Provocerande skandal-löst

"Shocked into abstaction" Matias Faldbakken

Konsten har haft lite svårt att motivera i det sista. Har suttit inne och knåpat med musik istället. Häromdagen kom jag mig iallafall ut en runda. Behövde nåt som kunde tända glöden igen, så här helt i slutet av säsongen.
Så varför inte en riktigt svartsynt, smånihilistisk cyniker? Varför inte Matias Faldbakken på Samtidsmuseet? Mina förväntningar var väl sådär mitt på trädet när jag långsamt promenerade nerför Oslos av vägarbeten, ständigt dammiga gator. Jag är inte så skeptisk till Faldbakken som många av mina mer finkänsliga konstnärskollegor, med behov för ett minstamått av mål och mening i konsten. Tycker nog det är lite för mycket mening egentligen.

Och mening är det tämligen lagom av på samtidmuseet. Dvs det är ju en slags mening. För tillbakadragande och antikommunikation är ju en rätt meningsfull strategi nuförtiden. Tycker iallfall jag. Dessutom finns här ett visst intresse för olika subkulturer, destruktiva eller bara lätt corny. Det sista verk jag ser innan jag lämnar utställningen är t.ex. en video, som visar en iscensättning av en fetisch som visst kallas pedalpumping. Folk lägger ut filmer på nätet av damer som försöker starta bilar medan dem pumpar in bränsle i motorn med gaspedalen. Mmm. Det finns folk för allt.
Faldbakken har här, i samarbete med någon jag inte kommer ihåg namnet på, själv filmat en egen sån sekvens, istället för att bara plocka en från nätet och screena på väggen som han gjorde med "Getaway" på Fotogalleriet för några år sedan. Just det tilltalar mig. Att han har återgivit formen och på så vis gjort formen tydlig.

"Getaway"

Det finns ett intresse för form hos Faldbakken. Men inte form som speglar sitt innehåll, eller sin funktion, utan snarare tvärtom. Form som INTE speglar sitt innehåll. Fast inte motsäger det heller. Det är handlar om en slags, nästan kompulsiv intresse för form. En överdriven interesse, en interesse för formen där den är helt oväsentlig, eller är helt förbi poängen. Som verken med VHS-tejpen i lyktstolpen, eller det utbrända bilvraket, eller trafikskylten med en svartsäck över sig. Dem är ju alla på olika sätt baserade på bilder med en politisk, eller social innebörd. Men Faldbakkens intresse är för formen, och inte för vad dem betyder. Det är det som gör hans konst nästan obscen och oanständig, på ett, i mina ögon, härligt provocerande sätt. Som konst gjord av en iskall sociopat. Helt förryckt och utan mening, men samtidigt iskallt beräknande.

"Untitled (Video Sculpture)"

Det gäller främst dem konceptuella skulpturerna och installationerna, men också till viss del målningarna. För det är ju det det är. Färg på en yta, även om färgen är tejp, och ytan är rå MDF, eller opreparerad duk. Man är ju frestad att tänka att det finns en viss ekonomisk baktanke med att göra målningar, dem säljer säkert som smör, och konceptet låter sig lätt upprepas. En tuff fras som tejpas upp på duken, med bokstäverna dubblerade över varandra för att försvåra läsningen. Museet skriver att dem kommenterar det modernistiska måleriet, men det låter väldigt svettigt tycker jag. Det behöver ju inte referera till Malevitsj bara för att dem har en kvadratisk form. Jag uppfattar mer att dem har enklast tänkbara form. De sista verken på MDF, har t.o.m. de fabriksproducerade måtten, 122x244cm. Och här ligger det också nåt jag gillar, även om verken i sig inte fungerar helt optimalt, som jag ser det. Fräckheten i att bara köpa sig några MDF-skivor, dra upp lite gaffa-tejp, och så ställa ut det hela på Oslos viktigaste institution. Rätt gutsy. Och trots dem rent basala materialvalen finns det en taktilitet i konsekvensen med vilken dem är genomförda. Så jag låter tvivlet komma Faldbakken till godo. Det är skönt med nån som kan provocera på ett meningsfullt sätt. Och utan att göra skandal.

Untitled (MDF)

UNTITLED [CANVAS #15]