Avvikare och efterföljare

Shit vad den här rapporten drar iväg! Jag började skriva den första november och sen har stycke efter stycke lagts till utan att jag kommit längre. Men nu är den äntligen färdig.

Ju mer jag funderar på konstvetenskap desto mindre förstår jag. Vadå vetenskap? Går det överhuvudtaget att finna någon sorts logik i konstens utveckling. Eller kausalitet. Eller vad som helst som kan förklara varför konsten blivit som den blivit. Inte ens från mycket långt avstånd kan det se följdriktigt ut att exempelvis kubism följer på symbolism som följer på impressionism. Vilken annan utveckling som helst hade varit lika förutsägbar.

Det finns ju vissa vedertagna indelningar. Romantik, modernism, postmodernism och så vidare. Men det är extremt vida och motsägelsefulla begrepp som dessutom delar på många centrala kännetecken. Och inte har de något med orsak och verkan att göra. Allt man kan säga är att så här kan romantisk konst se ut. Varför romantik finns återstår att förklara.

Sen är det inte säkert att den verkligen är till exempel romantisk. Stiluppdelningar används schablonmässigt för alla konstnärer som varit verksamma under en tidsperiod. Men ofta när jag tänker på en enskild konstnär faller just denna ur ramen. Att konsten i olika ögonblick verkar ha en riktning beror knappast på att den har ett bestämt mål. De rörelser som kan uppstå är snarare som vindar – tillfälliga eller ihållande, men utan destination. De som tillfälligt sveps med åt samma håll landar ändå med största sannolikhet på helt olika ställen.

Bara en konstant tycks finnas genom alla epoker: Varje konstnärskap av betydelse är ett som gått sin egen väg, gärna på tvärs mot invanda föreställningar. Orsaken kan egentligen vara vad som helst, utopiska visioner, rastlöshet, missförstånd eller ren tjurskallighet. Rörelsen, riktningen, mönstret framträder efteråt, när fler dras med eller kanske spontant reser sig samtidigt.

Alla avvikare blir definitivt inte betydande. Det krävs extrem skicklighet, kontakter eller pengar för att härda ut. Men det man gillar hos en konstnär, det som framhålls av konstvetenskapen och det som bildar skola, är ju inte det tidstypiska utan det avvikande och osystematiska. Vilken föga avundsvärd uppgift att försöka sammanfoga alla dessa excentriska, ombytliga och motspänstiga temperament och deras osjälvständiga efterföljare till en logiskt konsistent berättelse!

Så går det som det går också. Ta Caspar David Friedrich till exempel. Som en annan Törnrosa var var bortglömd i hundra år, de för det moderna konstbegreppets framväxt kanske viktigaste hundra åren. Alltså under hela högromantiken och under modernismens mest dynamiska fas. Han passade inte in. Sen blev han återupptäckt – av nazisterna. Deras omfamning återhämtade han sig egentligen inte från förrän på 70-talet. Sen – alltså nu – framställs han plötsligt som romantikens stora hjälte.

Men hans målningar, som jag allt mer förundrad kryssar mellan på Nationalmuseum stora utställning, är ju inte alls romantiska! De är avklarnade, poetiska inlägg i tidens filosofiska diskussion. Allt annat än Sturm und Drang. Snarare markerar de kulmen på upplysningen. Så blev han också omodern och glömdes bort i samma stund den romantiska konstidén på allvar intog scenen.

Jag är här med min pappa, som själv har varit nazist. Hans försvar för sin ungdoms ställningstagande bygger framför allt på upplevelsen av Tysklands förnedring under mellankrigstiden. Nu får vi återigen anledning att komma in på ämnet. En målning från Riesengebirge uppväcker minnen från hans ungdom. Men jag vet inte, bilden av min pappa i brun skjorta med hakkors får mig alltid att må illa och jag har ingen lust att förstöra upplevelsen av Friedrich med sådana associationer, så jag försöker hålla mig till 1830 istället för 1930.

Det går sådär. Men det är ändå en fantastisk utställning. Inom sina egna ramar kan i alla fall en konstnär hålla en väldigt konsekvent linje. Det är som om en och samma ande blåser genom alla målningarna. Jag är fortfarande helt tagen, känner jag när jag skriver detta. Mitt hår fladdrar som Carolas i stormvinden. Trots att jag känner att liknelsen inte bär på alla punkter vill jag utbrista: Friedrich är målarkonstens Bach!


Denna målning, som jag aldrig tidigare sett ens som reproduktion, är den som först sveper bort mig.

Framför allt är det ljuset och färgen som är enastående. Varje nyans är driven till sin spets, varje kulör är maximalt klar och distinkt. En annan sak som verkligen syns när det hänger så många bredvid varandra, är de genomgående strama korskompositionerna. Målningarna får ett tydligt drag av konstruktion, men utan att för den sakens skull tappa i trovärdighet. Snarare ökar förtroendet. Här är en som vet hur en historia ska berättas.

Sen är det lunch på Moderna Museet – jag glömde säga att mamma är med också, det är faktiskt hennes födelsedagslunch. Tyvärr har jag också glömt att boka bord. Trots allt går det rätt bra, vi får ett bord och maten är riktigt god. Ändå, jag är spänd, känner att jag inte har någon på "min" sida, trots att det inte ens är läge att diskutera något känsligt. Jag lider fortfarande av det ej längre så dolda men för tillfället outtalbara förflutna. Antagligen är det inte bara jag som känner av detta gnissel, men vi väljer alla att låtsas som ingenting.

Sen blir det Dalí. Och här har vi alltså en efterföljare, en representant för den riktning som Giorgio de Chirico startade. De Chirico landade som bekant på en helt annan plats så småningom (i vad han själv uppfattade som ett klassiskt maner i "mästarnas" anda), liksom även Dalí, som ju blev "Konstnär" och någon sorts symbolist. Visserligen försöker Moderna få det till att Dalí därmed tillhör ytterligare en riktning, en som likt Warhol sysslar med att göra sig själv till ett varumärke genom att jobba mot media och frottera sig med kändisar och visst, det är möjligt att den vinkeln säger något viktigt om Dalí eller vår tid eller så, men då blir målningarna ännu mer hängande i luften. För att ytterligare förstärka ansatsen har man hängt in en konstnär, Francesco Vezzoli, som använder sig av kändisar i sitt konstnärskap. Och därmed har vi hamnat långt från vad som från början, det vill säga i tonåren, intresserade mig hos Dalì. Fast oavsett mina tidigare preferenser känner jag att den postmoderna uppgraderingen inte får Dalís murriga surrealism att bli ett dugg bättre. Av de konstnärer som parasiterar på de Chiricos egensinniga bildvärld är Dalí en av dem jag har svårast för. Det är väääldigt sökt: Kolla på mig, vilka helt superkonstiga motiv!

Vad man skulle kunna hävda, och det är väl precis det Moderna Museet gör, är att Dalí är den första kändiskonstnären i samtida anda och därmed en pionjär i avvikandet från det modernistiska idealet där konstverken ska säga allt och konstnären hålla sig i bakgrunden. Men frågan är om inte detta snarare är Picassos mest originella bidrag till eftervärlden – han var väl den förste som var mer känd än sina verk.

Det neutrala passerar, det konstiga fastnar

De här utställningarna har jag också sett (men det hade jag glömt):
Johan Thurfjell
Charlotte Gyllenhammar
Gunnel Wåhlstrand
Jag börjar på Nordenhake. Johan Thurfjell, det måste väl vara en släkting till den ständigt neutrala rösten i P1. Eller, det vet jag ju förresten inte. Och inte har det väl något med saken att göra heller. Eller?

I alla fall, han har byggt en jättestor modellbro mitt i lokalen. Jag är ingen idealisk betraktare idag, barnen är med, så min uppmärksamhet är splittrad. De vet reglerna vid det här laget och skulle aldrig medvetet pilla på ett konstverk. Men de blir snabbt svårartat uttråkade och kan ju lätt ramla in i något om de börjar slåss. Alltså måste jag se till att hålla dem på gott humör och samtidigt försöka skaffa mej en uppfattning om vad jag ser och varför. Det går lättare att se på konst med barn om det är mindre ömtåliga grejor, men eftersom brobygget ser ut att vara byggt i något bräckligt material och dessutom står i vägen för barnens jaga- och knuffalek lämnas inte mycket mentalt utrymme för estetisk begrundan.


Collapse

Visserligen är bron redan trasig, noterar jag tacksamt, men eftersom det vid närmare betraktande visar sig vara en byggd trasighet skulle det nog inte konstnären uppskatta den hjälp han här erbjuds att rasa lite extra. Den enkla lösningen blir att skynda vidare.

Men borde jag inte så här i efterhand kunna reflektera lite om utställningen, nu sitter jag ju ostörd framför datorn mitt i natten och barnen sover. Jodå, det borde jag. Men det vill sig inte riktigt. Inga tankar kommer till mig. Precis som om konstverken var lite för... neutrala? Några frågor?

Bra. Då går vi vidare. Upp för trappan, rakt fram, genom dörren till Galleri Christian Larsen, där Charlotte Gyllenhammar huserar. Också här skulpturer, men lite robustare tycks det. En uppskattad kvalitet just idag. Alltid något. Annars får jag alltid lite konstskolekänsla av Charlotte Gyllenhammar. Det är duktigt och säkert intressant i många aspekter, men det är liksom inte riktigt någon där. Och så får jag för mig att hon tar sig själv på Mycket Stort Allvar, för att tala Nalle Puhspråk. Men för det första kan jag ju ta miste och för det andra är det ju inget brott att göra det, så vad är den egentliga invändningen? Ja, jag kan ju bara redogöra för vad jag känner och jag känner att jag inte riktigt bryr mig. För att en sådan självhögtidlighet ska nå hela vägen fram till mitt hjärta måste det nog vara mer sårbart, mindre reserverat.

Men om man tänker på hennes genombrottsverk "sprängning" så finns det kanske en förklaring till alltihop som kan öppna mitt hjärta. Där ser man resterna av en människa som liksom sprängts i luften och gått upp i rök. Är det så hon känner sig, är det inte så konstigt om jag också upplever det så – att ingen är där. Men det går ändå inte ihop. Alltså detta: 1. Hon är inte riktigt där. 2. Hon tar sig själv jätteallvarligt.

Det finns ett verk på utställningen som är väldigt konstigt. I det inre rummet ligger ett gäng gjutformar utslängda runt ett tomrum. Återigen: Ingen där. Nästan lite klyschigt, va? Men mellan några av formarna, inte mitt i utan lite vid sidan, ligger ett kort på skulpturen som av allt att döma gjutits i dessa formar. Utan att tänka mig för bryter jag mot "inte-pilla-på-konst-regeln". Jag tar upp kortet. Saken är den att jag tror att det är ett vernissagekort som någon råkat tappa. Eller jag är osäker, det är det som får omdömet att vackla. Så fort jag blir varse att det är ett fotografi släpper jag det dumt så att det singlar ned och lägger sig en bra bit ifrån där det tidigare låg. Så står jag där. Jag fattar fortfarande inte. Skulpturen på fotot trodde jag var en av huvudattraktionerna på utställningen, jag hade innan sett den i tidningen och lite varstans tror jag. Men så är istället bara gjutformarna här. Och fotot? Hör det till verket? Jag fattar fortfarande inte.

Double Blind, den frånvarande skulpturen

Sådant här, saker som inte riktigt stämmer, eller som åtminstone inte jag får någon kläm på, är ofta vad som stannar i mitt minne från en utställning. Ganska otacksamt, här jobbar och sliter konstnären för att få sina utsagor åt ett håll. Så är det något som blir fel och guess what – det är det man minns.

På Andrén Schiptjenko visas Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar. Här är det inte mycket som råkat bli fel. Inget att göra. Jag får väl falla på knä som alla andra. Men det vill sig inte nu heller. Inte så att jag för egen del känner något stort motstånd. Det slinker ner, rent utförandemässigt i alla fall. Ja, det glider ner, som en perfekt panna cotta. Men jag tycker i alla fall att någon borde bjuda Gunnel på lite motstånd. Det behöver hon. Så så får det bli.

Vad jag (med lite extra ansträngning) hakar upp mig på är informationen. Vad jag ska göra med den. Jag har så klart snappat upp att bilderna utgår från fotografier på hennes föräldrar, framför allt hennes döda pappa. Jaha, det förklarar ju allting. Eller hur? Det är klart att hon måste måla av foton på sin pappa. Han är ju död. Frågor på det?

–Jo, hm, alltså, jag undrar en sak.
–Shoot.
–Jo, vad exakt är det som förklaras?
–Varför hon målar, dummo.
–Men vad är det som gör det så bra?
–Jamen det ser du väl, det är ju as-skickligt målat!

Jahapp, nu är det återigen två bitar information som inte passar ihop. Jag kan omöjligen gå med på att det är bra bara för att det är noggrant. Och lika lite kan jag tycka att "förklaringen" egentligen lyfter anrättningen. Det kunde för min del duga lika bra med en annan förevändning. Eller så här, för min del spelar det ingen roll om hon skulle ha hittat på det här med fotoalbum och pappan borta. För min del måste det till något mer, en komplikation i själva utsagan, typ. Men jag vet inte, kanske finns mysteriet där, dolt bakom de neutrala upplysningarna om motivvalen. Men jag ser det inte.

Descension, det frånvarande mysteriet

Äkta och inte

Först går jag in på Galleri Magnus Karlsson. Carl Hammoud. I entrén en animerad film som i fast forward visar hur han bygger upp sina målningar. I rummen därinnanför själva målningarna. Först tänker jag att kul, nu får jag se hur de växer fram, hur upplägget ser ut och vad som sen händer på vägen. Sen ser jag ju att på vägen händer – ingenting. Allt skissas noggrant upp och fylls sedan i, bit för bit. Ja, filmen är ju upplysande på sätt och vis, men ändå – rätt poänglös.

Och målningarna är på sätt och vis lika händelselösa, åtminstone ur målerisk aspekt. Allt ser ut att vara gjort av samma material, stoffligheten är noll. Och färgklangen är normaltempererad och utan minsta vibration. Så ska det väl vara, idémässigt härstammar målningarna från den sene Magritte, som ju målade uttalat ickemåleriskt. Någonting – kanske inte nödvändigtvis måleriska övertoner – men någonting hade behövts för att lyfta detta torra innehåll förbi den här associationen. För alltså, den sene Magrittes charm låg ju just i att han gick åt motsatt håll mot tidens alla inspirerade målarkluddar. Carl Hammoud går ju bara omkring i samma ämbetsmannakostym av 50-talssnitt. Det ser lite utklätt ut, minst sagt. Inte riktigt – vad ska jag säga – äkta...?


Lifetime Achievement

Sen går jag in till galleriet vägg i vägg, Olsson. Och här är det också – föga överraskande – måleri. Emily Björks målningar klingar något mer komplext. Lite som det material hon målar på, aluminium: tunt och lätt, samtidigt dovt och matt. Och det känns äkta. Inga referenser eller blinkningar som hos Hammoud. Ingen ironi, inte heller något Viktigt Ämne. Bara ett världsfrånvänt betraktande av några vattendroppar på en fönsterruta. Trots detta känns det konstigt nog mer samtida här än i förra lokalen.


Utan titel

Det är väl för att här finns något som jag känner igen mig i. Det handlar om ögonblick när jag kanske egentligen har tråkigt, men mitt i händelselösheten förlorar mig i någon betydelselös detalj. Antagligen är det något alla kan känna igen från sin barndom, men här har vi en som liksom jag fortfarande verkar ha ganska lätt att ramla ur vuxenvärlden och försjunka i självförglömmande studier av till exempel olika typer av spår som penseln lämnar efter sig och funderingar över vad dessa kan tänkas betyda. Målningarna är så fördrömda att jag efter en stund känner mig avskärmad, så där som när man är sjuk och går på stan: i en egen bubbla. Det är det här jag menar med äkta: Målningarna föreställer inte exempelvis blomkalkar, det vi får se är de faktiska färgspåren efter Emily Björks drömmerier.