Sött och dött

Den här rapporten handlar om en utställning som redan slutat. Men det spelar inte dig någon roll, eller hur Rosa? Vårt uppdrag har vi ju fått för att du ska slippa gå på utställningar. Den här utställningen, av Julia Peirone, hade jag själv i och för sig gärna sluppit se, jag trodde också att jag missat den, men när jag tittade in till Brändström hade den visst blivit förlängd.

Utan förväntningar träder jag in. Jag vet ingenting om konstnären, varken ålder, nationalitet eller bakgrund. Och ganska snabbt konstaterar jag att jag inte känner något trängande behov av att ta reda på det heller. Är detta vad den omtalade »estetikens återkomst« innebär klarar jag mig finfint utan den. Det är ack så sköna fotografier av o så söta damer med vackert hår och nakna kroppar.


Skönhetens återkomst?

Längre in i galleriet har Jan Håfström rattat ihop några objekt på temat l’Égypte. Trots Jannes omtalade vindflöjelmentalitet gillar jag något hos honom. Energin han själv fått ut av sina stilbyten har uppenbarligen ändå hållit honom fräsch genom åren. Någonting är ju också konstant i hans konst. Något på D. Stilbytenas tid verkar dessutom vara över, kanske kan man säga att han hittat hem på senare år. Fast galleribyten blir man visst aldrig för gammal för, nu har han kommit på att det kontroversiella giftermålet mellan andrahandsmarknaden och gallerimarknaden (Hirst på Sotheby’s och sammarbetet Brändström/Bukowskis) skapar intressanta möjligheter. Samtidigt med den här utställningen visar han ett verk i form av en bok på Åmells konsthandel. Jag har inte sett den (jag ville se den, skit också, nu är det säkert försent!) så jag vet inte riktigt vad det är fråga om.

L’Égypte är bemålade sarkofager med gulliga döskallar hängande lite på trekvart i tunna ståltrådar. Jag vet att somliga pedantiska typer kräks på Håfströms något slafsiga färghantering, men för mig har detta aldrig varit något problem. Mitt aber kommer av att de gravallvarliga pretentionerna kan kännas lite väl utstuderade. Och lite tjatiga. Dassiga färger tillsammans med evigt återkommande dödsmotiv, blir inte det lite tårta på tårta? Dött på dött. Well, det är tur att det också finns något sött, både i färg och motiv, som motvikt mot allt dött.


L'Égypte

Till sist hamnar jag inne i Brändströms showroom där jag slötittar på lite gott och blandat av galleriets konstnärer. En tjänstvillig kvinna kommer ut och stör mig just när jag försjunkit i Ylva Oglands bok Tondo, med målningar av konstnären onanerande framför en spegel. Man ska inte behöva bli generad, det är ju konst, men jag känner mig ändå ertappad där jag står och gluttar på Ylvas rakade sköte. Även om poserna är typiskt porriga är de inte det minsta erotiska, fittorna är finstämt färgsatta i fadda grårosa toner. Boken verkar vara resultatet av ett flummigt möte med någon sorts tvillingsyster som bor i spegeln. Boken är fin, både idé och utförande, även om vi också här har att göra med gravallvarliga pretentioner.


Ur serien "Tondo"