Framåt konst!

När jag promenerar ner längs Trondheimsvägen för min sedvanliga gallerirunda, märker jag att Uppdraget har gett ny energi till dessa ibland lite trötta exekursioner i Oslos konstdjungel. Jag noterar mig att vädret är ett perfekt galleriväder, molnigt, inte för kallt och vindstilla. Härligt, här ska ses konst! Jag ska inte bry dig med allt jag var inom Rosa, men stoppa vid en liten utställning jag nästan marscherade förbi.

På Rekord, ett litet konstnärstyrt galleri gömt i en bakgata mellan kebabsjapper och små obskyra resebyråer, pågår en ambitös utställning med den friska titeln ”Framåt”. Det är en kurerad, eller kuraterad eller vad det heter, utställning med Tomma Abts, Hilma af Klint, Tora Dalseng, Angela de la Cruz och Else Leirvik. Inte dålig uppställning för ett galleri med vad jag antar är få eller inga medel.
Galleriet är ju, som sådana här nonprofit-gallerier ofta är, lite shabby. Övermålade paneler och en variation av spotlights funna i container, med skarvsladdar spikade fast i taket. Ett slitet linoleumgolv med cigarettmärken. Jag förstår inte helt varför det måste vara så, är det så svårt att putsa upp en lokal med lite stil? Dem vill kanske distansera sig från den slicka vita kuben men varför egentligen? Ok, den vita kuben är inget neutralt rum, den färgar också konsten, men är det inte roligare att höja upp konsten några hack med en snygg presentation istället för att dra ner den i en lite sliten och begagnad förpackning? Jag bara frågar. På några av dem här verken får det i alla fall olyckliga konsekvenser.


Hilma af Klint och Tomma Abst kommer ok ut av det, deras verk är tryggt inramade och har så att säga sitt eget rum. Klints sköra akvareller/teckningar är som bekant flippade saker. Gjorda på kommando från andevärlden gubevars. Jag såg den stora utställningen på Moderna i Stockholm en gång i början av nittitalet och det gjorde rätt stort intryck. Men jag var en mer öppen och sökande själ på den tiden. Nu är jag mer skeptisk, för att inte säga avvisande.
Det har blivit hipt med med alternativ andlighet, ockultism och sånt i den norska konstsvängen på det sista. Det skylls väl mest gänget kring ett annat konstnärstyrt galleri som numera gått i graven, galleri Galuzin, eller TAFKAG som det hette en stund. Skylstad, Galuzin, Malling med flera stöter man på titt som tätt om man följer med i fältet åtminstone ett minimum. Men där handlar det mer om form och identitetsbyggande, jämfört med Klints mer hardcore andlighet. Även om jag är sympatiskt innställd till outsiderpositionen och innerligheten hon framvisar klarar jag inte helt att relatera till hennes arbeten. Dem blir rätt och slätt för religöst för mig. Men dem är vackra på ett spejsat, torrt sätt, precisa med oväntade och halsbrytande kompositioner. Skulle gärna haft en på väggen.

Dem norska bidragen till har en mer samtida och lågstämd andlighet eller vad man ska kalla det. Pressmeddelandet pratar om att göra konst av inre nödvändighet och att gå sin egen väg, även om den är ensam och utanför rampljuset. Den citerar Adrian Searle i the Guardian på att konstnärer behöver en stark tro på nägot för att få fjutt i sakerna. Stora ord, och här är det väl mest Klint som lever upp till det bokstavligt sett. Men jag är på sätt och vis enig. Inre nödvändighet och en tro på något behövs, men vad man tror på, och hur den inre nödvändigheten upplevs, behöver inte konstnären helt definiera för att kunna producera relevant konst idag.

Verket till Else Leirvik består av en liten vit hylla med ett ljusblått sidenband noggrant hoprullat ovanpå. Det har titeln ”cloud”. Det här gillar jag. Mjukt och poetiskt och samtidigt väldigt konsentrerat. Det öppnar sinnet, jag tänker; kan man mäta himlen? hur lång är en lycka? och sådana lite flytande tankar. Möjligen är hyllan lite för prosaisk, en vitmålad furuplanka, tänker jag också, men skriver det på det ovannämda, ruffa sammanhanget.

Tora Dalseng sliter mer med lokalen även om hon jobbar site-specific. Hon har spänt ett snöre från taket till en platta på en kvarts kvadratmeter, fästad ett litet stycke över golvet. Plattan med snöret sitter i ett hörn av rummet. Ett hörn av plattan är i sin tur avsågat och den lilla biten sitter i ett annat hörn av rummet. Rummet, och hela konkarongen är målad i en mörk, grå färg. Det är tungt och dystert. Rummet är ännu mer grovt i sitt uttryck än det första. Galleriet brukar använda det för projektioner. Jag frågar om hon har målat det grått, men får veta att rummet var grått och Dalseng har målat verket sitt i samma färg. Således blir hela rummet en installation. Men det är det ju inte, här är väggkontakter, grova väggar med panel, fulla av dåligt igenspacklade spikhål, som inte alls hör till som jag ser det. Det blir bara tungt och klumpigt där jag antar att det skulle vara lite vart och sökande med tråden som liksom förbinder tak och golv, och dem två plattorna som med sitt inbördes sammanhang förbinder olika delar av rummet. Verk och det omgivande rummet har inte ett avklarat förhållande, det fungerar inte samman som site-specifik arbeten måste göra. Kanske det hade funkat i en mer färdig lokal, det får vi aldrig veta.

Tomma Abts akvarellskisser hänger också i detta rum, men tryggt inramade i eleganta ramar. Dem skiljer sig en del från hennes mer kända målningar med sina hårda fördrivningar som brutalt bänder upp bildrummet. Det är ett strängt prosjekt där alla målningar är i samma, förhållandevis blygsamma format (likt en annan konstnär jag känner, inga jämförelser i övrigt). Här är det papprets A4 format som gäller, och även om man känner igen sättet att bygga upp dem abstrakta, geometriserande kompositionerna, och den dämpade koloriten, så är uttrycket ganska annorlunda. Flödigare och inte så tätt och mättat. Men så är det kanske som skisser, förarbeten att räkna.
Abts får nog inte order från andarna, iallfall är hon smart nog att inte säga det, men det är fint att se hennes arbeten samman med Klint och Leirviks. Hon är absolut en intressant konstnär som inte är rädd att tangera, och för den skull gå rätt in i modernismens estetiska minfält. Lättheten som lurar, undgår hon, inte som Klimt, med andlighet, utan med benhård systematik och konsekvens som tydligt placerar henne i den samtida kontexten.

Då återstår bara Angela de la Cruz. Hon framstår ju lite som en elefant i den här förhållandevis försiktiga settingen. Det var kul att se det här verket eftersom jag aldrig sett nåt av henne live men länge önskat det. Och det är fint. Hon bankar in med järnhammare: –Ett måleri är inte en bild, det är ett ting! Helt riktigt. Faktiskt klarar hon att skapa en murrande närvaro i verket som hon kallar ”torso”. Det är ett bra namn. Storleken på hennes övriga arbeten tagit i betraktning så kunde det vara en del av en tämligen storvuxen kropp där det hänger i ögonhöjd. Det består av en låda på storlek med kartongen till en liten TV, eller en stor hushållsmaskin, målad i tjock, svart oljefärg. Bak den sticker det ut resterna av en duk målad med samma svarta färg. Galleristen beskriver det som en låda med en målning som inmat. Men jag tror att lådan är tillverkad av den samma duken och bara vikt och ihopknölad på baksidan. Trots sin våldsamhet tycker jag de la Cruz fint balanserar det konceptuella med träffsäker formkänsla. Det känns, och det är förbannat bra måleri.

Trots att Angela de la Cruz skiljer sig från dem övriga bidragen så tycker jag utställningen är väldigt känsligt sammansatt. Nästan smått genialiskt när jag tänker på det. Dem olika temperamenten och teknikerna utfyller varandra och samtalar på ett sätt som inte helt låter sig definiera. Som bra konst ska. Ofta kan sådana här kuraterade grupputställningar bli lite teoretiskt baktunga och verken bli reducerade till illustrationer av ett tema. Så inte här. Bra jobbat. Men lokalen behöver som sagt mer jobb.

Rosa, kommer på just när jag tänkte avsluta (det här blev lite längre än jag tänkt) att alla medverkande konstnärer är kvinnor. Det är lite fint att jag inte tänkt på det förrän nu.