Inte så väldigt latjolajbanlådan

The Diary of the Unknown Consumer, Mattias Härenstam

Mattias Härenstam verkar inte se så ljust på det. Inget att protestera mot, nu när allt är lov. Han var mest bara lite frustrerad tidigare, med intensiv kedjerökning som följd, om man ser på några äldre skulpturer iallafall. Nu verkar det slagit ut i full ångest.
I ingångspartiet på UKS (Unga Kunstneres Samfund för dig Rosa, som kanske inte är så gott bevandrad i Oslos gallerivärld) visas en projektion av ett typiskt medelklass villaområde, filmat från fönstret av en bil. Det är vinter och det närmar sig jul, av juldekorationerna att döma. Inte alla har hunnit fått upp dem, medan några är i full gång med glöggen. Möjligen kan det vara en stund efter jul, och det är eftersluntrarna som har pynten uppe. Hur som helst, tror det är menat att det ska se lite monotont och opersonligt ut liksom. Själv tänker mest på hur skönt det hade vart att ha haft råd med en villa. Sitta framför brasan, ha plats att stuva undan all bråten som står i hörnen, upp på en vind. Pingisbord i källaren, och kunna gå ut och sträcka sig på altanen om morgonen, med en kaffekopp i handen. Men de tankarna har nog mest att göra med att bilen just pajat och måste på verkstad. Det kostar kulor. Och att det faktiskt snart är jul, det kostar också kulor, iallafall när man har en drös med ungar.

Så får man då kliva in genom en enkel vitmålad dörr, som Härenstam har monterat i den vanligtvis rumsliga öppningen in i huvudrummet. Bak dörren finns en trång, ca 6m lång korridor. Vi är på väg in i furuhelvetet, förstår vi av de groteska skapningarna som är karvade in i träpanelen, vilken täcker väggarna och det låga taket. Sommarstuge lampetter är monterade med jämna mellanrum och sprider sitt gula, übermysiga ljus. Jag inser igen att jag inte gillar den här typen teatrala, alltomfattande scenografi installationer. Jag vill kunna stå utanför och betrakta konsten, inte vara helt omgiven av den. Så hämmad är alltså jag. Ska inte gå in i en djupare analys av det, men jag har egentligen några goda argument i bakfickan. Det handlar om att konst är ett möte, och inte ett överfall. Och det handlar om närvaro, och inte illusionsmakeri. På ett ungefär.

Nå, i det inre gemaket är ett mörkt rum med en videoprojektion. Nu är vi nere i kaninhålet, eller inne i villaångesten innersta och förträngda psykostillstånd, som det antyds i pressmeddelandet. Här är det klassisk mardrömsvandring med famlande händer framför kameran, i mörka skogar med kala stammar, som träder fram ur svärtan i ljuset från kameran. Då och då dyker det upp en eller annan mystisk ting, som händerna börjar treva efter bara för att den ska försvinna i tomma intet. Ljudspåret följer samma mönster, spöklikt, odefinierat, med ekande steg och en enveten telefonsignal av den gamla sorten, som dyker upp då och då. Det är rätt suggestivt en stund, men det avtar fort. Man sitter bara och väntar på nästa mystiska sak, som ska dyka upp. En blomma, ett par skor, en apelsin. Jag går ut igen. Försöker intressera mig lite för trärelieferna på vägen ut, men klarar inte det heller. Det måste ju vart slitsamt att kreta ut allt det där, men samtidigt är det kanske för lite av dem ändå. Det borde kanske ha kryllat och krälat ändå mer över väggarna och taket. Vet inte helt.

Det är ett projektionsrum till, på sidan av det stora, tredelade verket. Där visas bl.a. filmen "Supermarket" om jag förstod det hela rätt. Olika, lite dagboksliknande sekvenser, avlöses av en vilolös körning med kameran nere i en shoppingvagn, längs hyllorna i en mataffär. Kameran ligger på botten av vagnen och filmar rätt fram genom gallret. Några av dagbokssekvenserna är fina, bl.a. den där himlen över en helt vanlig dag i Berlin, plötsligt öppnar sig kring sig själv, och ett stort svart hål vidgar sig, tills det har slukat hela himlavalvet. Den påminner mig om en fin film av Härenstam jag sett tidigare, där han kör runt med kameran på vad kanske kan vara en skateboard, och då och då fylls gator och torg nästan omärkligt av vatten och vågor. Den filmen påminde mig i sin tur om en sekvens i Julian Schnabels film om Basquiat, där målaren plötsligt ser upp mot himlen mellan skyskraporna i New York, och där ser en enorm surfare, surfa i full fart på molnen. Vackra, poetiska, bilder av hur det inre bryter in i det yttre på ett helt naturligt vis, både av Schnabel och Härenstam. Den dagboksliknande indelningen av "Supermarket" gör att man kanske kunnat tro att det var den som gett utställningen dess namn, "Den ukjente konsumentens dagbok", och inte huvudverket.

Vel, vel, för att avrunda vill jag bara säga att jag gillar Härenstams arbeten bättre när de blir drömska, avväntande och lite vad ska vi säga, nollställda, än när han ska vara kritisk och mer högstämd i känsloläget. Läste i en intervju att han har försökt gå tillbaka till att försöka göra konst med magen, istället för huvudet, som han lärde sig på akademiet. Det låter ju bra. Fast jag tycker nog dem kan vara svåra att skilja åt ibland.