Nu ska vi se. Jag hoppar över samlingsutställningarna på Mirai Project, Roger Björkholmen och Knäpper Gallery. Det blir tillräckligt ditt och dattigt att skriva om fyra olika separatutställningar. Jag börjar istället hos Milliken, som visar Åsa Nylén. Henne minns jag, men inte för hennes konst. Hon bet mig en gång. Men det är längesen nu.
Vad gör hon idag? Jo, hon målar, det här är hennes andra utställning på Milliken. Den första missade jag visst. Stilen känns omedelbart väldigt svensk. Nu undrar du säkert vad jag menar med det. Jo, jag kommer att tänka på det färgexpressionistiska måleriet från 30-talet som fortfarande ympas vidare in i nya generationer konstelever på de förberedande konstskolorna. Jag vet inte, kanske finns det liknande fenomen i andra länder och då får man väl kalla det en allmänt provinsiell stil eller något sådant, men för mig är det välkända takter.
Åsa Nylén förvaltar denna tradition ganska väl, tycker jag. Jag får känslan av att det är någon typ av sunkiga uteliggar/underklassmiljöer som skildras. I första rummet: en stor kaleidoskopisk interiör från ett skevt stökigt rum tapetserat med tidningspapper. Allt uppstruket i brunmurriga, lite luddiga penseldrag. Ändå exakt i ljuset och avvägd i sin skevhet. Jag tappar liksom fotfästet en aning. När jag vänder mig om får jag en fullt utvecklad svindelkänsla. Mittemot hänger en väldigt liten målning ensam på den stora väggen. I någon sekund har jag svårt att kalibrera seendet, målningen uppfattar jag först som avlägsen på ett överraskande sätt, sen är det som om den rusar mot mig innan jag lyckas placera den på rätt avstånd. Jag känner att behöver sätta mig ned. Måste bero på att jag inte hunnit äta någon lunch, tänker jag.
På Lao Vai är lunchen slut, så jag hamnar på ett crêperi ett par kvarter bort. Tänker på Åsas måleri. Det är något sympatiskt med detta, att verka inom en tradition. Åtminstone den här traditionen från, vad jag tycker, en guldålder i svensk konst. Vera Nilsson, Åke Göransson och X:et till x:empel. Kanske stod de inte alls för samma sak på sin tid, men i Åsa Nyléns måleri buntas trådarna ihop till en gemensam rot.
Från crêperiet är det bara tio steg till Jonas Kleerups galleri. Jag bestämmer mig för att ge det en chans. Kollage av Moki Cherry och Yoshi Sodeoka hänger på väggarna i källarutrymmet. Den sistnämnda känner jag inte till, men Moki Cherry, hon var gift med den fantastiske Don. Och således mor till popsångarna Neneh och Eagle Eye. Och här har vi väl länken. För Jonas Kleerup, vad är han mest känd för? Jo, liksom Moki står han väl lite i skuggan av sin nära släkting, brodern och tillika popsångaren Andreas. Och med ett litet inslag av spekulation antar jag att Moki och Jonas öden ursprungligen sammanlänkats av helt andra anledningar än konstnärliga.
För den konstnärliga halten är klen. Inte bara hos Moki med förlov sagt. Skammen tillfaller dock Jonas Kleerup för hans osjälvständiga preferenser.
Och nu blir det ytterligare en paus innan tredje och sista akten på denna utdragna sista runda.
17 juni 2009
16 juni 2009
Provocerande skandal-löst
"Shocked into abstaction" Matias FaldbakkenKonsten har haft lite svårt att motivera i det sista. Har suttit inne och knåpat med musik istället. Häromdagen kom jag mig iallafall ut en runda. Behövde nåt som kunde tända glöden igen, så här helt i slutet av säsongen.
Så varför inte en riktigt svartsynt, smånihilistisk cyniker? Varför inte Matias Faldbakken på Samtidsmuseet? Mina förväntningar var väl sådär mitt på trädet när jag långsamt promenerade nerför Oslos av vägarbeten, ständigt dammiga gator. Jag är inte så skeptisk till Faldbakken som många av mina mer finkänsliga konstnärskollegor, med behov för ett minstamått av mål och mening i konsten. Tycker nog det är lite för mycket mening egentligen.
Och mening är det tämligen lagom av på samtidmuseet. Dvs det är ju en slags mening. För tillbakadragande och antikommunikation är ju en rätt meningsfull strategi nuförtiden. Tycker iallfall jag. Dessutom finns här ett visst intresse för olika subkulturer, destruktiva eller bara lätt corny. Det sista verk jag ser innan jag lämnar utställningen är t.ex. en video, som visar en iscensättning av en fetisch som visst kallas pedalpumping. Folk lägger ut filmer på nätet av damer som försöker starta bilar medan dem pumpar in bränsle i motorn med gaspedalen. Mmm. Det finns folk för allt.
Faldbakken har här, i samarbete med någon jag inte kommer ihåg namnet på, själv filmat en egen sån sekvens, istället för att bara plocka en från nätet och screena på väggen som han gjorde med "Getaway" på Fotogalleriet för några år sedan. Just det tilltalar mig. Att han har återgivit formen och på så vis gjort formen tydlig.
"Getaway"Det finns ett intresse för form hos Faldbakken. Men inte form som speglar sitt innehåll, eller sin funktion, utan snarare tvärtom. Form som INTE speglar sitt innehåll. Fast inte motsäger det heller. Det är handlar om en slags, nästan kompulsiv intresse för form. En överdriven interesse, en interesse för formen där den är helt oväsentlig, eller är helt förbi poängen. Som verken med VHS-tejpen i lyktstolpen, eller det utbrända bilvraket, eller trafikskylten med en svartsäck över sig. Dem är ju alla på olika sätt baserade på bilder med en politisk, eller social innebörd. Men Faldbakkens intresse är för formen, och inte för vad dem betyder. Det är det som gör hans konst nästan obscen och oanständig, på ett, i mina ögon, härligt provocerande sätt. Som konst gjord av en iskall sociopat. Helt förryckt och utan mening, men samtidigt iskallt beräknande.
"Untitled (Video Sculpture)"
Untitled (MDF)
UNTITLED [CANVAS #15]15 juni 2009
Vårens sista gallerirunda
Del 1: Jens den Fåfänge – inte tillräckligt äckligt
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.
Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.
Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.
Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.
Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?
Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.
Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?
Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.
Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.
Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)
Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.
Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?
Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.
Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.
Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.
Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.
Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?
Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.
Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?
Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.
Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.
Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)
Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.
Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?
Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.
04 juni 2009
En sedelärande historia
Just det, jag var ju på Magasin 3 för ett par månader sen eller så och såg Santiago Sierra. Åh, vad den utställningen känns seg att skriva om. Fast det är väl som med alla plikter, bara att sätta igång. Jag behöver ju bara skildra min upplevelse, eller hur? Hm...
Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.
Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!
BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden
I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Sierra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!
Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.
Varför försöker ingen komma förbi?
Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.
Doftlös skit
Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.
Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.
Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.
Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Sierra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Sierra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?
Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.
Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.
Jag hoppas innerligt att Santiago Sierra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.
Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".
Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.
Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!
BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden
I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Sierra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!
Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.
Varför försöker ingen komma förbi?
Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.
Doftlös skit
Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.
Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.
Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.
Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Sierra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Sierra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?
Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.
Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.
Jag hoppas innerligt att Santiago Sierra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.
Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".
17 maj 2009
En obetydlig betraktelse
Jag hittade en liten personlig fundering som jag skrev för ett tag sen. Den har egentligen inget med uppdraget att göra, men den säger ändå något om dess förutsättningar. Och om dig, Rosa:
Jag är en grå mus som ingen ser och ingen bryr sig om. När jag går runt på utställningar är det ingen som stormar fram, trycker kataloger i min hand och börjar berätta om konstverkens förtjänster. Jag är konstens försummade styvbarn, ett överflödigt kugghjul i ett självgenererande maskineri – jag är publiken.
Länge har jag i skymundan betraktat konstetablissemangets pretentiösa utspel. Tyst och försagd har jag stått strax bredvid de stora grabbarna och lyssnat på deras skrytsamma fraser. Så träffade jag Rosa Berger och förstod plötsligt att min vördnad för konsten saknade grund. Rosa är en lärd och nyfiken person, men hennes brist på respekt och prestige gör henne socialt omöjlig (ursäkta Rosa, men du vet ju också att det är sant). Hon sitter mest bara hemma bland sina böcker och sina prestigelösa vänner. I hennes värld saknar titlar och meriter all betydelse. Hon är lika arrogant mot Lars Nittve som mot mig. Hon skrattar ut oss alla.
Men det är, åtminstone för mig, ett förlösande skratt. Det punkterar den uppblåsta sufflén av ord som konstverken alltid serveras inbakade i. Det spolar av mig hänsyn och lojalitet och får mig att våga känna och tänka själv. Som Rosa säger: "Eftersom inget jag säger kan vara av någon som helst betydelse för konstvärlden, är jag fri att säga exakt vad jag tycker".
15 maj 2009
Anna Odell!
Hej Rosa, det var länge sen.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
27 januari 2009
Är det verkligen frihet vi vill ha?
Jag har svårt för performance, ja med teater överhuvudtaget. Ett av mina obehagligaste minnen från studietiden var en slags performancehappening. I projektrummet skulle det genomföras ett stort antal individuella performance, simultant under några timmar. Intet ont anande gick jag dit. Väl där såg jag med vantro ut över det som för mig som framstod som det rena vansinne. Det här var i första året och det var på vippen att jag packade säcken och reste hem. Faktiskt funderade jag nästan på att ge upp hela konstprojektet som sådant (vilket i och för sig kanske varit lika bra). Allt pågick samtidigt. En ljusblå drillflicka marscherade runt salen med en intenst stirrande blick. En gravallvarlig ung man, iklädd vita skyddskläder, gick runt med en fettklump på en stav och ropade ut spridda citat från Wittgenstein. På en filt satt någon och långsamt skalade en apelsin. Från taket hängde en klätterintresserad konststudent. I ett hörn åkte en tjej rollerblades med full fart mot en vägg, för att i sista stund stoppas av ett kraftig gummiband. Innan hon slungades tillbaka kastade hon gång på gång en hink med färg mot väggen. Det var en kakafoni av ljud och oräkneliga människor i märkliga kostymer, som utförde oförståeliga rörelser och ritualer på de mest märkliga vis. Fullständigt chockad stapplade jag baklänges ut ur rummet. Jag har nog inte hämtat mig ännu.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.
Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.
Coco Fusco, "A Room of One'’s Own"Därför borde jag väl förstått att "live art / levende scene" på Kunstnernes Hus inte skulle vara nåt för mig. Men det var så länge sen det hände. Jag trodde min fobi gått över. Det var en kompis som skulle dit så jag hängde på. En konstnär vid namn Coco Fusco hade en performance kallad "A Room of One'’s Own" . Den hade redan startat och vi fick lov att försiktigt slinka in genom dörren längst bak. Det var ganska väl genomfört får man iallafall säga. En scen var satt upp i mitten av lokalen intill den ena långväggen. En talarstol, en amerikansk flagga, två projektioner och en bisittare vid ett bord med en liten laptop. Fusco och bisittaren var klädd i full uniform. Hon höll en monolog, eller ett slags föredrag, där den ena projektionen var en powerpoint som hon illustrerade några av sina poänger med, och den andra visade en orangeklädd fånge i en lite cell. "Live Gitmo" stod det på skärmen. Här hakade det upp sig för mig. Jag klarar inte att låtsas som om det var en livebild från Guantanamo. Jag klarar inte att leva mig in. Det blir liksom bara lek och blaj i mina ögon.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.
Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.
17 januari 2009
Se konsten, styr undan konstnärerna
Får väl börja med att erkänna att jag hoppades Anders Smebyes utställning "Devolution" skulle vara dåligt. Jag träffade honom faktiskt, sent igår kväll på Robinet (Oslos bästa vattenhål, och ett vanligt AfterArt tillhåll). Han gjorde inget stort intryck. Lite slug så där, inte en kille att lita på. Men det kan vara min paranoida sida, förstärkt av halvlitrarna med öl jag fått i mig. Man blir lite paranoid när man, som jag, knallar ensam på konstevenemang, och hänger sig på följen med folk man egentligen inte känner så gott. Får för sig att alla undrar vem den där killen i hörnet är, han som balar ner på ölen. Vem känner egentligen honom? Ingen är direkt otrevlig mot dig, men ingen är heller särskilt trevlig. Så också Anders Smebye. Det uppstod en liten diskussion om avantgarde-filmskaparen Jonas Mekas, medans vi huttrande rökte våra cigaretter utanfor den pyttelilla lokalen. Vi hade alla varit på en screening med några gamla filmer på OCA, och Jonas Mekas som reste runt med filmerna, svarade på frågor efteråt. Eller svarade och svarade. Han berättade väl mest anekdoter från den gamla goda tiden i femti-sextitalets New York. Vilket framkallade en del garv från vårt sällskap på trottoaren. Men av nån anledning irriterade jag mig på gängets lite fyllepräglade kritik av Jonas Mekas bristande teoretiska framtoning. Lite konstigt egentligen, jag hade väl i stort sätt reflekterat över detsamma när jag suttit där och balanserat på en liten stol, på toppen av OCAs atrium, och lyssnat på Mekas knarriga röst som aldrig verkade vilja sluta, trots ivriga avslutningsapplåder. Det var inte det att jag trots allt gillat filmerna, speciellt den av Jean Genet (tydligtvis hans enda filmverk, imponerande) som störde mig på deras flams. Nej, jag vet inte, jag var väl i det kverulerande hörnet som vanligt.
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.
Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.
Untitled (RIP), Anders SmebyeDetta föranledde mitt inledande tvivel, och förhoppning om bekräftelse av mina negativa förväntningar till Smebyes utställning på UKS. Men så gick det inte. Den gigantiska kalsongen som hängde utanför galleriet var kanske lite flåsig. Men kopplingen till ett av Christos inte helt vällyckade projekt "Rifle Gap", genom en uppförstoring av ett gammalt tidningsklipp, var ju rätt fyndig. Och titeln på kallingen, "Great White", är ju faktisk kul, måste jag erkänna. I entrén hänger en vit flagga med ett stort dollartecken som jag inte greppar helt först. Så jag finner fram pressmeddelandet. Devolution är alltså motsatsen till evolution får jag veta. Här handlar det om nedbrytning, dekonstruktion och negativitet. Jag anade det. Man kan ju knyta Smebye till den lilla gruppen av unga norska, lite småcyniska konstnärer som betecknas som ny-konceptualister. Unga män som är anti. Faldbacken, Einarsson, Engh bl.a. Så flaggan heter $uprematism och baserar sig på vandaliseringen av det kända verket till Malevitj. En konststudent sprayade ett dollartecken på det. Och så fortsätter det. Approprieringar av olika uttryck för destruktivitet, misslyckande eller förstörelse. Ibland är det kul, väldigt kul faktiskt, som med "Voodoo", en negativ version av den beryktade skelettscendräkten till Jan Teigen, en av dem som misslyckats allra mest i Melodifestivalen. Dräkten hänger slagen, över ryggen på en stol. Ibland är det vackert, som dem tre stora filtcollagerna, med abstraherade bilder av nebulosor i klara färger. Det är dem som vinner mig över. Bilderna är verkligen effektiva, och fungerar fint i förhållande till materialvalet, både estetiskt-taktilt och rent konceptuellt. Finishen är utsökt. Filtfälten ligger helt kant i kant och överlappar, eller glipar ingenstans. Som en intarsia. Dem hänger fritt i rummet helt utan ramar eller annat dilldall. Här ges det negativa temat rent kosmiska dimensioner som balanserar det lite mer slapstick-aktiga i resten av utställningen. Den här sidan gillar jag bäst. Kombinationen av det stora, lite allvarliga motivet, med skönheten i dem rena färgerna och mjukheten i tekniken, är fin. I ett angränsande rum är en dokumentationsvideo av Smebyes uppförande av "Piano Piece (Patricide)" på Happy Days festivalen. Den är baserad på George Macunias verk med ett liknande namn, och går ut på att Smebye spikar en spik genom varje tangent på ett uppmickat piano placerat på en scen. I samma rum är ett slags Flinstone instrument, en sten marimba av granitblock som Smedbye kallar "Paleophone".
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.
Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.
14 januari 2009
Kamera överdosering
Det här verkade bra. Trots att jag inte är nån stor fan av Jan Christensens konst lät det lovande i pressmeddelandet. Det skulle handla om fotografi som man upplever det på Flickr eller Facebook. Foto som en del av ett socialt beteende.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.
Nå, det här var tankar som snurrade i mitt huvud på väg till galleri MGM. Jag inser nu att jag läst in för mycket av med eget huvud i pressmeddelandet. Men konceptet som det beskrevs pekade lite i den riktningen. Fotografier av människor som gemensamt tar bilder av sig själva i en spegel. Samtidigt. Det är en variant av en kategori bilder som florerar rätt mycket på dessa websidor. Blixtar som går av mot en spegelyta. Foton av den fotograferande. Som koncept är det spännande. Men är utställningen spännande? Nej, jag blev lite besviken. Det var det det var. X antal foton i standardformat monterade i samma ram. Varje bild i ramen motsvarade en kamera på bilderna som hade samma motiv - X antal människor med kamera i en spegel. Man blev stående lite och fundera på vilken kamera som tagit vilket foto. Som regel den med störst blixtrefleks. Den lite hisnande känslan jag snuddade vid när jag tänkte på konceptet, infann sig inte framför verken. Varför? Jag kan tänka mig två ting. Först det alldagliga uttrycket, med det blygsamma standardformatet på bilderna, och den lite slappa kompositionen bilderna var monterade i ramen med. Förstärkt av det ointressanta motivet som upprepades otroligt många gånger. Vilket är den andra anledningen. Varför göra det samma verket så många gånger? Det kan kanske motiveras konceptuellt, men som alltid; konst har alltid en fysisk sida. Eller kanske inte alltid, men dessa verken har i alla fall det. Och här blev den inte tagit till vara så gott. Även ett banalt motiv som det som visas här, kan upplevas spännande om det gestaltas riktigt. Jag hade hellre sett konceptet ges en mer koncentrerad form. Vad med, tex. , två helfigursfoton i naturlig storlek, av två människor i samma spegel? Nu är det ju inte jag som ska göra dem här verken, dem är ju gjorda, och det blev det det blev. Men det är lite synd. En så god idé, så lite utvecklad.Jan Christensen, Camera Studies (2008)
12 januari 2009
På golgatavandring
Det var Rikard Sollman på Flach+Thulin jag kom för att se. Men de ligger ju så nära varandra, gallerierna på Hudiksvallsgatan. Ibland kan jag i och för sig få ut något av att rusa igenom flera utställningar på raken, men antagligen fastnade hjärnan på första utställningen den här dagen. Efter den passerade jag ytterligare fem utställningar, varav fyra samlingsdito, på mindre än en halvtimme. Jag minns nästan ingenting från dem.
Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:
Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.
Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.
Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.
The Stations of the Cross
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.
Passage bleu
Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.
Den snedställda väggen i "graven"
En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.
Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.
På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.
Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.
På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.
Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.
Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:
Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:
Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.
Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.
Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.
The Stations of the Cross
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.
Passage bleu
Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.
Den snedställda väggen i "graven"
En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.
Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.
På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.
Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.
På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.
Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.
Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:
PRESS RELEASEHar jag sett detta?
Matthew McCaslin – Chance Discovery
McCaslin explores the experience of nature – the world outside of walled and wired existence – manipulated to maximize visual pleasure, but also to underscore our conflicted relationship with the natural environment , mediated as it is by technology.Sicket snack! Jag vill minnas att jag träffade någon i foajén och sen bara sprang igenom utställningen för att få en uppfattning vad det handlade om. Vilket jag alltså inte fick.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
