Illusionen skär sig!

Blöt och snorig efter att ha tumlat runt med barnen i slottsbackens snödrivor vacklar jag in på Uppsala konstmuseum, där en utställning med Tony Matelli pågår sen en månad. Jag känner mig lätt frånvarande; en veckogammal infektion bäddar in sinnesintrycken i bomull. Inga idealiska förhållanden för estetisk njutning, men vem går och hoppas på sådant i dessa dagar?

Matellis skulpturer är välgjorda och, som det heter, verklighetstrogna. De borde rimligen också framkalla en illusion av närvaro. Att det inte händer är nog inte bara förkylningens fel. Först anstränger jag mig väluppfostrat för att bli hänförd, men ju närmare jag tittar desto mer fastnar jag i störande detaljer. Det är inte alls något dåligt hantverk, det är bara det att jag inte vet var jag ska dra gränsen. Realism har liksom ingen bortre gräns, hur exakt den än är kan en avbild aldrig nå hela vägen fram till verkligheten. Alla bilder har ett gränssnitt där de övergår från föreställning till materia, men det är bara bilder med realistiska – eller som i det här fallet hyperrealistiska – ambitioner som får problem med denna gräns.

När jag närstuderar människogestalterna i den stora installationen Fucked Couple noterar jag den brist på enhetlighet som ytan hos avgjutningar alltid uppvisar. Det finns förstås avtryck från huden, men också typiska spår från själva tillverkningsprocessen: porer, skarvar, ilagningar och så vidare. Också färgläggningen framträder tydligt. På denna makronivå krockar figurernas inte längre så illusoriska yta med ytan hos de verkliga föremål som ingår i installationen. De två fiktionsnivåerna emulgerar inte helt och hållet. Det vore kanske orimligt att argumetera för att detta på något sätt gör installationen sämre, men jag kan samtidigt inte låta bli att undra över varför inte alla delar är tillverkade på samma sätt.

(Sen är det förstås också så att scenerierna som skulpturerna befinner sig i är gravt orealistiska. Men det är en mer specifik omständighet som konstnären medvetet lyfter fram. När jag gick runt på museet hann jag aldrig fundera över det, jag var hela tiden inne på ett stickspår av mer allmängiltiga funderingar.)

Vad är en bild för någonting egentligen? Frågan mal i bakhuvudet medan jag begrundar hantverket. En bild är något som föreställer något annat. Vilken ovanligt fånig definition. Fast i stunden kan jag inte komma på någon bättre. Under tiden som jag vandrar vidare gör tankarna detsamma, helt för sig själva: En bild kan aldrig helt och hållet vara en enda sak. Den är alltid dubbel, alltid både och. Kluven. Det sägs ju att bild och bila (yxa, klyva) har samma etymologiska rot. Jag undrar – är det därför som det stackars paret utsätts för en så våldsam attack. De blir hackade och stympade av alla möjliga tillhyggen. Lemmar ramlar av och huvuden krossas. Och är det därför som min medkänsla inte aktiveras av deras oblida öde. Det här är inte en bild av två misshandlade människor, det jag ser är två misshandlade bilder. Det är därför tillhyggena är riktiga. Och det som växer i konsthallens verkliga golvspringor är inte ogräs. Det är föreställningar. Och vad har vi här? Ett bildstod som går i sömnen. En skulptur med trosor. Det är fikonlövet, så måste det vara: Hon är Eva i paradiset precis innan uppvaknandet, när hon drömmer att hon är naken på stan.


De gör sig väldigt bra på foto, eller hur?

Jag har kommit fram till verket Sleepwalker och ska precis till att röra vid det när jag hejdar mig. Vad gör jag? Tänk om någon ser mig. Jag tittar mig omkring. Ingen annan är i salen. Än mer iakttagen känner jag mig när jag spanar efter övervakningskameror, trots att jag inte kan upptäcka några. När jag först sträckte ut handen var det för att ta på hennes bröstvårta. Nu nöjer jag mig med att röra vid handryggen – för att känna vad det är för material, intalar jag mig.

Se där! Precis så dubbla är bilderna. Jag kan inte behandla dem som enbart det ena, som enbart ting eller enbart föreställning. De är ting, men jag kan inte låta bli att också se dem som något annat (i det här fallet en kvinna). Den symboliska laddningen är så stark att den påverkar mitt omedvetna beteende. Instinkter, betingade reflexer och omedvetna föreställningar kolliderar och leder till motstridiga handlingar som det stackars medvetandet sen får försöka lösa. Såsen skär sig men genom sprickan skymtar djupet mellan ingredienserna.


Jaha du, Rosa, konst ska väcka tankar, sägs det, och det gör den minsann allt som oftast. Men vilka tankar? Det är nog inte alltid de har så mycket med själva konstverken att göra. Jag tror till exempel inte att det jag gick runt och funderade på i Uppsala har något som helst samband med Tony Matellis intentioner. Fast något har han tänkt på. Det syns. Figurerna är medvetet okonstnärligt gestaltade i någon sorts hollywoodestetik. Ja, egentligen är det väl inte ens några skulpturer i traditionell mening, snarare ett slags combines. Avsikten är säkert att betraktaren ska slippa haka upp sig på formella aspekter och istället gå direkt till innehållet. Något som alltså misslyckades fullständigt i mitt fall.

Jag tror jag måste avsluta med en sammanfattning: Tony Matellis skulpturer är som ett slags visuella skämt. Det är bara det att det går lite snabbt. Eller så är det jag som är långsam. I alla fall verkar jag ha missat något logiskt led i historiens första mening. Sen kan jag inte sluta grubbla över hur det hänger ihop och missar därför poängen.

Men jag upptäcker något annat istället.