jag inte uppfatta. Där var ett rum med några representanter från den unga, hippa, konsteliten som väl skulle skänka ett konceptuellt alibi till den belastade sjangern, men det verkade väldigt påklistrat, mest för att verken var så irriterande dåliga. Ska återkomma till dem.

Så jag bläddrar i katalogen och gör några kommentarer i bokstavsordning om det är ok för dig, kära Rosa. Kristina Bræin blir första stopp. Så känslig och försiktig i sitt formspråk att konsten nästan inte syns. Det här är konst som egentligen skulle irritera mig, för precis som hon skriver i katalogtexten, har också jag en hang till att se formala och måleriska kvaliteter i verklighetens många små tillfälligheter. Det kan jag tänka mig många målare har. Men bara för att en planka lutad mot en vägg, ger en estetisk upplevelse så går jag inte runt och kallar det konst i tid och otid. Men det gör Bræin. Hon insisterar faktiskt så mycket på det att jag låter mig övertygas. Ja, det är fint med hur skuggan av spoten gör en bild i den tomma projektionen. Ja, den blå blusen och den upptejpade papperlappen med blått akvarellskribbel är ett fint konstverk. Det behöver inte vara svårare, just så lätt och vacker är verkligheten, och det kan konsten också vara. Varför inte?
På vägen ut köpte jag en multippel Bræin kursade i foajen. En liten MDF-platta med pårollad färg och en liten tejputsparing. Tror egentligen hon har lagt ner mer tid i den än i många av hennes "riktiga verk". Har en känsla av hon blev lika överraskad som jag när hon blev utvald till det nordiska bidraget på Venecia-biennalen för några år sedan. Det är inte precis biennale konst hon gör. Men kanske inte, hon måste ha en del guts för att våga insistera som hon gör med konsten sin, utan några skyddsnät, utan några yttre garantister för verkens kvalitet.

Jan Christensen har gjort en irriterande målning med texten "the fact that this is meaningless doesn´t mean it can´t be art." Det borde väl egentligen ha stått "the fact that I really like graphic design doesn´t mean I can´t do art", eller "the fact that I´m an idiot doesn´t mean I can´t be successful", eller nåt i den stilen. Mannen har kuratert en användbar utställning på MGM för inte så länge sedan, och gjort otroliga mängder av verk vars kvalitet jag sällan helt kan se men som visuellt sätt iallfall har något litet för sig. Här får jag faktiskt lust att slita verket från väggen och stampa på det. Att någon som jag antar ser på sig själv som en konceptkonstnär, upplagt kan ha så få intellektuella tillgångar är för mig en gåta. Jag vet att jag nu tangerar gränsen till det injurierande men det får bara stå till. Dessutom är jeg ju anonym, eller hur Rosa?

Nästa nedslag blir Hilmar Fredriksen. Av katalogtexten verkar han vara en sympatisk konstnär. Han har ett kartotek med ca 300 bilder som han vid behov förverkligar till större arbeten. "Efterfrågan är inte stor och det är praktiskt att jobba på det sättet", som han lakoniskt påpekar. En bild är ju också ett koncept så Fredriksen är ju en konceptkonstnär så god som någon. Jag hittar inte så mycket om han på nätet och ingen bilder av verken på utställningen, och eftersom jag inte orkar dra fram scannern ur garderoben så ska jag försöka beskriva dem två verken från katalogen. Det första består av flata silhuetter av berg som reser sig från en havslinje. Det är sex av dem placerade ovanpå varandra så havet på den ena bildar himmel på den under. Flatt i två blå färgtoner. Silhuetterna gör några slags oregelbundna bågar och jag minns att jag associerade till Duchamps låda med böjda linjaler som jag såg på Moderna i Stockholm rätt nyligen. Jag blir lite stolt när jag nu läser i katalogen och ser att Fredriksen gör precis den samma kopplingen.
Den andra består av ett blå-vitt rutmönster med små bergssilhuetter som sticker upp här och där. Den är gjord efter dotterns kommentar om att det fina sørlandsvädret som "blått och vitt väder". Jag gillar Fredriksens finurliga lek med förhållandet mellan abstraktion och figuration. Det är samma kombination av humor och allvar som man finner hos t.ex Magritte.

Därefter blir det Bjørn Kowalski-Hansen, mest känd hos mig som skaparen till Håkki™ konceptet, som såg sin späda början uppe Trondheim, och vars T-skjorter också jag gått runt i innan jag blev så tjock att inte ens deras största storlekar passar mig. Jag köper hela Håkki™ grejen och dess lek (är det lek?) med märkevarubyggning. Han är smart mr Kowalski-Hansen. Men det här verket har jag problem med. Han har låtit en firma i Japan, där man kan få "riktiga" målningar gjorda på beställning, göra en serie självporträtt. Inte av Kowalski-Hansen, men av sig själva, dvs arbetarna i firman. Enligt texten (som av någon anledning är på engelska) i katalogen ska man liksom låta sig förfäras av att målningarna är så lika, trots att firman är specialiserad på att måla i olika stilar. Jag vill ju tro att anledningen till att dem är lika, är att dem låtit han i firman som är bäst på fotorealisme måla alla porträtten, det blir ju mest kostnadseffektivt. Man får intrycket av att Kowalski-Hansen, eller åtminstone Erlend Hammer som skrivit katalog texten, hade väntat sig att dem stackars avindividualiserade måleriarbetarna skulle kasta sig hänfört över uppgiften att äntligen få uttrycka sig själva och bli "riktiga" konstnärer. Get over yourself, här är det nog pengarna som räknas.
Jag får en lite dålig smak i munnen av det här. Måleriarbetarna ska liksom ställas ut till beskådan här, deras arbete blir köpt i en annan hänsikt en den är såld. Det påminner mig om Goksøyr och Martens verk "It would be nice to do something political", som hade en afrikan som gick och tvättade deras utställningsfönster hela utställningsperioden. Det är som att ropa på en servitris bara för att kunna kolla in bena hennes. Eller för att vända på det, telefonsäljaren som ringer gamla med ett behov för att prata, bara för att sälja telefonabbonemang. Det är nåt omoraliskt över att mutera dem ekonomiska transaktionerna i handeln med tjänster. Visst, servitrisen kan skratta hela vägen till banken men köparen är fortfarande en skitstövel. Och det gör det INTE bättre att det är i konstens namn. Tvärtom.


I det enda rummet med takhöjd hänger en jävel av en målning. Det är Olav Cristopher Jenssens. Ja, vad ska man säga. Härliga grejor. Det är ingen tillfällighet att han är Norges tyngsta nu levande konstnär. Här är det tysk storlek och precision. Fantastiskt att dem fått han med på det här. Han är väl knappast medlem.

Känner att jag börjar bli sliten nu så jag hoppar över några jag tänkt skriva om och går direkt till min gamla lärare Jon Arne Mogstad. Här visar han att gammal är äldst. Tre utsökta målerier i rätt stort format utförda med en fingertoppskänsla för material, färg och form. Måleriavdelningen i Trondheim på nittitalet stod kanske inte så högt i kurs, men förutom dem snyggaste tjejerna hade den också den bästa professorn. Kanske inte som pedagog men det har jag aldrig tyckt vart viktigt. Vi var ju trots allt vuxna människor. Men som konstnär visade han var skåpet skulle stå och det gör han här också. Att måla på det här intuitiva sättet, där så att säga vad som helst kan hända, är lätt upp till ett visst nivå. De flesta habila målare kan gör en ok målning eller två på det här sättet. Men det är steget upp i nästa liga som är det svåra, nästan omöjliga. Att lyckas gång på gång, att ständigt överraska men samtidigt vara konsekvent, att finna entusiasm för de små variationerna och detaljerna men aldrig förlora greppet om helheten. Det är här vi mediokra faller i fisk och giganterna träder fram. Jag sa det väl inte på den tiden men säger det nu, du ruler Jon Arne.


Två konstnärer till vill jag nämna innan jag avslutar, Thomas Pihl och Magnus Thoren. Monokrommålningar från båda två så det blir en fin avslutning. Pihls latexskikt i hudfärg är förföriska och läckra men samtidigt en aning otäckt kroppsliga. Man förlorar sig i dem. Thorens svarta, kammade, bilder stänger en däremot resolut ute. Glatta och avvisande skapar dem en påtaglig närvaro. Med kammade menar jag att färgen, monokrom som den är, appliceras i lite olika riktningar med pensel eller skrapa eller vad det är. Strukturen verkar först vara figurativ, men jag klarar inte urskilja vad det skulle vara och titlarna ger ingen ledtråd. Han citerar Smashing Pumpkins i katalogen och det passar bra. Hårt och mörkt, med intensiva men starkt regisserade känslor.

Ja, det var kvällens rapport från Oslos konstliv. Återkommer så fort jag kan med mer.