En utställning har jag kvar att redovisa innan det är dags för nästa runda. Det är en samlingsutställning på Stockholms bästa galleri – då tänker jag på själva lokalen, den brandskadade kuben bakom den anonyma porten – Milliken.
Jag anländer till galleriet med en malplacerad glass i handen. Inte helt seriöst. Direkt känner jag igen Robert Lucander, den ende av de tre (mycket) manliga konstnärerna som jag är bekant med sen tidigare. Alltså jag känner igen hans målningar, själv är han så klart inte där. Robert tycker jag är en supertråkig konstnär. Han började som konceptuell målare. Varje beslut, varje färgdroppes existens (eller hur färgen nu var applicerad) skulle motiveras och redovisas inom den konstnärliga utsagan. Målningarna fick inte innehålla något visuellt moment som inte gick att återföra på själva tillblivelseprocessen. Du tycker kanske att det låter svårt att efterleva, och jag håller med i så fall, men ungefär så har han faktiskt uttryckt det själv en gång i tiden.
Nå, det var länge sen, nu är det svårt att se några spår av det konceptuella om man inte vet att det finns där. Det är möjligt att verken i sin visuella utformning fortfarande på något sätt rymmer sin egen förklaring, men det är inget jag skulle finna särskilt intressant ens om jag faktiskt varseblev det.
Fast nu går jag händelserna i förväg, det här var egentligen ingenting jag tänkte på när jag var på galleriet. Det första jag minns att jag började fundera på var priserna. De fyra målningarna av Eberhard Havekost på fondväggen i stora salen gick sammanlagt loss på mer än två miljoner kronor. Och de sex screentrycken i samma rum av Daniel Pflumm inbringar inalles (det vill säga om hela upplagan säljs) över sju miljoner. Om jag minns rätt. Det var i alla fall rejäla summor, särskilt screentrycken tycker jag var dyra. Men det är ju helt andra nivåer i Tyskland, det är jag medveten om, jag är bara inte riktigt van.
Utställningstiteln, ”Alfadjur, men på annat sätt”, är konstig. Menar de att de är macho fast på ett alternativt sätt? Det kan jag inte se. Men så är jag heller ingen alfahanne. Utställningen andas i mina ögon rätt så entydig grabbighet. Jag känner mig som en mes som inte gillar det – en kärring! Pflumms grafik är ungefär lika intetsägande som Lucanders målningar, men snyggare, om nu det är en fördel. Opersonlig och okomplicerad samtida popkonst. Det finns en video av samme man också, men den begriper jag mig överhuvudtaget inte på.
Det enda som till slut lyckas ta sig förbi mitt av förutfattade meningar igenkorkade förnimmelsefilter är Havekosts fyra soffmålningar. Soffan påminner mig om den svarta skinnsoffa Claes Nordenhake förr brukade släpa runt till olika konstmässor. Nordenhake är som bekant en annan alfahanne, som gärna omger sig med olika manbarhetsattribut. Soffan till exempel ser jag definitivt som en sådan.
Mycket snack. Vart ville jag komma? Vet jag det? Det här med maskulin konst är ju inget som är förbjudet, eller ens något som jag ogillar i sig. Grabbighet, eller varför inte gubbighet, är ett tema så gott som något för en samlingsutställning. Det jag inte tycker om i den här samlingen har egentligen inget med temat att göra. Jag förstår bara inte vad det är de vill, Lucander och Pflumm. Sofforna däremot, de gör sig väldigt bra i rummet, de är kyligt målade och macho på ett obevekligt och obehagligt sätt.
Shimmery Mauve
Eberhard Havekosts namn ska jag lägga på minnet. Det finns en mängd skickliga efterföljare till Richter och Tuymans där ute och även om de inte alltid är så fantastiskt originella är jag väldigt svag för denna upparbetade tradition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar