En bra ide: Tänk efter!

Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:

"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"

Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:

Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.

Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:

När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.

Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.

Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.

Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!


The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".

Mitt hjärtas innersta mening

Min vana trogen väntar jag till utställningens absolut sista dag med att släpa mig ut till Magasin 3, denna gång är det Christian Boltanski som strax ska plockas ner. För min del är det dock inte särskilt viktigt när jag ser utställningen. Eller ens om. Med tanke på mängden angelägna utställningar världen runt som jag missat hittills gör det faktiskt inte så värst stor skillnad om jag någon gång råkar försumma en just i Stockholm.

Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.

Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.

Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.

Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.


Être à nouveau, "identitetsmaskinen"

Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.

Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.

Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.

Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.

Dubbelseende

Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.

Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.

På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…


Utflykten

… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.


Självporträtt (inte helt ren parafras)

Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.

Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.


Torso

Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.


Utan titel

Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.

När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.

Det vill säga nu.

Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.

Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.

Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.

Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.

Don't Open Until X-mas

Det kan finnas en fördel att vara oinformerad (fast det är absolut ingen regel). När jag nalkas Milliken den här dagen försöker jag komma på vad de visar för tillfället. Det går inte. Jag tvingas konstatera att jag inte har en aning om vad det är jag ska se. Det innebär knappast värsta nervpressen, men i alla fall har jag ett litet överraskningsmoment att se fram emot.

Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.


Original Sin

I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.


Deposition

I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.

Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.