Marianne Lindberg de Geer, Uppsala konstmuseum

Den här utställningen har jag sett förr, närmare bestämt för två år sen på moderna museet. Egentligen hade jag ingen lust att se om den. Att jag gjorde det ändå beror på Uppdraget. Jag föreställde mig dessutom att det kunde vara kul att skriva något (dräpande, tänkte jag i smyg) om denna redan kanoniserade utställning. Men när jag gick runt bland målningarna kände jag inget sådant behov av att säga min mening – jag kände inget särskilt. Och när jag sitter här framför datorn måste jag piska mig för att orka dra fram argumenten ur min hjärnas jämngrå gröt.

Ibland kan man upptäcka någon ny aspekt hos ett verk när man återser det efter ett par år, någon förbisedd detalj som öppnar verket för en ny tolkning. Här såg jag tyvärr bara samma sak som sist. En (1) kul idé, upprepad 54 gånger (108 om man räknar med att det är andra gången jag ser utställningen). Jo, jag tyckte faktiskt att idén var både rolig och lite rörande första gången. Varför? Hur ska jag förklara det utan att bli för omständlig? Det är som att hon skojar lite med både traditionell och samtida konstideologi. Konceptet utgår från Caspar David Friedrichs Rückenfigur, alltså en bortvänd figur placerad i, eller strax utanför, den storslagna naturen. Hos MLdG är subjektets existentiella utsatthet ersatt med en kulturell kliché vilse i en annan. Det handlar om små afrikanska träfigurer inmålade i loppisfyndade hötorgsmålningar. "Den andre" stående i en för den främmande, men för det romantiska subjektet vid det här laget alltför välbekant natur.

Som sagt, skämtet är det inget fel på, men poängen blir inte roligare av att upprepas hundra gånger. Redan 2006 tänkte jag att det nog kunde räcka med en gång. Kanske den här:

Jag tänker på mig själv - orientering