Att fylla ut tomrummen

Telefonklotter kan ju vara ganska snygga grejer. Min granne när jag var liten, var bildlärare och en storartad telefonklottrare. Jag brukade beundra teckningarna som bredde ut sig över det rutiga pappret han hade vid telefonen, när jag besökte hans son, som var en av mina vänner. När jag kom hem försökte jag också telefonklottra, men det blev aldrig nåt av det. Har aldrig klarat det där med att göra två saker samtidigt. Simultanförmåga kallas det visst, och kvinnor ska vara bra på det har jag hört.

Literatur und Theologie #4 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Jag vet inte om Per Dybvik har en utvecklad simultanförmåga, men det kan verka så. På Tegneforbundet ställer han nu (bl.a) ut ett par serier med teckningar från föreläsningar han har varit på i Tyskland. Det är små visuella intryck, en profil, ett par öron, händer, blandat med textfragmenter huller om buller. Tror egentligen inte han har suttit igen med så mycket av innehållet från föreläsningarna, för teckningarna har något djupt koncentrerat över sig, trots dem röriga kompositionerna Som frijazz, liksom. Man responderar på omgivningen samtidigt som man skapar, intuitivt och direkt. Och det fungerar riktigt bra tycker jag. Dybvik använder sig av blyerts och färgpennor. Ord och text sammanställs som likvärdiga element men betydelsen i textfragmenten är ändå med på att prägla upplevelsen. Man blir stående och läser, och försöker greppa ett sammanhang som bara nästan visar sig.

Literatur und Theologie #9 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Det är små format, A4 tror jag, men dem är placerade i serier efter var session, och säljs som en helhet. Pappret är bara nålat upp på väggen i noggranna grids. Väldigt konsekvent tycker jag. Och sympatiskt. Stilen är spretig och sådär lite naivt, chosefri, påminner om Jockum Nordström. Det uppstår en slags öppenhet i det att inte imponera med anatomiskt korrekta skildringar, men samtidigt ägna en massa uppmärksamhet åt detaljer eller skuggläggning. Också Dybvik är illustratör och jag har sett hans teckningar när jag läst böcker för ungarna. Som böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø. Jag har en känsla att man uppskattar bilderna mer som vuxen, att jag som barn kanske tyckt dem var lite för "dåligt" tecknade. Men jag vet inte. Ungarna har inte klagat, och då ska inte jag heller göra det.

Per Dybvig Aug 08 (detail) Colored pencil on paper 260.35 x 182.88 cm. 2008

Ser på nätet att Dybvik haft en del framgång som konstnär och ställt ut i New York bl.a. Kanske han seglat lite på Nordström succén. Men även om man kan se paralleller så har dem lite olika metoder. Jag upplever Dybvik som mer konceptuellt intresserad, där han samlar teckningar från specifika situationer och sätter dem samman till verk. Det är mycket text hos Dybvik, på nätet ser jag verk som bara består av textsjok i olika färger. Där finns också verk i större format, men anslaget, eller storleken på motiven är densamma. Det är bara mängden teckningar och ord på ytan som ökar. Dem växer ut som som telefonklotter. Börjar lite här och där tills man når en kant. Ibland blir hela ytan täckt, ibland stoppar han och låter några fält vara obearbetade. Det är fint att han förhåller sig så konsekvent till materialen. Tjockleken på ett blyerts eller färgpennstreck är ju alltid av en viss storlek. Det gör att man förhåller sig fysiskt till dem, dem blir till mer än bilder. Uppskattar också att han håller sig till färgpennor och blyerts. Det hade kanske varit frestande med hans metod, att kasta in kollageelement, eller klippa i teckningarna, men Dybvik håller sig till tecknandet och det bidrar, tror jag, till det koncentrerade uttrycket. Förhållandet mellan de, kaotiska, intuitiva kompositionerna och dem strama, nästan asketiska materialvalen, och den enkla presentationsformen, är välbalanserad.

Kanske kan utställningen som helhet bli lite pratig. Ett lite stramare urval, kombinerat med nån form av ramar för att lyfta fram bilderna lite hade möjligen inte vart så dumt. Tror Dybvik försöker kompensera bildernas nästan banala enkelhet, med massivitet i mängd. Det är iallafall så det ser ut på hans tidigare verk. Det tycker jag är lite synd. Att lita på kraften i det enkla, och det poetiska i tillfälligheterna som uppstår, är modigare. Man uppnår inte mer av den repetitiva kraften när man säger nåt hundra gånger. Det räcker oftast med tre. Gånger. Gånger. Gånger.