En sedelärande historia

Just det, jag var ju på Magasin 3 för ett par månader sen eller så och såg Santiago Serra. Åh, vad den utställningen känns seg att skriva om. Fast det är väl som med alla plikter, bara att sätta igång. Jag behöver ju bara skildra min upplevelse, eller hur? Hm...

Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.

Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!


BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden

I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Serra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!

Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.


Varför försöker ingen komma förbi?

Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.


Doftlös skit

Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.

Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.

Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.

Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Serra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Serra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?

Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.

Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.

Jag hoppas innerligt att Santiago Serra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.

Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".