Det är sen, rättare sagt nu, när jag sitter framför datorn och rannsakar mitt minne, som den verkliga mönstringen börjar. Vad jag egentligen såg, vad jag upplevde, vad jag fick ut av det hela brukar visa sig i det här skedet. Formuleringarna har en tendens att av sig själva dra åt något håll. Och medan jag skriver det här väntar jag samtidigt på att det ska börja rycka i något litet ord, att en mening ska börja tippa över åt något håll. Jag fortsätter ett tag till, så kanske jag får vittring på något.
Jag hade ingen koll på Marilyn Minter innan jag såg den här utställningen, för mig var hon bara ett namn (kan du föreställa dig en professionell kritiker skriva så, Rosa?). Det kan vara en förklaring till min nollställda hjärna. Man kan förstås se det som något positivt – att jag innan jag skaffat mig erforderlig kunskap avvaktar med att döma. Men jag anar att det inte är bristen på kunskap det handlar om här, den brukar aldrig utgöra ett hinder för subjektivt tyckande. Förklaringen till att mitt omdöme är blockerat måste vara en annan. Det är något här jag inte begriper. Det är något jag ännu inte fattat.
Vänta. Precis nu känner jag att jag fick fatt i något. Jag vet inte vad ännu, jag vet bara att föregående meningar träffade en nerv. Kanske är det något med den där målningen. Om det är något som inte riktigt stämmer måste det vara här jag ska börja leta. Utställningen bestod av ett antal, kanske sex stycken, fotografier och en fotorealistisk målning. Är det inte lite konstigt att hänga en ensam fotorealistisk målning mitt i en fotoutställning? Det kan inte bara varit jag som först tog alla verk för fotografier.
Barbed Wire (målning)
Så var det faktiskt. När jag stod framför målningen var jag först helt inställd på att också den var ett foto. Den hade samma typ av format, samma färgskala och liknande motiv – Pamela utan kläder med bubblor. Så såg jag att det var något konstigt med bubblorna. Photoshop, tänkte jag. Sen tittade jag på kanten, alltså från sidan (det är en yrkesskada, jag tittar alltid på kanter, montering, upphängning osv). Där noterade jag ytterligare en konstighet – sällsynt klumpig montering av ett… foto? Då trillade polletten äntligen ned. Plötsligt förvandlades fotot framför mina ögon till en målning. Hur kunde jag nyss ta den för något annat?
Jag har mycket svårt att tänka mig att det varit konstnärens avsikt att framkalla den här effekten. Egentligen berodde den väl mest på min okunskap, min reaktion var helt bakvänd. Jag visste nämligen inte att Marilyn Minter först och främst är målare. Att hennes konstnärskap vilar på en diger produktion av fotorealistiska målningar blev jag medveten om först när jag som hastigast bläddrade genom en bok precis vid utgången. Jag måste erkänna att det såg trovärdigt ut, och målningen fick i ljuset av hennes övriga produktion en klart större tyngd. Vad avsikten är med just den här utställningens grepp förblir dock ett mysterium för mig även sen jag tagit del av pressreleasens klyschiga förklaring, att hon "undersöker förhållandet mellan måleri och foto". Jodå, det kan man väl säga att hon gör – i sitt måleri. Men vad sysslar hon egentligen med i fotografierna?
Min sambo tipsar om en artikel i DN På stan där Marilyn själv förklarar sin målsättning: ”Jag ville få fram bilden av en snäll, empatisk person som inte kan tolerera att man behandlar djur illa.” Inte för att konstnären på något sätt måste stå för diskursproduktionen till sina verk, men detta uttalande, även om det skulle råka vara en ren ironi eller provokation, gör mig ändå säker på min sak. Det jag nu har hakat upp mig på, effekten som skapas av den ensamma målningen bland fotona, är inte eftersträvad. Hon skulle antagligen inte ens fatta vad jag pratar om.
Å andra sidan fattar inte jag vad hon pratar om. Det där med djuren… Vad säger du Rosa, det måste väl ändå vara ett skämt? Det finns absolut ingenting som ens med fantasins hjälp kan leda mina associationer i riktning mot empati, än mindre djurrättsaktivism. Det skulle möjligen vara det faktum att hon inte bär päls.
Pamela Anderson demonstrerar mot pälsindustrin?
Nej, för mig blir det här allt mer ihåligt. Men det är inte Pamela Andersons fel. Hela grejen känns som utfyllnad. Petar man i det håller det inte riktigt ihop. Jag skulle tippa att förklaringen är så simpel som att Minter inte hinner med att fylla en hel utställning i det perifiera Stockholm med det tidsödande måleri hon blivit berömd för. Foton går lättare att reproducera och kändisar genererar alltid publicitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar