Jag är en grå mus som ingen ser och ingen bryr sig om. När jag går runt på utställningar är det ingen som stormar fram, trycker kataloger i min hand och börjar berätta om konstverkens förtjänster. Jag är konstens försummade styvbarn, ett överflödigt kugghjul i ett självgenererande maskineri – jag är publiken.
Länge har jag i skymundan betraktat konstetablissemangets pretentiösa utspel. Tyst och försagd har jag stått strax bredvid de stora grabbarna och lyssnat på deras skrytsamma fraser. Så träffade jag Rosa Berger och förstod plötsligt att min vördnad för konsten saknade grund. Rosa är en lärd och nyfiken person, men hennes brist på respekt och prestige gör henne socialt omöjlig (ursäkta Rosa, men du vet ju också att det är sant). Hon sitter mest bara hemma bland sina böcker och sina egendomliga vänner. I hennes värld saknar titlar och meriter all betydelse. Hon är lika arrogant mot Lars Nittve som mot mig. Hon skrattar ut oss alla.
Men det är, åtminstone för mig, ett förlösande skratt. Det punkterar den uppblåsta sufflén av ord som konstverken alltid serveras inbakade i. Det spolar av mig hänsyn och lojalitet och får mig att våga känna och tänka själv. Som Rosa säger: "Eftersom inget jag säger kan vara av någon som helst betydelse för konstvärlden, är jag fri att säga exakt vad jag tycker".
17 maj 2009
En obetydlig betraktelse
Jag hittade en liten personlig fundering som jag skrev för ett tag sen. Den har egentligen inget med uppdraget att göra, men den säger ändå något om dess förutsättningar. Och om dig, Rosa:
15 maj 2009
Anna Odell!
Hej Rosa, det var länge sen.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)