Det neutrala passerar, det konstiga fastnar

De här utställningarna har jag också sett (men det hade jag glömt):
Johan Thurfjell
Charlotte Gyllenhammar
Gunnel Wåhlstrand
Jag börjar på Nordenhake. Johan Thurfjell, det måste väl vara en släkting till den ständigt neutrala rösten i P1. Eller, det vet jag ju förresten inte. Och inte har det väl något med saken att göra heller. Eller?

I alla fall, han har byggt en jättestor modellbro mitt i lokalen. Jag är ingen idealisk betraktare idag, barnen är med, så min uppmärksamhet är splittrad. De vet reglerna vid det här laget och skulle aldrig medvetet pilla på ett konstverk. Men de blir snabbt svårartat uttråkade och kan ju lätt ramla in i något om de börjar slåss. Alltså måste jag se till att hålla dem på gott humör och samtidigt försöka skaffa mej en uppfattning om vad jag ser och varför. Det går lättare att se på konst med barn om det är mindre ömtåliga grejor, men eftersom brobygget ser ut att vara byggt i något bräckligt material och dessutom står i vägen för barnens jaga- och knuffalek lämnas inte mycket mentalt utrymme för estetisk begrundan.


Collapse

Visserligen är bron redan trasig, noterar jag tacksamt, men eftersom det vid närmare betraktande visar sig vara en byggd trasighet skulle det nog inte konstnären uppskatta den hjälp han här erbjuds att rasa lite extra. Den enkla lösningen blir att skynda vidare.

Men borde jag inte så här i efterhand kunna reflektera lite om utställningen, nu sitter jag ju ostörd framför datorn mitt i natten och barnen sover. Jodå, det borde jag. Men det vill sig inte riktigt. Inga tankar kommer till mig. Precis som om konstverken var lite för... neutrala? Några frågor?

Bra. Då går vi vidare. Upp för trappan, rakt fram, genom dörren till Galleri Christian Larsen, där Charlotte Gyllenhammar huserar. Också här skulpturer, men lite robustare tycks det. En uppskattad kvalitet just idag. Alltid något. Annars får jag alltid lite konstskolekänsla av Charlotte Gyllenhammar. Det är duktigt och säkert intressant i många aspekter, men det är liksom inte riktigt någon där. Och så får jag för mig att hon tar sig själv på Mycket Stort Allvar, för att tala Nalle Puhspråk. Men för det första kan jag ju ta miste och för det andra är det ju inget brott att göra det, så vad är den egentliga invändningen? Ja, jag kan ju bara redogöra för vad jag känner och jag känner att jag inte riktigt bryr mig. För att en sådan självhögtidlighet ska nå hela vägen fram till mitt hjärta måste det nog vara mer sårbart, mindre reserverat.

Men om man tänker på hennes genombrottsverk "sprängning" så finns det kanske en förklaring till alltihop som kan öppna mitt hjärta. Där ser man resterna av en människa som liksom sprängts i luften och gått upp i rök. Är det så hon känner sig, är det inte så konstigt om jag också upplever det så – att ingen är där. Men det går ändå inte ihop. Alltså detta: 1. Hon är inte riktigt där. 2. Hon tar sig själv jätteallvarligt.

Det finns ett verk på utställningen som är väldigt konstigt. I det inre rummet ligger ett gäng gjutformar utslängda runt ett tomrum. Återigen: Ingen där. Nästan lite klyschigt, va? Men mellan några av formarna, inte mitt i utan lite vid sidan, ligger ett kort på skulpturen som av allt att döma gjutits i dessa formar. Utan att tänka mig för bryter jag mot "inte-pilla-på-konst-regeln". Jag tar upp kortet. Saken är den att jag tror att det är ett vernissagekort som någon råkat tappa. Eller jag är osäker, det är det som får omdömet att vackla. Så fort jag blir varse att det är ett fotografi släpper jag det dumt så att det singlar ned och lägger sig en bra bit ifrån där det tidigare låg. Så står jag där. Jag fattar fortfarande inte. Skulpturen på fotot trodde jag var en av huvudattraktionerna på utställningen, jag hade innan sett den i tidningen och lite varstans tror jag. Men så är istället bara gjutformarna här. Och fotot? Hör det till verket? Jag fattar fortfarande inte.

Double Blind, den frånvarande skulpturen

Sådant här, saker som inte riktigt stämmer, eller som åtminstone inte jag får någon kläm på, är ofta vad som stannar i mitt minne från en utställning. Ganska otacksamt, här jobbar och sliter konstnären för att få sina utsagor åt ett håll. Så är det något som blir fel och guess what – det är det man minns.

På Andrén Schiptjenko visas Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar. Här är det inte mycket som råkat bli fel. Inget att göra. Jag får väl falla på knä som alla andra. Men det vill sig inte nu heller. Inte så att jag för egen del känner något stort motstånd. Det slinker ner, rent utförandemässigt i alla fall. Ja, det glider ner, som en perfekt panna cotta. Men jag tycker i alla fall att någon borde bjuda Gunnel på lite motstånd. Det behöver hon. Så så får det bli.

Vad jag (med lite extra ansträngning) hakar upp mig på är informationen. Vad jag ska göra med den. Jag har så klart snappat upp att bilderna utgår från fotografier på hennes föräldrar, framför allt hennes döda pappa. Jaha, det förklarar ju allting. Eller hur? Det är klart att hon måste måla av foton på sin pappa. Han är ju död. Frågor på det?

–Jo, hm, alltså, jag undrar en sak.
–Shoot.
–Jo, vad exakt är det som förklaras?
–Varför hon målar, dummo.
–Men vad är det som gör det så bra?
–Jamen det ser du väl, det är ju as-skickligt målat!

Jahapp, nu är det återigen två bitar information som inte passar ihop. Jag kan omöjligen gå med på att det är bra bara för att det är noggrant. Och lika lite kan jag tycka att "förklaringen" egentligen lyfter anrättningen. Det kunde för min del duga lika bra med en annan förevändning. Eller så här, för min del spelar det ingen roll om hon skulle ha hittat på det här med fotoalbum och pappan borta. För min del måste det till något mer, en komplikation i själva utsagan, typ. Men jag vet inte, kanske finns mysteriet där, dolt bakom de neutrala upplysningarna om motivvalen. Men jag ser det inte.

Descension, det frånvarande mysteriet