Äkta och inte

Först går jag in på Galleri Magnus Karlsson. Carl Hammoud. I entrén en animerad film som i fast forward visar hur han bygger upp sina målningar. I rummen därinnanför själva målningarna. Först tänker jag att kul, nu får jag se hur de växer fram, hur upplägget ser ut och vad som sen händer på vägen. Sen ser jag ju att på vägen händer – ingenting. Allt skissas noggrant upp och fylls sedan i, bit för bit. Ja, filmen är ju upplysande på sätt och vis, men ändå – rätt poänglös.

Och målningarna är på sätt och vis lika händelselösa, åtminstone ur målerisk aspekt. Allt ser ut att vara gjort av samma material, stoffligheten är noll. Och färgklangen är normaltempererad och utan minsta vibration. Så ska det väl vara, idémässigt härstammar målningarna från den sene Magritte, som ju målade uttalat ickemåleriskt. Någonting – kanske inte nödvändigtvis måleriska övertoner – men någonting hade behövts för att lyfta detta torra innehåll förbi den här associationen. För alltså, den sene Magrittes charm låg ju just i att han gick åt motsatt håll mot tidens alla inspirerade målarkluddar. Carl Hammoud går ju bara omkring i samma ämbetsmannakostym av 50-talssnitt. Det ser lite utklätt ut, minst sagt. Inte riktigt – vad ska jag säga – äkta...?


Lifetime Achievement

Sen går jag in till galleriet vägg i vägg, Olsson. Och här är det också – föga överraskande – måleri. Emily Björks målningar klingar något mer komplext. Lite som det material hon målar på, aluminium: tunt och lätt, samtidigt dovt och matt. Och det känns äkta. Inga referenser eller blinkningar som hos Hammoud. Ingen ironi, inte heller något Viktigt Ämne. Bara ett världsfrånvänt betraktande av några vattendroppar på en fönsterruta. Trots detta känns det konstigt nog mer samtida här än i förra lokalen.


Utan titel

Det är väl för att här finns något som jag känner igen mig i. Det handlar om ögonblick när jag kanske egentligen har tråkigt, men mitt i händelselösheten förlorar mig i någon betydelselös detalj. Antagligen är det något alla kan känna igen från sin barndom, men här har vi en som liksom jag fortfarande verkar ha ganska lätt att ramla ur vuxenvärlden och försjunka i självförglömmande studier av till exempel olika typer av spår som penseln lämnar efter sig och funderingar över vad dessa kan tänkas betyda. Målningarna är så fördrömda att jag efter en stund känner mig avskärmad, så där som när man är sjuk och går på stan: i en egen bubbla. Det är det här jag menar med äkta: Målningarna föreställer inte exempelvis blomkalkar, det vi får se är de faktiska färgspåren efter Emily Björks drömmerier.