Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.
Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.
Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.
Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.
Être à nouveau, "identitetsmaskinen"
Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.
Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.
Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.
Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar