Verklighetens glidande skala.

Det är nåt med verkligheten iallafall. Den är liksom kladdig, smutsig och blandad. Den gör sig bättre på bild. Mer estetisk avslutad så att säga. Men det finns ju grader av verklighet. Och det finns trix man som konstnär kan använda sig av om man vill ge sina vackliga arbeten lite auktoritet Det äldsta i boken är ju att rama in det. Med en gång blir det avslutat och alla förstår att, just så, ska det se ut. Men ramar är ju lite belastad i dag och kan lätt sända fel signaler. Det blir fort lite gammaldags om man inte håller tungan rätt i munnen. Ungefär som att signera nere till höger. Touchy. Nej, mer samtida metoder är antingen att göra det stort, göra det många gånger, eller med dyra material eller väldigt krävande metoder. En väldigt krävande metod är att göra det bra, men den ska vi inte hänga upp oss för mycket på.

Mari Slåttelid har hållet på en stund med en variant av trixen. Måla på plexi. Gärna på baksidan av transparent plexi. Då blir färgen mer som på bild. Man slipper lite av det där kladdigt, verkliga över den. Men hon är nu inte här för att trixa, mer för att undersöka den här problematiken. Tror jag iallafall. Verklighetens glidande skala.

Utställningen på galleri K, som ligger så mysigt i källaren på ett av husen i stadens miljonärskvarter, heter "Ideelle problem". Bra namn. Och fin målning.

grøn tittel, akryl på aluminium 35x28cm

Liten, torr sak, men där färgen fått vara just så motsträvig och verklig som den är i all sin trögflytande kletiga substans. Försiktigt och känsligt formad men utan att forma för mycket, utan att forma bort färgens naturliga uttryck, kan man kanske säga.
Och det gamla problemet går så klart igen i resten av utställningen. Dem måleriska problemställningarna kan ju vara ett exempel på ideella problemer. Problem som kan formuleras om och om igen och inte nödvändigtvis har en lösning, utan är där just för att ge oss en chans att reflektera ta en pust i backen. (Eller så är dem ideella just för att dem inte är reella, dem har inte några praktiska konsekvenser för oss, som problem i verkligheten ofta har.)

Men det är som tur är mer än det här. Det är som sagt ganska torrt, trots den bitvis flödiga penselföringen. För att inte säga intellektuellt. Jag uppfattar dem ständiga varianterna av att måla bakom glaset, och på det, som en undersökning av när en bild blir bild. När den mister sin kontakt med verkligheten, och flyter ut i bildens språkligt gränslösa värld. Här fungerar målandet bakom glaset precis som fotograferande. Det blir en glansig yta mellan dig och verket, och precis som konstverk ser bättre ut på foto, så blir färgen liksom läckrare, tydligare och mer avklarad bakom glaset. Men du mister något. Vad ska jag kalla det, verklighetskontakten. Konst fungerar ju trots allt som regel bäst live, inte som dokumentation.

Den här är en intressant undersökningen. Men som alla undersökningar så bör dem ideellt sett leverera några reella resultat, konklusioner. Och här blir det lite tunt. Visst, här är några fina verk, men rätt få, den expansiva verkslistan tagit i betraktning. Kanske hade den vunnit på att inte vara så omfattande. Trots att galleriet visar fina konstnärsskap så vilar det lite krämarlukt i dem mattbeklädda rummen. Viljan att sälja blir en aning för påträngande. Inget fel med den, men jag är ju här som en snyltkonsument och det gör att jag känner mig lite utestängd från upplevelsen av konsten.
Men även bortsett från det lite överlastade, så sliter jag lite med de flesta bilderna. Elementen bak glaset blir för glassiga och färgen utanpå blir lite för fadd och klumpig för att fungera. Dem två sidorna slår ihjäl varandra, och att försöka förena dem verkar som en alltför stor utmaning. Dem bästa bilderna är dem som håller sig på den ena eller andra sidan tycker jag. Det är synd.

På vägen hem åker jag förbi galleri Semmingsen där Hanne May Scheen har utställning. Hon målar också på plexi och håller sig konstant på den safe baksidan. Bilderna där är glatta, insmickrande och astråkiga. Då blir det ändå mer synd att Mari Slåttelid inte helt fick det till, för jag sympatiserar väldigt med projektet hennes. Det är gutsy.