Alfahannarna anfaller

Vad säger du Rosa? Själv tycker jag att jag kommit igång bra med rapporterandet. Alla rapporter blir inte lika lyckade som du märker, några tycker jag i efterhand är riktigt dåliga, men det är inget att göra åt just nu. Jag känner däremot att jag kanske inte hittat riktigt rätt ton ännu, jag lyssnar fortfarande efter ett någotsånär naturligt tonläge för mediet. Det är ju ett ganska konstigt samtal det här, intimt men med en möjlig publik (även om jag tvivlar på att någon sådan hittat hit ännu). Jag jobbar vidare på tonen. Den kommer förhoppningsvis om jag fortsätter i den här takten.

En utställning har jag kvar att redovisa innan det är dags för nästa runda. Det är en samlingsutställning på Stockholms bästa galleri – då tänker jag på själva lokalen, den brandskadade kuben bakom den anonyma porten – Milliken.

Jag anländer till galleriet med en malplacerad glass i handen. Inte helt seriöst. Direkt känner jag igen Robert Lucander, den ende av de tre (mycket) manliga konstnärerna som jag är bekant med sen tidigare. Alltså jag känner igen hans målningar, själv är han så klart inte där. Robert tycker jag är en supertråkig konstnär. Han började som konceptuell målare. Varje beslut, varje färgdroppes existens (eller hur färgen nu var applicerad) skulle motiveras och redovisas inom den konstnärliga utsagan. Målningarna fick inte innehålla något visuellt moment som inte gick att återföra på själva tillblivelseprocessen. Du tycker kanske att det låter svårt att efterleva, och jag håller med i så fall, men ungefär så har han faktiskt uttryckt det själv en gång i tiden.

Nå, det var länge sen, nu är det svårt att se några spår av det konceptuella om man inte vet att det finns där. Det är möjligt att verken i sin visuella utformning fortfarande på något sätt rymmer sin egen förklaring, men det är inget jag skulle finna särskilt intressant ens om jag faktiskt varseblev det.

Fast nu går jag händelserna i förväg, det här var egentligen ingenting jag tänkte på när jag var på galleriet. Det första jag minns att jag började fundera på var priserna. De fyra målningarna av Eberhard Havekost på fondväggen i stora salen gick sammanlagt loss på mer än två miljoner kronor. Och de sex screentrycken i samma rum av Daniel Pflumm inbringar inalles (det vill säga om hela upplagan säljs) över sju miljoner. Om jag minns rätt. Det var i alla fall rejäla summor, särskilt screentrycken tycker jag var dyra. Men det är ju helt andra nivåer i Tyskland, det är jag medveten om, jag är bara inte riktigt van.

Utställningstiteln, ”Alfadjur, men på annat sätt”, är konstig. Menar de att de är macho fast på ett alternativt sätt? Det kan jag inte se. Men så är jag heller ingen alfahanne. Utställningen andas i mina ögon rätt så entydig grabbighet. Jag känner mig som en mes som inte gillar det – en kärring! Pflumms grafik är ungefär lika intetsägande som Lucanders målningar, men snyggare, om nu det är en fördel. Opersonlig och okomplicerad samtida popkonst. Det finns en video av samme man också, men den begriper jag mig överhuvudtaget inte på.

Det enda som till slut lyckas ta sig förbi mitt av förutfattade meningar igenkorkade förnimmelsefilter är Havekosts fyra soffmålningar. Soffan påminner mig om den svarta skinnsoffa Claes Nordenhake förr brukade släpa runt till olika konstmässor. Nordenhake är som bekant en annan alfahanne, som gärna omger sig med olika manbarhetsattribut. Soffan till exempel ser jag definitivt som en sådan.

Mycket snack. Vart ville jag komma? Vet jag det? Det här med maskulin konst är ju inget som är förbjudet, eller ens något som jag ogillar i sig. Grabbighet, eller varför inte gubbighet, är ett tema så gott som något för en samlingsutställning. Det jag inte tycker om i den här samlingen har egentligen inget med temat att göra. Jag förstår bara inte vad det är de vill, Lucander och Pflumm. Sofforna däremot, de gör sig väldigt bra i rummet, de är kyligt målade och macho på ett obevekligt och obehagligt sätt.


Shimmery Mauve

Eberhard Havekosts namn ska jag lägga på minnet. Det finns en mängd skickliga efterföljare till Richter och Tuymans där ute och även om de inte alltid är så fantastiskt originella är jag väldigt svag för denna upparbetade tradition.

Verklighetens glidande skala.

Det är nåt med verkligheten iallafall. Den är liksom kladdig, smutsig och blandad. Den gör sig bättre på bild. Mer estetisk avslutad så att säga. Men det finns ju grader av verklighet. Och det finns trix man som konstnär kan använda sig av om man vill ge sina vackliga arbeten lite auktoritet Det äldsta i boken är ju att rama in det. Med en gång blir det avslutat och alla förstår att, just så, ska det se ut. Men ramar är ju lite belastad i dag och kan lätt sända fel signaler. Det blir fort lite gammaldags om man inte håller tungan rätt i munnen. Ungefär som att signera nere till höger. Touchy. Nej, mer samtida metoder är antingen att göra det stort, göra det många gånger, eller med dyra material eller väldigt krävande metoder. En väldigt krävande metod är att göra det bra, men den ska vi inte hänga upp oss för mycket på.

Mari Slåttelid har hållet på en stund med en variant av trixen. Måla på plexi. Gärna på baksidan av transparent plexi. Då blir färgen mer som på bild. Man slipper lite av det där kladdigt, verkliga över den. Men hon är nu inte här för att trixa, mer för att undersöka den här problematiken. Tror jag iallafall. Verklighetens glidande skala.

Utställningen på galleri K, som ligger så mysigt i källaren på ett av husen i stadens miljonärskvarter, heter "Ideelle problem". Bra namn. Och fin målning.

grøn tittel, akryl på aluminium 35x28cm

Liten, torr sak, men där färgen fått vara just så motsträvig och verklig som den är i all sin trögflytande kletiga substans. Försiktigt och känsligt formad men utan att forma för mycket, utan att forma bort färgens naturliga uttryck, kan man kanske säga.
Och det gamla problemet går så klart igen i resten av utställningen. Dem måleriska problemställningarna kan ju vara ett exempel på ideella problemer. Problem som kan formuleras om och om igen och inte nödvändigtvis har en lösning, utan är där just för att ge oss en chans att reflektera ta en pust i backen. (Eller så är dem ideella just för att dem inte är reella, dem har inte några praktiska konsekvenser för oss, som problem i verkligheten ofta har.)

Men det är som tur är mer än det här. Det är som sagt ganska torrt, trots den bitvis flödiga penselföringen. För att inte säga intellektuellt. Jag uppfattar dem ständiga varianterna av att måla bakom glaset, och på det, som en undersökning av när en bild blir bild. När den mister sin kontakt med verkligheten, och flyter ut i bildens språkligt gränslösa värld. Här fungerar målandet bakom glaset precis som fotograferande. Det blir en glansig yta mellan dig och verket, och precis som konstverk ser bättre ut på foto, så blir färgen liksom läckrare, tydligare och mer avklarad bakom glaset. Men du mister något. Vad ska jag kalla det, verklighetskontakten. Konst fungerar ju trots allt som regel bäst live, inte som dokumentation.

Den här är en intressant undersökningen. Men som alla undersökningar så bör dem ideellt sett leverera några reella resultat, konklusioner. Och här blir det lite tunt. Visst, här är några fina verk, men rätt få, den expansiva verkslistan tagit i betraktning. Kanske hade den vunnit på att inte vara så omfattande. Trots att galleriet visar fina konstnärsskap så vilar det lite krämarlukt i dem mattbeklädda rummen. Viljan att sälja blir en aning för påträngande. Inget fel med den, men jag är ju här som en snyltkonsument och det gör att jag känner mig lite utestängd från upplevelsen av konsten.
Men även bortsett från det lite överlastade, så sliter jag lite med de flesta bilderna. Elementen bak glaset blir för glassiga och färgen utanpå blir lite för fadd och klumpig för att fungera. Dem två sidorna slår ihjäl varandra, och att försöka förena dem verkar som en alltför stor utmaning. Dem bästa bilderna är dem som håller sig på den ena eller andra sidan tycker jag. Det är synd.

På vägen hem åker jag förbi galleri Semmingsen där Hanne May Scheen har utställning. Hon målar också på plexi och håller sig konstant på den safe baksidan. Bilderna där är glatta, insmickrande och astråkiga. Då blir det ändå mer synd att Mari Slåttelid inte helt fick det till, för jag sympatiserar väldigt med projektet hennes. Det är gutsy.

Grattis Marie-Louise!

Efter några halvhjärtade försök att väcka nytt liv i sitt vilande konstnärskap har Marie-Louise Ekman gett upp. De nya målningarna på Knäpper Gallery kunde i princip lika gärna varit målade för 30 år sen. Eftersom hon sen lång tid tillbaka bytt bana och nuförtiden har ett uppdrag som borde uppta all hennes tid, utgår jag från att hon inte har målat de här tavlorna själv. Antagligen har hon förstått att det finns en marknad för klassiska Marie-Louise-målningar, så har hon gjort några skisser och bett en mejanelev utföra dem i gammalt hederligt Marie-Louise-maner. Det är inte mycket att säga om det, jag unnar alla konstnärer att någon gång i livet ta chansen att tjäna lite pengar.

Stackars Dan

Puh, det är en aning intensivt det här uppdraget. Mina övriga åtaganden blir lidande. Jag vet att du inte alls begär detta av mig Rosa, att jag ska skriva om varenda förbaskad utställning jag ser, det är något jag lagt på mig själv. Jag vill så gärna bara kunna skriva på och inte bli så invecklad i researchen, så utsvävande i tolkningarna och så överdrivet balanserad i omdömena. Jag vet inte om det egentligen gör det lättare att läsa, men det gör det i alla fall lättare att skriva.

Och det blir faktiskt ärligare på så sätt att jag inte kan smita undan om jag inte kan komma på vad jag tycker om en utställning. Då måste jag åtminstone säga det. Och om jag inte hunnit eller orkat titta tillräckligt noggrant kommer också det oundvikligen fram i ljuset.

Vilket osökt leder oss in på dagens ämne. Jag var inne på Dan Almqvists utställning på Susanne Pettersson häromdagen (det är i själva verket samma östermalmsrunda som figurerat i de senaste tre rapporterna och jag har ännu två kvar.) Det här blir orättvist för stackars Dan, jag tittade inte ordentligt på hela utställningen och jag har dessutom dålig koll på vad han gjort tidigare. Men delvis får han faktiskt skylla sig själv.

Först blev jag nyfiken. Så blev jag plötsligt rastlös, jag fick Ernst Billgrenkrypningar (även om det naturligtvis var skickligare måleri), blev tvungen att slå ned blicken och skynda mig ut. Jag vet nu att det var en överreaktion från min sida, men jag har utvecklat en sorts allergi mot slarvigt målade sagodjur i slarvigt målade landskap med distansskapande (inte så) slumpmässiga plumpar mitt i.

Men den här konstiga målningen gillade jag, det var den som först väckte min nyfikenhet.

Meaning Not Fixed

Roger Björkholmens galleri på Kommendörsgatan har jag aldrig gillat. Det är kalt och sterilt som de flesta gallerier, men här är det också något i luften som frusit. Kylan från konsten har satt sig i väggarna. Brrr! Hans Isaksson är en av dem som bidragit till den här atmosfären. Hans ”isberg”, sågade frigolitbitar avgjutna i aluminium, gör sig också finfint i den blanka frysboxen. Titeln, Erratic, vet jag för ögonblicket inte vad den betyder. Ett ögonblick till så ska jag googla…

1. deviating from the usual or proper course in conduct or opinion; eccentric; queer: erratic behavior.
2. having no certain or definite course; wandering; not fixed: erratic winds.
3. Geology. noting or pertaining to a boulder or the like carried by glacial ice and deposited some distance from its place of origin.
4. (of a lichen) having no attachment to the surface on which it grows.

Jaha, det verkar ju rimligt. Ett slags vandrande objekt, både i form av isberg och som skulpturer på drift från varje fastslagen betydelse. Eller inte. För här slås ju betydelsen fast, det blir en vandring i cirkel. Det är klart utsagt vad de betyder. De betyder att det är oklart vad de betyder. Klurigt!



Nu kanske du får för dig att jag tycker illa om Erratic. Och det stämmer. Kanske duger det som konst, men jag gillar det inte.

Spindelnäten vet jag däremot inte riktigt vad jag ska säga om. Snygga…?

Jättefina tavlor!

Det blir en snabb rapport, tänker jag när jag gått ett varv runt Mirai Projects blygsamma gallerirum. Det är bara en grej jag gillar på utställningen, en installation står det i verkförteckningen, ser ut som något slags kreolskt altare. Superfult. Charmigt. Men alla bilderna på väggen orkar jag knappt titta på. Koncentrationen brister. –Hos mig eller verken? Svårt att säga, men jag känner mig faktiskt lite degig när jag tänker efter. Kaffe!

På väg ut hejdar jag mig. Efter några sekunder bestämmer jag mig för att ändå ge utställningen en chans. Jag sätter mig i fönstret och försöker kalibrera mitt omdöme. Jag väntar, söker en hållpunkt av något slag som kan leda mig in i Valerias värld. Kikar förstrött i gästboken som ligger uppslagen. Marina från samban hälsar: –Vilken fantasi, vad många idéer. Jättefina tavlor!

Rörande. Marina vill vara snäll, men hon är helt ute och cyklar. Det är definitivt inte de här orden Valeria hör inom sig när hon jobbar fram sina verk. Snarare strävar hon efter en mässande råhet som väl är meningen ska lyfta till något sublimt. De enskilda bilderna underordnade en framstormande galen helhet, typ. Så har jag i alla fall uppfattat hennes tidigare installationer. Men nu… jag väntar förgäves, ingenting händer. Jag ger upp.


Guerrilleros

Tråkigt. Första gången jag såg hennes grejor, jag minns inte om det var på Mejans vårutställning eller på mässan, tyckte jag hon verkade ha stött på en guldåder. Eller en varböld, det var obehagligt, det som vällde ut. Just i Valerias fall tror jag kvaliteten för ovanlighetens skull skulle kunna förbättras med kvantitet. Mer, större, sjukare, trasigare. Ös, Valeria, ös!

Salongens fängelse

Exakt klockan ett står jag utanför Agardh och Tornvall. Här har jag aldrig varit förut, det här är inte ett galleri som räknas i konstkretsar. Men visar de Roj Friberg får jag lov att ta mig dit i alla fall. Först får jag vänta. Det är stängt, fast det står att det ska vara öppet. Jag sätter mig på trappsteget i solskenet och får strax sällskap av en baseballkepsbeklädd östermalmsbo som med nedärvd auktoritet inleder en konversation. Han beklagar sig över att det ingenstans längre går att få lagad mat till lunch. Det är knappast ett ämne där jag har någon genomtänkt ståndpunkt, så jag hummar på ett sätt som kan uppfattas som instämmande utan att egentligen vara det och hoppas att han snart ska ge sig. Det gör han inte. Han mal viktigt på om Paris och sin längtan efter kallops. Jag räddas av att galleristen, som varit på promenad, dyker upp med nyckeln i högsta hugg.

(Vad är det här för irrelevant babbel? Nu gör jag ju samma sak som Herr Kallops nyss, pratar på om något som du troligtvis inte har något som helst intresse av. Du vill väl bara, precis som jag där utanför galleriporten, komma in på det väsentliga. Men så är det ibland, ovidkommande tjafs kommer emellan. Störningen färgar upplevelsen. Och det är ju meningen att jag ska skildra den upplevelse jag haft, och inte någon annan – tänkt – idealupplevelse.)

När jag äntligen står inne i galleriet och försöker titta på målningarna besväras jag av att Kallopsmannen står bredvid. Jag undrar vad han ser i de här målningarna. Knappast samma sak som jag. Jag ser ett hat mot överhet och etablissemang, ett hat som själv verkar lika stelnat – ja mumifierat – som de överhetens representanter som stirrar ned på oss från målningarna. Vill han ha en sådan bild på väggen, Kallopsmannen? Och Roj, vad har han tänkt sig? Vilka är de anonyma förtryckarna, vems är de dystert överdådiga salongerna i målningarna? Jag kan inte låta bli att se ett drama med universell giltighet utspela sig – inte i Rojs målningar – men väl framför dem.

Nu är det väl djupt orättvist att se Kallopsmannen bara som en representant för sin (över)klass, han kanske själv inte alls identifierar sig med den utpekade gruppen. Men något för båda parter ironiskt ligger det onekligen i att målningarna med största sannolikhet kommer att fullborda sin vresiga bana i just en sådan extravagant salong de själva skildrar så giftigt. Även om man i konsten inte längre tror på några universella värden, så nog är detta ett för konsten evigt dilemma: Den gyllene buren. Platsen där all konst värd namnet, hur upprorisk den än är, till sist hamnar. Salongens fängelse.


Salong

Det här var alltså tankar som sattes i rörelse av den okände östermalmarens svada. Men utställningen, vad tyckte jag egentligen om den? Jo, det är ju så att jag har ganska svårt för de här föraktfulla människoskildringarna. Jag vet ju inte vad som ligger bakom, kanske är de berättigade. Men den Roj Friberg jag älskar, är inte barrikadernas utan fasadernas man. Det finns bara en fasadbild med på utställningen, och den är kanske inte hans bästa, men den är ruggigt bra ändå.


Facade

Salongerna är också suggestiva, men gubbarna – nej, jag gillar dem helt enkelt inte. För överdrivet, jag kan inte ta det till mig. (Fast så klart finns det enstaka undantag, till exempel den fantastiska nidbild av Brasiliens dåvarande diktator med anhang som han skickade till São Paulobienalen 1969, och som det står om i senaste numret av Paletten. Men den nådde aldrig diktatorns salong, det vill säga biennalen, den stoppades i hamnen av svenska UD.)


Emilio Garrastazú Médici, Artur da Costa e Silva, Lyndon B Johnson

Rosa Goes Public

Rosa, vi har bestämt att göra den här sidan tillgänglig för allmänheten. Är det OK för dig, du tyckte ju också att andra borde få läsa?

Tisdag, Hudiksvallsgatan, regn

Kära Rosa,
jag hoppas att du inte är alltför besviken på mina första rapporter. Det är roligt att försöka förmedla sina upplevelser, men det är också svårt. Det här är ju ett slags experiment: Går det att skriva på ett annat sätt om konst? Vi kanske inte ska förvänta oss att svaret kommer direkt. Jag märker till exempel att jag har en liten ilsken konstkritiker i mig som gärna vill göra sin röst hörd. Men det var inte konstkritiker du saknade. Meningen var att vi skulle ha roligt, eller hur. Därför tänker jag den här gången försöka skriva i en öppnare stil. Mindre recension, mera dagbok.

Idag var jag på en liten runda i Vasastan. Fel dag, visade det sig. Du ska snart få höra varför, men för att komma i stämning börjar vi från början:

Jag vaknar halvblind. Var är jag? Vad är klockan? Vad är det för dag? Genom högra ögat syns inget annat än ett grumligt dis. Först blir jag rädd, men genom andra ögat urskiljer jag en välbekant vy. Mitt överbelamrade skrivbord. Jag har tydligen råkat somnat framför datorn, sovit över lunchen. Snart förstår jag också att min synnedsättning antagligen beror på att ögat pressats mot handen medan jag sov och att det nog ska återfå sin ursprungliga form snart.

Hungrig, stel och allmänt sur funderar jag på vad jag ska göra av återstoden av dagen. Jag bestämmer mig för att ta tunnelbanan till S:t Eriksplan för att i alla fall hinna se lite konst innan barnhämntnings- middags- och nattningsrejset börjar. Jag har ju ett uppdrag. Kanske kan det få mig på bättre humör. Jag äter min försenade lunch – kaffe och foccacia från 7 Eleven – på en bänk i regnet, känner mig som en uteliggare. Undrar vad kvinnan med lång, inbakad fläta tänker medan hon tittar på mig. Antagligen ingenting, ansiktet är helt blank.

Hudiksvallsgatan. Galleri Mia Sundberg. Jag stormar in, känner mig triggad. Här ska ses konst! – Hallå, hörs en röst från kontoret, det är stängt idag. Ånej! Jag försöker låta mycket besviken, men den unga assistenten är obeveklig. Tisdagsstängt. Då, först, erinrar jag mig att Brändström, som inledde trenden med söndagsstängt, på sista tiden har börjat snåla ännu mer med öppettiderna. Är det alltså onsdag – lördag som gäller på alla klustergallerierna nu? Typiskt. Typiskt mig att bara dra iväg utan att tänka på vad det är för dag.

Jag gör ett försök på Nordenhake i alla fall. Och se, även i en flock kan det finnas individer. Nordenhake är öppet och bjuder på en irländsk konstnär vid namn Gerard Byrne. Jag går in med öppna sinnen. Känner direkt en positiv osäkerhet. Vad handlar det här om? Några svartvita foton, vad har de med varandra att göra? Vet inte, vet bara att jag gillar dem. Till slut tittar jag på lappen som jag plockade med mig från disken. Det brukar vara något jag gärna drar ut på, just för att kunna känna mig fram bättre. Oftast står där ändå inget av intresse. Så uppfattar jag det också först, verkförteckningen lättar verkligen inte på dimman – jag fattar ingenting – men det känns ändå tryggt att hålla den i handen. Så börjar jag läsa mer noggrant. Med stigande förvåning.

Ett av fotografierna ledsagas av en egendomlig text. Fotot på väggen avbildar en klippa med badande människor. Det är mättat, lågt exponerat, gråskalan är fint modulerad. Texten handlar om den evolutionära utvecklingen av skelett, hur dessa står mineralriket nära och hur benstruktur därför kan bevaras i sten efter döden. Vad i hela fridens namn är detta? En del av verket? En analogi för fotografiet som medium? När det kommer till själva bilden uppehåller sig texten bara vid två till synes obetydliga detaljer: En suddig fläck på himlen – en mås? Och ett minimalt krulligt streck, också på himlen – ett hårstrå (eller ”den oexponerade ytan bakom”).

De andra bilderna i första rummet är också underliga, fast kanske inte lika. Här är en:


In the News

I det inre rummet är det video. En massa mattor på golvet. Videon innehåller intervjuer. De är inte äkta. Här börjar det ringa en klocka någonstans i mitt bakhuvud. Helt visst handlar det om skådespelare. Och helt visst har jag hört eller läst om det här verket förut. Jag lyckas inte komma på var förrän jag kommit hem och börjat skriva den här rapporten, men eftersom det redan finns en utmärkt recension på Omkonst som noggrant redogör för detta verk ska jag inte uppehålla mig mer vid det. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns en liknande känsla av betydelsebärande men undanglidande sammanhang i filmen som i fotona. Det både bär och ger efter på samma gång. Men den simpelt uppkopierade texten på lappen gav mig ändå den skönaste gungningen.

Sen går jag vidare. Allt är stängt på Hudik idag, utom Anderson och Sandström. Där hittar jag Gustav Hellberg, 40-årig berlinsvensk. Gustav har en dragning åt det synnerligen uttänkta. Tyvärr har han inte alltid samma handlag med utförandet. Jag minns en installation på Mors mössa i Göteborg för några år sen. Det var en mysbelysning driven av att stort dieselaggregat. Jättebra idé, verkligen. Men hur skulle de nu göra i praktiken. Alltså inne på galleriet. Skulle Margareta sitta där i bullret och dieselavgaserna?
–Tänkte inte på det…
Aggregatet fick vila, medan belysningen kopplades in på elnätet. Om man vill vara snäll kan man säga att något överraskande uppstod i processen. Verket fick en ny och betydligt mer självkritisk betydelse än vad konstnären hade avsett.

Den här utställningen bjuder dock inte på några flatgarv. Fast uttänkt är det. Färdigtänkt. Det är en installation bestående av ett mörklagt rum med en massa små närvarodetektorstyrda spotlights i taket. När man rör sig i rummet är man upplyst, men själv ser man ingenting. Fyndigt. Jag fattar direkt med hjärnan, men själva effekten uteblir. Det känns ofullgånget, konstruktionen stör upplevelsen. Rummet är inte totalt mörkt, det finns ljusinsläpp. Och lampornas detektorer i taket är det första jag lägger märke till när jag kommer in i rummet. Ett sådant här enkelt och tydlig koncept behöver mycket större tyngd och precision i utförandet för att bli riktigt effektfullt. Inga halvmesyrer. Hör du det Gustav!

Priviliged Situation – Utopian Space

På tillbakavägen är jag, trots den magra fångsten, på bättre humör, ser fram emot att sortera mina intryck. Men jag har inte så farligt bråttom, jag hinner slinka in på Alp i förbifarten. Peter Ern har gjort ett gäng målningar med vardagliga, men ändå förhöjda motiv. Lite à la Hopper. Och precis som Hoppers målningar har de något stumt, fumligt i sig – i själva måleriet. Jag gillar en enda målning. Den föreställer en ensam gatlampa med en totalt onyanserad svart natt som fond. Påminner om... Påminner om...


Into the Wild

Framåt konst!

När jag promenerar ner längs Trondheimsvägen för min sedvanliga gallerirunda, märker jag att Uppdraget har gett ny energi till dessa ibland lite trötta exekursioner i Oslos konstdjungel. Jag noterar mig att vädret är ett perfekt galleriväder, molnigt, inte för kallt och vindstilla. Härligt, här ska ses konst! Jag ska inte bry dig med allt jag var inom Rosa, men stoppa vid en liten utställning jag nästan marscherade förbi.

På Rekord, ett litet konstnärstyrt galleri gömt i en bakgata mellan kebabsjapper och små obskyra resebyråer, pågår en ambitös utställning med den friska titeln ”Framåt”. Det är en kurerad, eller kuraterad eller vad det heter, utställning med Tomma Abts, Hilma af Klint, Tora Dalseng, Angela de la Cruz och Else Leirvik. Inte dålig uppställning för ett galleri med vad jag antar är få eller inga medel.
Galleriet är ju, som sådana här nonprofit-gallerier ofta är, lite shabby. Övermålade paneler och en variation av spotlights funna i container, med skarvsladdar spikade fast i taket. Ett slitet linoleumgolv med cigarettmärken. Jag förstår inte helt varför det måste vara så, är det så svårt att putsa upp en lokal med lite stil? Dem vill kanske distansera sig från den slicka vita kuben men varför egentligen? Ok, den vita kuben är inget neutralt rum, den färgar också konsten, men är det inte roligare att höja upp konsten några hack med en snygg presentation istället för att dra ner den i en lite sliten och begagnad förpackning? Jag bara frågar. På några av dem här verken får det i alla fall olyckliga konsekvenser.


Hilma af Klint och Tomma Abst kommer ok ut av det, deras verk är tryggt inramade och har så att säga sitt eget rum. Klints sköra akvareller/teckningar är som bekant flippade saker. Gjorda på kommando från andevärlden gubevars. Jag såg den stora utställningen på Moderna i Stockholm en gång i början av nittitalet och det gjorde rätt stort intryck. Men jag var en mer öppen och sökande själ på den tiden. Nu är jag mer skeptisk, för att inte säga avvisande.
Det har blivit hipt med med alternativ andlighet, ockultism och sånt i den norska konstsvängen på det sista. Det skylls väl mest gänget kring ett annat konstnärstyrt galleri som numera gått i graven, galleri Galuzin, eller TAFKAG som det hette en stund. Skylstad, Galuzin, Malling med flera stöter man på titt som tätt om man följer med i fältet åtminstone ett minimum. Men där handlar det mer om form och identitetsbyggande, jämfört med Klints mer hardcore andlighet. Även om jag är sympatiskt innställd till outsiderpositionen och innerligheten hon framvisar klarar jag inte helt att relatera till hennes arbeten. Dem blir rätt och slätt för religöst för mig. Men dem är vackra på ett spejsat, torrt sätt, precisa med oväntade och halsbrytande kompositioner. Skulle gärna haft en på väggen.

Dem norska bidragen till har en mer samtida och lågstämd andlighet eller vad man ska kalla det. Pressmeddelandet pratar om att göra konst av inre nödvändighet och att gå sin egen väg, även om den är ensam och utanför rampljuset. Den citerar Adrian Searle i the Guardian på att konstnärer behöver en stark tro på nägot för att få fjutt i sakerna. Stora ord, och här är det väl mest Klint som lever upp till det bokstavligt sett. Men jag är på sätt och vis enig. Inre nödvändighet och en tro på något behövs, men vad man tror på, och hur den inre nödvändigheten upplevs, behöver inte konstnären helt definiera för att kunna producera relevant konst idag.

Verket till Else Leirvik består av en liten vit hylla med ett ljusblått sidenband noggrant hoprullat ovanpå. Det har titeln ”cloud”. Det här gillar jag. Mjukt och poetiskt och samtidigt väldigt konsentrerat. Det öppnar sinnet, jag tänker; kan man mäta himlen? hur lång är en lycka? och sådana lite flytande tankar. Möjligen är hyllan lite för prosaisk, en vitmålad furuplanka, tänker jag också, men skriver det på det ovannämda, ruffa sammanhanget.

Tora Dalseng sliter mer med lokalen även om hon jobbar site-specific. Hon har spänt ett snöre från taket till en platta på en kvarts kvadratmeter, fästad ett litet stycke över golvet. Plattan med snöret sitter i ett hörn av rummet. Ett hörn av plattan är i sin tur avsågat och den lilla biten sitter i ett annat hörn av rummet. Rummet, och hela konkarongen är målad i en mörk, grå färg. Det är tungt och dystert. Rummet är ännu mer grovt i sitt uttryck än det första. Galleriet brukar använda det för projektioner. Jag frågar om hon har målat det grått, men får veta att rummet var grått och Dalseng har målat verket sitt i samma färg. Således blir hela rummet en installation. Men det är det ju inte, här är väggkontakter, grova väggar med panel, fulla av dåligt igenspacklade spikhål, som inte alls hör till som jag ser det. Det blir bara tungt och klumpigt där jag antar att det skulle vara lite vart och sökande med tråden som liksom förbinder tak och golv, och dem två plattorna som med sitt inbördes sammanhang förbinder olika delar av rummet. Verk och det omgivande rummet har inte ett avklarat förhållande, det fungerar inte samman som site-specifik arbeten måste göra. Kanske det hade funkat i en mer färdig lokal, det får vi aldrig veta.

Tomma Abts akvarellskisser hänger också i detta rum, men tryggt inramade i eleganta ramar. Dem skiljer sig en del från hennes mer kända målningar med sina hårda fördrivningar som brutalt bänder upp bildrummet. Det är ett strängt prosjekt där alla målningar är i samma, förhållandevis blygsamma format (likt en annan konstnär jag känner, inga jämförelser i övrigt). Här är det papprets A4 format som gäller, och även om man känner igen sättet att bygga upp dem abstrakta, geometriserande kompositionerna, och den dämpade koloriten, så är uttrycket ganska annorlunda. Flödigare och inte så tätt och mättat. Men så är det kanske som skisser, förarbeten att räkna.
Abts får nog inte order från andarna, iallfall är hon smart nog att inte säga det, men det är fint att se hennes arbeten samman med Klint och Leirviks. Hon är absolut en intressant konstnär som inte är rädd att tangera, och för den skull gå rätt in i modernismens estetiska minfält. Lättheten som lurar, undgår hon, inte som Klimt, med andlighet, utan med benhård systematik och konsekvens som tydligt placerar henne i den samtida kontexten.

Då återstår bara Angela de la Cruz. Hon framstår ju lite som en elefant i den här förhållandevis försiktiga settingen. Det var kul att se det här verket eftersom jag aldrig sett nåt av henne live men länge önskat det. Och det är fint. Hon bankar in med järnhammare: –Ett måleri är inte en bild, det är ett ting! Helt riktigt. Faktiskt klarar hon att skapa en murrande närvaro i verket som hon kallar ”torso”. Det är ett bra namn. Storleken på hennes övriga arbeten tagit i betraktning så kunde det vara en del av en tämligen storvuxen kropp där det hänger i ögonhöjd. Det består av en låda på storlek med kartongen till en liten TV, eller en stor hushållsmaskin, målad i tjock, svart oljefärg. Bak den sticker det ut resterna av en duk målad med samma svarta färg. Galleristen beskriver det som en låda med en målning som inmat. Men jag tror att lådan är tillverkad av den samma duken och bara vikt och ihopknölad på baksidan. Trots sin våldsamhet tycker jag de la Cruz fint balanserar det konceptuella med träffsäker formkänsla. Det känns, och det är förbannat bra måleri.

Trots att Angela de la Cruz skiljer sig från dem övriga bidragen så tycker jag utställningen är väldigt känsligt sammansatt. Nästan smått genialiskt när jag tänker på det. Dem olika temperamenten och teknikerna utfyller varandra och samtalar på ett sätt som inte helt låter sig definiera. Som bra konst ska. Ofta kan sådana här kuraterade grupputställningar bli lite teoretiskt baktunga och verken bli reducerade till illustrationer av ett tema. Så inte här. Bra jobbat. Men lokalen behöver som sagt mer jobb.

Rosa, kommer på just när jag tänkte avsluta (det här blev lite längre än jag tänkt) att alla medverkande konstnärer är kvinnor. Det är lite fint att jag inte tänkt på det förrän nu.

Väldresserat

Jo, det var en till utställning på Uppsala slott, New Friends av Lisa Strömbeck. Med samma problem som MLdG (se nedan). Hunden i konsten, det är ju kul. Men hur länge? Första anslaget är bra, man möts av en gullig hund som sitter med en korvskiva på nosen.

In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward

Jag vet inte hur lång videon är, men i alla fall tillräckligt för att man ska inse att det är en ovanligt väldresserad hund. Mycket imponerande och lite grymt. Så det är inte helt utan förväntningar jag går vidare. Nästa projektion innehåller en likadan scen, men nu ligger hunden med korvskivor på tassarna. Och på nästa är en hel hög med korvar placerad precis framför den lydiga hunden. Hm, saknas det inte något? Jo, hon glömde göra en film med korvskivan på svansen!

Marianne Lindberg de Geer, Uppsala konstmuseum

Den här utställningen har jag sett förr, närmare bestämt för två år sen på moderna museet. Egentligen hade jag ingen lust att se om den. Att jag gjorde det ändå beror på Uppdraget. Jag föreställde mig dessutom att det kunde vara kul att skriva något (dräpande, tänkte jag i smyg) om denna redan kanoniserade utställning. Men när jag gick runt bland målningarna kände jag inget sådant behov av att säga min mening – jag kände inget särskilt. Och när jag sitter här framför datorn måste jag piska mig för att orka dra fram argumenten ur min hjärnas jämngrå gröt.

Ibland kan man upptäcka någon ny aspekt hos ett verk när man återser det efter ett par år, någon förbisedd detalj som öppnar verket för en ny tolkning. Här såg jag tyvärr bara samma sak som sist. En (1) kul idé, upprepad 54 gånger (108 om man räknar med att det är andra gången jag ser utställningen). Jo, jag tyckte faktiskt att idén var både rolig och lite rörande första gången. Varför? Hur ska jag förklara det utan att bli för omständlig? Det är som att hon skojar lite med både traditionell och samtida konstideologi. Konceptet utgår från Caspar David Friedrichs Rückenfigur, alltså en bortvänd figur placerad i, eller strax utanför, den storslagna naturen. Hos MLdG är subjektets existentiella utsatthet ersatt med en kulturell kliché vilse i en annan. Det handlar om små afrikanska träfigurer inmålade i loppisfyndade hötorgsmålningar. "Den andre" stående i en för den främmande, men för det romantiska subjektet vid det här laget alltför välbekant natur.

Som sagt, skämtet är det inget fel på, men poängen blir inte roligare av att upprepas hundra gånger. Redan 2006 tänkte jag att det nog kunde räcka med en gång. Kanske den här:

Jag tänker på mig själv - orientering

Petra Lindholm, Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Innan jag skriver min första rapport till dig, Rosa, vill jag bara rekapitulera vad vi har kommit överens om. Jag ska försöka att så sanningsenligt som möjligt förmedla de tankar och känslor som far genom mitt huvud under och efter varje utställningsbesök jag gör. Jag tänker inte ta hänsyn till om jag missat några väsentliga fakta, om jag är orättvis, fördomsfull eller bara dum i huvudet. Du får dra dina egna slutsatser därvidlag. Nu kör vi.

Över till Fredsgatan alltså:

Jag sprang in på utställningen i det pampiga akademihuset utan att egentligen ha den tid på mig som jag förstår behövs för att se två videoverk av Petra. Till höger i den mörka lokalen några stills till försäljning, till vänster tre skärmar med olika filmer + svårbestämbar melankolisk plinkmusik. Jag slår mig ner på en stol. Det är tomt i lokalen. Det kan ibland vara irriterande att inte veta om det finns början och slut på videoverk eller om det är en loop. Så inte nu, jag får för mig att det är ovidkommande just här. Växlande svartvitt och färg, nästan stillastående bilder utan andra förlopp än långsamma åkningar, framvällande moln osv. En filmsekvens ger mig omedelbart en tydlig känsla, ett fladdrande draperi som liksom smeker en lampa. Jag blir glad, där var Petras signum, tänker jag. Men sen vet jag inte vad som händer. Jag fortsätter titta, tankarna vandrar.

Tre skärmar… ständigt dessa simultana konstfilmer. Jag funderar på vad poängen från början kan ha varit med denna konvention. Den förste jag såg som använde greppet var nog Bill Viola i början av 90-talet någon gång. Här verkar syftet vara liknande, att försätta betraktaren i ett tillstånd snarare än att berätta en historia. Det är i alla fall uppenbart att om man sätter tre TV-apparater bredvid varandra så vill man förstöra det som annars är typiskt för film – det linjära berättandet. Visst kan man säga att det skapas en undflyende stämning med ett nostalgiskt drag av auteurfilm, men jag kommer på mig själv med att sitta och titta på de tre sonyemblemen i underkanten på ”ramarna”. Blicken fastnar där, varumärkena känns som det sammanhållande kittet mellan en massa slumpgenererade bilder.

simultan konstfilm

Nu var jag visst lite elak – var det nödvändigt? Nej det var det säkert inte, men det kändes som om jag ville ge igen lite för den tid som filmerna tog utan att ge något tillbaka. Eller något fick jag ju, en sak var till exempel dessa funderingar på varumärken som kom när min blick fastnade på emblemen. Den seriella estetiken, upprepningen av tre former med tre likadana signaturer var visuellt starkare än själva filmerna. Eller filmerna störde ut varandra, verket blev Tre Sonyobjekt med Utbytbart Filmbrus i.

Ja, jag blir lite sur faktiskt. Tre skärmar… Vad fan också, numera betyder det ju bara ”konst”. Det var bara ett kort ögonblick som jag fick känslan av Petra Lindholm. Och det är så synd, jag har sett en hel del äldre filmer där jag verkligen förstått vad hon gjort (Då räknar jag inte förra utställningen på samma galleri). Det har varit på en skärm, med en hel film från början till slut, som man ändå har kunnat komma in i när som helst. Särskilt en, jag vet inte vad den kallades men den lever väldigt starkt kvar i mig, den utspelar sig i ett solbelyst rum. Inget händer medan solen vandrar och dagen går. Men så upptäcker man små obetydliga detaljer, smuts, damm reflexer, som kommer tillbaka, loopas, går i slowmotion. Allt börjar kretsa kring dem på ett hypnotiskt sätt. Man kommer inte ur det varma, sunkiga rummet på hela dan. Man ligger och känner efter exakt hur den dova huvudvärken känns, medan hela livet struktureras efter ett dammkorns dans. Det är mycket vackert och mycket sorgligt.

Det är en film i det inre rummet också, den liknar kanske mer de äldre filmerna och den har också lite av den typiska Lindholmska låtsaspopengelskan i sitt soundtrack, men den hinner jag tyvärr inte titta på.

Hej Rosa!

Välkommen till din alldeles egna sida. Vad tycks? Jag har försökt utforma den i en stil som jag tror passar dig. Här kommer vi (du vet vilka) att lägga in betraktelser, så uppriktiga som möjligt, från Stockholms respektive Oslos konstscener. Hoppas vi kan leva upp till dina förväntningar.