En bra ide: Tänk efter!

Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:

"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"

Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:

Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.

Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:

När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.

Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.

Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.

Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!


The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".