Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.
Original Sin
I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.
Deposition
I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.
Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar