Att fylla ut tomrummen

Telefonklotter kan ju vara ganska snygga grejer. Min granne när jag var liten, var bildlärare och en storartad telefonklottrare. Jag brukade beundra teckningarna som bredde ut sig över det rutiga pappret han hade vid telefonen, när jag besökte hans son, som var en av mina vänner. När jag kom hem försökte jag också telefonklottra, men det blev aldrig nåt av det. Har aldrig klarat det där med att göra två saker samtidigt. Simultanförmåga kallas det visst, och kvinnor ska vara bra på det har jag hört.

Literatur und Theologie #4 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Jag vet inte om Per Dybvik har en utvecklad simultanförmåga, men det kan verka så. På Tegneforbundet ställer han nu (bl.a) ut ett par serier med teckningar från föreläsningar han har varit på i Tyskland. Det är små visuella intryck, en profil, ett par öron, händer, blandat med textfragmenter huller om buller. Tror egentligen inte han har suttit igen med så mycket av innehållet från föreläsningarna, för teckningarna har något djupt koncentrerat över sig, trots dem röriga kompositionerna Som frijazz, liksom. Man responderar på omgivningen samtidigt som man skapar, intuitivt och direkt. Och det fungerar riktigt bra tycker jag. Dybvik använder sig av blyerts och färgpennor. Ord och text sammanställs som likvärdiga element men betydelsen i textfragmenten är ändå med på att prägla upplevelsen. Man blir stående och läser, och försöker greppa ett sammanhang som bara nästan visar sig.

Literatur und Theologie #9 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Det är små format, A4 tror jag, men dem är placerade i serier efter var session, och säljs som en helhet. Pappret är bara nålat upp på väggen i noggranna grids. Väldigt konsekvent tycker jag. Och sympatiskt. Stilen är spretig och sådär lite naivt, chosefri, påminner om Jockum Nordström. Det uppstår en slags öppenhet i det att inte imponera med anatomiskt korrekta skildringar, men samtidigt ägna en massa uppmärksamhet åt detaljer eller skuggläggning. Också Dybvik är illustratör och jag har sett hans teckningar när jag läst böcker för ungarna. Som böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø. Jag har en känsla att man uppskattar bilderna mer som vuxen, att jag som barn kanske tyckt dem var lite för "dåligt" tecknade. Men jag vet inte. Ungarna har inte klagat, och då ska inte jag heller göra det.

Per Dybvig Aug 08 (detail) Colored pencil on paper 260.35 x 182.88 cm. 2008

Ser på nätet att Dybvik haft en del framgång som konstnär och ställt ut i New York bl.a. Kanske han seglat lite på Nordström succén. Men även om man kan se paralleller så har dem lite olika metoder. Jag upplever Dybvik som mer konceptuellt intresserad, där han samlar teckningar från specifika situationer och sätter dem samman till verk. Det är mycket text hos Dybvik, på nätet ser jag verk som bara består av textsjok i olika färger. Där finns också verk i större format, men anslaget, eller storleken på motiven är densamma. Det är bara mängden teckningar och ord på ytan som ökar. Dem växer ut som som telefonklotter. Börjar lite här och där tills man når en kant. Ibland blir hela ytan täckt, ibland stoppar han och låter några fält vara obearbetade. Det är fint att han förhåller sig så konsekvent till materialen. Tjockleken på ett blyerts eller färgpennstreck är ju alltid av en viss storlek. Det gör att man förhåller sig fysiskt till dem, dem blir till mer än bilder. Uppskattar också att han håller sig till färgpennor och blyerts. Det hade kanske varit frestande med hans metod, att kasta in kollageelement, eller klippa i teckningarna, men Dybvik håller sig till tecknandet och det bidrar, tror jag, till det koncentrerade uttrycket. Förhållandet mellan de, kaotiska, intuitiva kompositionerna och dem strama, nästan asketiska materialvalen, och den enkla presentationsformen, är välbalanserad.

Kanske kan utställningen som helhet bli lite pratig. Ett lite stramare urval, kombinerat med nån form av ramar för att lyfta fram bilderna lite hade möjligen inte vart så dumt. Tror Dybvik försöker kompensera bildernas nästan banala enkelhet, med massivitet i mängd. Det är iallafall så det ser ut på hans tidigare verk. Det tycker jag är lite synd. Att lita på kraften i det enkla, och det poetiska i tillfälligheterna som uppstår, är modigare. Man uppnår inte mer av den repetitiva kraften när man säger nåt hundra gånger. Det räcker oftast med tre. Gånger. Gånger. Gånger.

Absolut sista delen

Övertygande bagateller och olycksbådande kladd

Tiden räcker inte till. Jag måste välja väg. Höger eller vänster? Längs Tegnérgatan blåser plötsligt en isande västlig vind, en sista suck från en förgången årstid. Saken är avgjord, den har jag hellre i ryggen. Jag styr stegen mot Östermalm.

Lars Bohman blir nästa mål. Jag tar den närmaste entrén och hamnar bland Gunnar Larssons landskapsmålningar. Jaha Rosa, nu blir du visst tvungen att göra mig sällskap ytterligare ett halvt sekel tillbaka längs denna tradition som vägrar dö, från färg och form i förra delen till typ impressionism. Men innan det är dags att formulera några omdömen tror jag att vi har orsak stanna upp och tänka ett ögonblick. För visst är det gammalmodigt, men… vad ska jag säga om det? Det är knappast något jag skulle behöva påpeka för konstnären. Och själv vägrar jag vara en av dem som automatiskt kopplar konstnärligt värde till aktualitet. Stöts jag bort av genrevalet som sådant säger det inte så mycket om målningarnas kvalitet som om min egen privata smak. Någon genre eller tradition måste man trots allt verka i; utan stöd av vedertagna konventioner blir utsagan hängande i luften, obegriplig. Samtidigt – inom varje avgränsning tänker jag mig att det måste finnas en möjlighet att röra sig någorlunda fritt.

Eller hur, annars vore ingen utveckling möjlig. Vi skulle inte ens kunna tala om olika gengrer, allt skulle vara samma. Även om möjligheten att så att säga skjuta nya skott från en given gren minskar med tiden borde det inte vara allena avgörande hur långt tillbaka en tradition sträcker sig. Den dialektiska synen på konsthistorien som en serie definitiva brott är själv ett utmärkt exempel på en tanke som trots sin skröplighet fortsätter att prägla konstförståelsen. Själv föredrar jag dock att se konsthistorien som en väv av idéer som korsar varandra, flätas samman, ibland vänder och kommer tillbaka från ett annat håll. Och då blir det svårt att se ståndpunkter som helt och hållet nya eller helt och hållet passerade. Även socialkritiken, som ju fortfarande är the shit, har vid det här laget över tio år på tronen och dess rötter sträcker sig tillbaks till upplysningen.

Nej, vad är det här? Man kan väl inte börja matchen med en evighetslång time-out? *Visslingar och burop* Problemet är bara att jag inte vet vart denna tankegång ska ta vägen. Av allt att döma syftar den till att försöka ärerädda något som redan är dömt av historien. Och visst är det på sätt och vis så; det synsätt som låg till grund för landskapsmåleriets speciella position är numera så genuint sällsynt att det finns all anledning att vara misstänksam mot samtida naturskildringar. Synen på naturen som alltings urgrund är – åtminstone i konsten – ersatt av tron på den kulturellt betingade blicken. Våra kollektiva föreställningar är då det som återstår att avbilda (vilket i och för sig inte är lättare). Men! Nu fastnar jag igen. Det här är ju en löjligt svår och omtvistad fråga som absolut inte finns plats att reda ut här och som jag med min bristande bildning dessutom inte har någon som helst möjlighet att avgöra.

En fråga jag däremot kan avgöra, det är hur Gunnar Larsson förhåller sig till denna filosofiska labyrint. Och ja, inte stretar han emot i alla fall, han sätter inte upp några hinder eller flaxar idiotiskt med armarna. Han rör sig med vinden, han rör sig fritt – inom konventionen. Innehållet är sorglöst bagatellartat, samma utsikt under olika årstider och väder, men tonträffen är så ren och artikulationen så klar att färgen klingar tvärs igenom lagren av klichéer. Så här: han befäster idén om att det faktiskt finns en natur där ute som man kan få syn på om man tittar noga. Hans argumentation är ganska övertygande. Jag måste tro – om inte på denna dualitet så i alla fall på Gunnars blick. Jag känner mig faktiskt rätt överrumplad av dessa harmlösa bilder. Därför drar jag slutsatsen att det också måste vara grymt ovanligt med ett så behärskat måleri. Alltså, det finns ju så fruktansvärt många målare, en del dessutom som anses vara framstående, men pinsamt sällan känner jag som nu – att någon så ut i fingertopparna behärskar måleriets främsta uttrycksmedel, färgen. Antagligen har det att göra med att så få förmår tro att det är mödan värt att försöka jobba sig fram mot något… ja, naturtroget helt enkelt.


Några av mina favoriter ur "Stäket"-serien

Utan att mena något nedsättande tänker jag att målningarna borde tryckas som en almanacka med en bild per månad, som hyllningar till respektive väder. Jag skulle köpa den direkt. I rummet mellan galleriets två avdelningar spanar jag efter om det möjligen finns någon dylik trycksak, men hittar istället en nyutgiven bok av konstnären om ”nyskapande måleri”. Titeln känns nästan ironisk i sammanhanget, men är det definitivt inte. Jag ska läsa den vid tillfälle, vid första påseendet verkar den lite butter/bitter.


Nu kommer jag sent omsider fram till vad som får lov att bli sista vårrundans sista dels sista attraktion: Jarl Ingvarsson. Och när jag står inför hans målningar framstår plötsligt både Gunnar Larssons pasteller och mina funderingar kring dem som lite småputtrigt förnumstiga. Här råder ingen som helst eftertanke. Jarl Ingvarsson struntar glatt i sådant som tonträff och behärskning. Skulle man kunna tro… Fast dolt någonstans i dessa slafsiga seriefigurers DNA finns ändå samma arv som hos Åsa Nylén och Gunnar Larsson. Det är jag rätt säker på. Bland annat hans västkustskt färgade ”fyrsidiga” landskapsmålningar har öppnat mina ögon för detta en gång i tiden.

Men inte heller hos Jarl Ingvarsson är det brottet som är betydelsebärande. Snarare den oväntade komiska vändningen. Så fastän det kan se så ut är inte hans nya infall helt galna; att Jarl Ingvarsson har fått för sig att måla just Knasen och Kalle Anka tror jag inte är någon slump. Blandningen av våld och komik i dessa serier står i ett analogt förhållande till konstnärens sätt att anbringa färgen. Svisch, boink, blaff! Hans aggressiva och vårdslösa utbrott resulterar i tabbar, plumpar och kladd av olycksbådande omfattning. Det är Jarls ständiga otur när han chansartat kastar upp färgen som är betraktarens behållning. Vi kan skadeglada uppehålla oss vid randen av en hotande målerisk katastrof.

Samtidigt, det är ingen olyckshändelse att målningarna ser ut så här. En så rutinerad konstnär går inte enbart på chans utan använder dessutom någon sorts beräkning. För att uppnå rätt effekt öser han på så att kontrollen går förlorad. Sen räknar han med att tillräckligt ofta ha tur i oturen och så kasserar han det intetsägande överskottet. Antar jag. Och den eftersträvade effekten, det som sker med mig här och nu, är en konfrontation med det idiotiska – och på avstånd komiska – i människans hopp och strävan. Om och om igen. Schassens, Kalles och Jalles utsiktslösa försök att komma någon vart, mitt muntra genomskådande och beklämmande självbedrägeri. Jag menar, alla vet ju hur det går. Även den mest imponerande karriär slutar oundvikligen med ett nederlag. Allt blir aska och glöms. Men min egen oförmåga att dra några förnuftiga slutsatser av denna information är verkligen skrattretande. Vad är det för mening att kämpa och stå i med allt egentligen? Och vad är jag så himla rädd för? Det är här Jarl Ingvarssons målningar kommer in i mitt liv: som estetiska gapflabb åt skräcken att misslyckas.


Jalle i högform