Kamera överdosering

Det här verkade bra. Trots att jag inte är nån stor fan av Jan Christensens konst lät det lovande i pressmeddelandet. Det skulle handla om fotografi som man upplever det på Flickr eller Facebook. Foto som en del av ett socialt beteende.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.

Jan Christensen, Camera Studies (2008)

Nå, det här var tankar som snurrade i mitt huvud på väg till galleri MGM. Jag inser nu att jag läst in för mycket av med eget huvud i pressmeddelandet. Men konceptet som det beskrevs pekade lite i den riktningen. Fotografier av människor som gemensamt tar bilder av sig själva i en spegel. Samtidigt. Det är en variant av en kategori bilder som florerar rätt mycket på dessa websidor. Blixtar som går av mot en spegelyta. Foton av den fotograferande. Som koncept är det spännande. Men är utställningen spännande? Nej, jag blev lite besviken. Det var det det var. X antal foton i standardformat monterade i samma ram. Varje bild i ramen motsvarade en kamera på bilderna som hade samma motiv - X antal människor med kamera i en spegel. Man blev stående lite och fundera på vilken kamera som tagit vilket foto. Som regel den med störst blixtrefleks. Den lite hisnande känslan jag snuddade vid när jag tänkte på konceptet, infann sig inte framför verken. Varför? Jag kan tänka mig två ting. Först det alldagliga uttrycket, med det blygsamma standardformatet på bilderna, och den lite slappa kompositionen bilderna var monterade i ramen med. Förstärkt av det ointressanta motivet som upprepades otroligt många gånger. Vilket är den andra anledningen. Varför göra det samma verket så många gånger? Det kan kanske motiveras konceptuellt, men som alltid; konst har alltid en fysisk sida. Eller kanske inte alltid, men dessa verken har i alla fall det. Och här blev den inte tagit till vara så gott. Även ett banalt motiv som det som visas här, kan upplevas spännande om det gestaltas riktigt. Jag hade hellre sett konceptet ges en mer koncentrerad form. Vad med, tex. , två helfigursfoton i naturlig storlek, av två människor i samma spegel? Nu är det ju inte jag som ska göra dem här verken, dem är ju gjorda, och det blev det det blev. Men det är lite synd. En så god idé, så lite utvecklad.