Avvikare och efterföljare

Shit vad den här rapporten drar iväg! Jag började skriva den första november och sen har stycke efter stycke lagts till utan att jag kommit längre. Men nu är den äntligen färdig.

Ju mer jag funderar på konstvetenskap desto mindre förstår jag. Vadå vetenskap? Går det överhuvudtaget att finna någon sorts logik i konstens utveckling. Eller kausalitet. Eller vad som helst som kan förklara varför konsten blivit som den blivit. Inte ens från mycket långt avstånd kan det se följdriktigt ut att exempelvis kubism följer på symbolism som följer på impressionism. Vilken annan utveckling som helst hade varit lika förutsägbar.

Det finns ju vissa vedertagna indelningar. Romantik, modernism, postmodernism och så vidare. Men det är extremt vida och motsägelsefulla begrepp som dessutom delar på många centrala kännetecken. Och inte har de något med orsak och verkan att göra. Allt man kan säga är att så här kan romantisk konst se ut. Varför romantik finns återstår att förklara.

Sen är det inte säkert att den verkligen är till exempel romantisk. Stiluppdelningar används schablonmässigt för alla konstnärer som varit verksamma under en tidsperiod. Men ofta när jag tänker på en enskild konstnär faller just denna ur ramen. Att konsten i olika ögonblick verkar ha en riktning beror knappast på att den har ett bestämt mål. De rörelser som kan uppstå är snarare som vindar – tillfälliga eller ihållande, men utan destination. De som tillfälligt sveps med åt samma håll landar ändå med största sannolikhet på helt olika ställen.

Bara en konstant tycks finnas genom alla epoker: Varje konstnärskap av betydelse är ett som gått sin egen väg, gärna på tvärs mot invanda föreställningar. Orsaken kan egentligen vara vad som helst, utopiska visioner, rastlöshet, missförstånd eller ren tjurskallighet. Rörelsen, riktningen, mönstret framträder efteråt, när fler dras med eller kanske spontant reser sig samtidigt.

Alla avvikare blir definitivt inte betydande. Det krävs extrem skicklighet, kontakter eller pengar för att härda ut. Men det man gillar hos en konstnär, det som framhålls av konstvetenskapen och det som bildar skola, är ju inte det tidstypiska utan det avvikande och osystematiska. Vilken föga avundsvärd uppgift att försöka sammanfoga alla dessa excentriska, ombytliga och motspänstiga temperament och deras osjälvständiga efterföljare till en logiskt konsistent berättelse!

Så går det som det går också. Ta Caspar David Friedrich till exempel. Som en annan Törnrosa var var bortglömd i hundra år, de för det moderna konstbegreppets framväxt kanske viktigaste hundra åren. Alltså under hela högromantiken och under modernismens mest dynamiska fas. Han passade inte in. Sen blev han återupptäckt – av nazisterna. Deras omfamning återhämtade han sig egentligen inte från förrän på 70-talet. Sen – alltså nu – framställs han plötsligt som romantikens stora hjälte.

Men hans målningar, som jag allt mer förundrad kryssar mellan på Nationalmuseum stora utställning, är ju inte alls romantiska! De är avklarnade, poetiska inlägg i tidens filosofiska diskussion. Allt annat än Sturm und Drang. Snarare markerar de kulmen på upplysningen. Så blev han också omodern och glömdes bort i samma stund den romantiska konstidén på allvar intog scenen.

Jag är här med min pappa, som själv har varit nazist. Hans försvar för sin ungdoms ställningstagande bygger framför allt på upplevelsen av Tysklands förnedring under mellankrigstiden. Nu får vi återigen anledning att komma in på ämnet. En målning från Riesengebirge uppväcker minnen från hans ungdom. Men jag vet inte, bilden av min pappa i brun skjorta med hakkors får mig alltid att må illa och jag har ingen lust att förstöra upplevelsen av Friedrich med sådana associationer, så jag försöker hålla mig till 1830 istället för 1930.

Det går sådär. Men det är ändå en fantastisk utställning. Inom sina egna ramar kan i alla fall en konstnär hålla en väldigt konsekvent linje. Det är som om en och samma ande blåser genom alla målningarna. Jag är fortfarande helt tagen, känner jag när jag skriver detta. Mitt hår fladdrar som Carolas i stormvinden. Trots att jag känner att liknelsen inte bär på alla punkter vill jag utbrista: Friedrich är målarkonstens Bach!


Denna målning, som jag aldrig tidigare sett ens som reproduktion, är den som först sveper bort mig.

Framför allt är det ljuset och färgen som är enastående. Varje nyans är driven till sin spets, varje kulör är maximalt klar och distinkt. En annan sak som verkligen syns när det hänger så många bredvid varandra, är de genomgående strama korskompositionerna. Målningarna får ett tydligt drag av konstruktion, men utan att för den sakens skull tappa i trovärdighet. Snarare ökar förtroendet. Här är en som vet hur en historia ska berättas.

Sen är det lunch på Moderna Museet – jag glömde säga att mamma är med också, det är faktiskt hennes födelsedagslunch. Tyvärr har jag också glömt att boka bord. Trots allt går det rätt bra, vi får ett bord och maten är riktigt god. Ändå, jag är spänd, känner att jag inte har någon på "min" sida, trots att det inte ens är läge att diskutera något känsligt. Jag lider fortfarande av det ej längre så dolda men för tillfället outtalbara förflutna. Antagligen är det inte bara jag som känner av detta gnissel, men vi väljer alla att låtsas som ingenting.

Sen blir det Dalí. Och här har vi alltså en efterföljare, en representant för den riktning som Giorgio de Chirico startade. De Chirico landade som bekant på en helt annan plats så småningom (i vad han själv uppfattade som ett klassiskt maner i "mästarnas" anda), liksom även Dalí, som ju blev "Konstnär" och någon sorts symbolist. Visserligen försöker Moderna få det till att Dalí därmed tillhör ytterligare en riktning, en som likt Warhol sysslar med att göra sig själv till ett varumärke genom att jobba mot media och frottera sig med kändisar och visst, det är möjligt att den vinkeln säger något viktigt om Dalí eller vår tid eller så, men då blir målningarna ännu mer hängande i luften. För att ytterligare förstärka ansatsen har man hängt in en konstnär, Francesco Vezzoli, som använder sig av kändisar i sitt konstnärskap. Och därmed har vi hamnat långt från vad som från början, det vill säga i tonåren, intresserade mig hos Dalì. Fast oavsett mina tidigare preferenser känner jag att den postmoderna uppgraderingen inte får Dalís murriga surrealism att bli ett dugg bättre. Av de konstnärer som parasiterar på de Chiricos egensinniga bildvärld är Dalí en av dem jag har svårast för. Det är väääldigt sökt: Kolla på mig, vilka helt superkonstiga motiv!

Vad man skulle kunna hävda, och det är väl precis det Moderna Museet gör, är att Dalí är den första kändiskonstnären i samtida anda och därmed en pionjär i avvikandet från det modernistiska idealet där konstverken ska säga allt och konstnären hålla sig i bakgrunden. Men frågan är om inte detta snarare är Picassos mest originella bidrag till eftervärlden – han var väl den förste som var mer känd än sina verk.