Petra Lindholm, Galleri Magnus Karlsson, Stockholm

Innan jag skriver min första rapport till dig, Rosa, vill jag bara rekapitulera vad vi har kommit överens om. Jag ska försöka att så sanningsenligt som möjligt förmedla de tankar och känslor som far genom mitt huvud under och efter varje utställningsbesök jag gör. Jag tänker inte ta hänsyn till om jag missat några väsentliga fakta, om jag är orättvis, fördomsfull eller bara dum i huvudet. Du får dra dina egna slutsatser därvidlag. Nu kör vi.

Över till Fredsgatan alltså:

Jag sprang in på utställningen i det pampiga akademihuset utan att egentligen ha den tid på mig som jag förstår behövs för att se två videoverk av Petra. Till höger i den mörka lokalen några stills till försäljning, till vänster tre skärmar med olika filmer + svårbestämbar melankolisk plinkmusik. Jag slår mig ner på en stol. Det är tomt i lokalen. Det kan ibland vara irriterande att inte veta om det finns början och slut på videoverk eller om det är en loop. Så inte nu, jag får för mig att det är ovidkommande just här. Växlande svartvitt och färg, nästan stillastående bilder utan andra förlopp än långsamma åkningar, framvällande moln osv. En filmsekvens ger mig omedelbart en tydlig känsla, ett fladdrande draperi som liksom smeker en lampa. Jag blir glad, där var Petras signum, tänker jag. Men sen vet jag inte vad som händer. Jag fortsätter titta, tankarna vandrar.

Tre skärmar… ständigt dessa simultana konstfilmer. Jag funderar på vad poängen från början kan ha varit med denna konvention. Den förste jag såg som använde greppet var nog Bill Viola i början av 90-talet någon gång. Här verkar syftet vara liknande, att försätta betraktaren i ett tillstånd snarare än att berätta en historia. Det är i alla fall uppenbart att om man sätter tre TV-apparater bredvid varandra så vill man förstöra det som annars är typiskt för film – det linjära berättandet. Visst kan man säga att det skapas en undflyende stämning med ett nostalgiskt drag av auteurfilm, men jag kommer på mig själv med att sitta och titta på de tre sonyemblemen i underkanten på ”ramarna”. Blicken fastnar där, varumärkena känns som det sammanhållande kittet mellan en massa slumpgenererade bilder.

simultan konstfilm

Nu var jag visst lite elak – var det nödvändigt? Nej det var det säkert inte, men det kändes som om jag ville ge igen lite för den tid som filmerna tog utan att ge något tillbaka. Eller något fick jag ju, en sak var till exempel dessa funderingar på varumärken som kom när min blick fastnade på emblemen. Den seriella estetiken, upprepningen av tre former med tre likadana signaturer var visuellt starkare än själva filmerna. Eller filmerna störde ut varandra, verket blev Tre Sonyobjekt med Utbytbart Filmbrus i.

Ja, jag blir lite sur faktiskt. Tre skärmar… Vad fan också, numera betyder det ju bara ”konst”. Det var bara ett kort ögonblick som jag fick känslan av Petra Lindholm. Och det är så synd, jag har sett en hel del äldre filmer där jag verkligen förstått vad hon gjort (Då räknar jag inte förra utställningen på samma galleri). Det har varit på en skärm, med en hel film från början till slut, som man ändå har kunnat komma in i när som helst. Särskilt en, jag vet inte vad den kallades men den lever väldigt starkt kvar i mig, den utspelar sig i ett solbelyst rum. Inget händer medan solen vandrar och dagen går. Men så upptäcker man små obetydliga detaljer, smuts, damm reflexer, som kommer tillbaka, loopas, går i slowmotion. Allt börjar kretsa kring dem på ett hypnotiskt sätt. Man kommer inte ur det varma, sunkiga rummet på hela dan. Man ligger och känner efter exakt hur den dova huvudvärken känns, medan hela livet struktureras efter ett dammkorns dans. Det är mycket vackert och mycket sorgligt.

Det är en film i det inre rummet också, den liknar kanske mer de äldre filmerna och den har också lite av den typiska Lindholmska låtsaspopengelskan i sitt soundtrack, men den hinner jag tyvärr inte titta på.