Du vet, han startade ju på 80-talet som begåvad målare, fotorealist och allt, med både intellektuell och romantisk touche. Kunde liksom inte bli bättre. Sen kämpade han ned det ena lyckosamma karaktärsdraget efter det andra tills det inte fanns något kvar av det där som gjort den tidens gallerister tårögda. Han hade då förvandlats till något som mest liknade en tafatt drivvedsskulptör. Förvandlingen gick ändå fint, som en lycklig Peter Tillberg, och med allt inre motstånd skingrat verkar det nu som om han anser sig ha nått sin fulländning. Det är inte mycket som har hänt i Anders Widoffs konstnärskap sen liljevalchsretrospektiven 2005.
Nästan, nästan ingenting händer heller på den utställning som pågår hos Christian Larsen. De nya skulpturerna orkar bara precis viska fram en ursäkt för att de finns till. Eller vänta, är det inte ett rop på hjälp? Finns det inte bakom den utstuderat nonchalanta tonen ett stråk av desperation?
Nä. Skojade bara.
Ändå, de är nästan, nästan bra. Skulpturerna balanserar medvetet på en tunn gräns mellan pretention och blygsamhet. De säger egentligen ingenting – och det gör de tydligt – de bara prövar gränsen, försiktigt och avsiktligt valhänt. Men det håller inte. Tyvärr Rosa. Och vet du varför? Jo, det skulle nog gå bra att känna på den där spända linan en gång. Det skulle ila i fotsulorna. Men hur många skulpturer är det egentligen som är där och gnider? Alldeles för många. Den där nerven som först stimuleras av det försiktiga pillandet blir ganska snart irriterad och till slut känner jag att jag håller på att bli galen.
Så här: Antingen får man låta bli att pilla, eller så får man ta i lite. Ska man säga något är det bara att höja rösten. Men om man tycker att det är förmätet att säga något alls behöver man inte upprepa detta hundra gånger med förställd röst. I stället kan det vara lämpligt att hålla käft.
Ett urval skulpturer från utställningen "flamma, fall"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar