Konsekvent inkonsekvens

Jag sitter på tunnelbanan, känner hur mina mungipor ofrivilligt dras uppåt när jag tänker på det jag ska se – en utställning med Gunnar Löberg. Det är minsann inte varje dag. Faktum är att det är något jag gett upp hoppet om att någonsin få se. Jag försökte en gång få Cecilia Widenheim, då intendent på Moderna museet, nu direktör för Iaspis, intresserad. Detta var på 1900-talet. Jag kan inte direkt påstå att det lyckades. Idén med en Löbergutställning på Moderna fick inte alls hennes mungipor att spela på samma sätt som mina.

Ungefär så hade jag tänkt att den här rapporten skulle börja. Formuleringarna bubblade upp medan jag satt där – på tunnelbanan på väg till Konstnärshuset. Jag kände mig verkligen glad och förväntansfull. Åtminstone tills det visade sig att det just den dagen jag valt för mitt besök, allhelgonadagen, var stängt.

Nästa gång jag åkte in till Konstnärshuset var jag inte på samma glada humör. Fast jag var inte heller särskilt ledsen. Men min i förväg uttänkta inledning förlorade därmed sin verklighetsanknytning.

Omstart.

Jag plockar fram min Löbergbok från 1952 ("Gunnar Löberg, det förbisedda geniet") för att se efter vad mina höga förväntningar egentligen haft för grund. När jag väl såg utställningen blev jag nämligen lite besviken. För det första var det så få målningar. Och sen, ja att de skulle vara ”bra” hade jag verkligen inte väntat mig, men de var liksom inte heller riktigt så konstiga som jag föreställt mig.

I mitt minne, visar det sig när jag bläddrar i boken, har jag överdrivit Löbergs stilbrott. De är underliga, men någon svensk Picabia är han knappast. Målningarna på utställningen är mestadels utförda i den slarviga stilen. För en rättvisande helhetsbild skulle det behövts fler exempel i den noggranna stilen. En målning visar dock tydligt vad det är fråga om. I ”Mina modeller, eller inkonsekvens III” från 1932, får båda stilarna samsas. Den är ett slags manifest, i både innehåll och titel. Här finns många av de återkommande modellerna och här finns den programmatiska inkonsekvensen. Titta på polisen i mitten, som med sin egen gestalt delar in bilden i sina två motsägelsefulla handlag: ett noggrant och ett slarvigt.

Vilka tankar som ligger bakom det här kluvna maneret har jag svårt att riktigt begripa. Det är i vilket fall som helst inte fråga om dadaism eller någon tidig form av postmodernism. Enligt sin lojala uttolkare Bengt V Wall, var Löberg visserligen en djupt splittrad och bisarr person, men teoretiskt stod han långt från ironi och nihilism. Själv åberopade han sig på en viss Ernst Zierer, vars »objektiva värdeåskådning« enligt Wall (några andra källor har jag aldrig lyckats hitta) går ut på att sätta upplevelsen före uppfattningen, känslan före förståelsen.

Gunnar Löbergs medvetna sabotage av 20-talets konventionella konstförståelse kan säkert tilltala en samtida publik. Men bevekelsegrunderna för hans inkonsekvens är helt andra än för dagens okontroversiella överskridande av estetiska normer. Hans ärende är inte att peka på värderingars godtycklighet, han vill snarare förstöra den vedertagna uppfattningen för att upplevelsen i sig ska träda fram. Lyckas han? Ja, med tanke på mottagandet han fick av sin samtid lyckades han i alla fall gå utanför den gängse uppfattningen om konstnärlig kvalitet. Han blev missförstådd, vilket sålunda måste betraktas som en framgång.

Vad blir då min känsla slutligen. Den har visst övergått från munterhet till sorgsenhet medan jag suttit och skrivit. Vad jag nu upplever är inte några knasiga infall, utan bilder inifrån en på riktigt splittrad och disharmonisk människa.


Sjöbodsmotiv med fiskande pojke