Dubbelseende

Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.

Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.

På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…


Utflykten

… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.


Självporträtt (inte helt ren parafras)

Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.

Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.


Torso

Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.


Utan titel

Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.

När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.

Det vill säga nu.

Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.

Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.

Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.

Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.