Jag är en grå mus som ingen ser och ingen bryr sig om. När jag går runt på utställningar är det ingen som stormar fram, trycker kataloger i min hand och börjar berätta om konstverkens förtjänster. Jag är konstens försummade styvbarn, ett överflödigt kugghjul i ett självgenererande maskineri – jag är publiken.
Länge har jag i skymundan betraktat konstetablissemangets pretentiösa utspel. Tyst och försagd har jag stått strax bredvid de stora grabbarna och lyssnat på deras skrytsamma fraser. Så träffade jag Rosa Berger och förstod plötsligt att min vördnad för konsten saknade grund. Rosa är en lärd och nyfiken person, men hennes brist på respekt och prestige gör henne socialt omöjlig (ursäkta Rosa, men du vet ju också att det är sant). Hon sitter mest bara hemma bland sina böcker och sina egendomliga vänner. I hennes värld saknar titlar och meriter all betydelse. Hon är lika arrogant mot Lars Nittve som mot mig. Hon skrattar ut oss alla.
Men det är, åtminstone för mig, ett förlösande skratt. Det punkterar den uppblåsta sufflén av ord som konstverken alltid serveras inbakade i. Det spolar av mig hänsyn och lojalitet och får mig att våga känna och tänka själv. Som Rosa säger: "Eftersom inget jag säger kan vara av någon som helst betydelse för konstvärlden, är jag fri att säga exakt vad jag tycker".
17 maj 2009
En obetydlig betraktelse
Jag hittade en liten personlig fundering som jag skrev för ett tag sen. Den har egentligen inget med uppdraget att göra, men den säger ändå något om dess förutsättningar. Och om dig, Rosa:
15 maj 2009
Anna Odell!
Hej Rosa, det var länge sen.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
Nå, du vet ju hur jag (och jod med för den delen) har det med våra liv. Jag hinner varken skriva till dig eller se konst så ofta som jag skulle vilja. Fast ska jag vara helt uppriktig finns det ytterligare en anledning till att du inte hört av mig på ett tag. Min entusiasm inför uppdraget har klingat av. Allt emellanåt känner jag en svårartad leda vid konst i allmänhet och konstkritik i synnerhet. För att inte tala om konstskandaljournalistik. Vårens mediedrev har handlat om för mig helt ointressanta frågor.
Men nu har jag tvingats till handling. Inte bara du, nästan alla jag träffar – från min läkarvän till vår elektriker – avkräver mig en åsikt om Anna Odell, något jag – tills idag – inte har haft. Jag har ju inte sett verket. En kompis är i princip kär i Anna, de flesta andra är kritiska, men alla verkar ha en väldigt bestämd uppfattning. Utom jag då. Mitt ointresse har till slut börjat bli en sådan social bromskloss att jag inte ser någon annan utväg än att bilda mig en egen uppfattning. Jag brukar faktiskt se Konstfacks vårutställning, ursäktar jag mig. Och jag passerar ju ändå väldigt nära skolan på väg till jobbet ibland.
Jag parkerar lite slarvigt utanför, ska inte bli långvarig tänker jag, och börjar planlöst söka mig fram bland skärmväggar och videobås. Jag känner mig distanserad redan från start och än värre blir det av röran där inne. När jag pliktskyldigt plöjt hela kandidatutställningen har jag fortfarande inte skymtat Odells installation. Och inget annat som jag kommer att minnas. Men vad kan man begära, det är småskolekonst, de går ju bara i trean.
Höglagret, där magistrarna ställer ut är dock lika rörigt. Vad är vad? Jag måste kolla på kartan stup i ett och ändå går det ofta inte att lista ut om det är design, konsthantverk eller konst jag för ögonblicket tittar på. Jag har ibland även svårt att avgöra vad som hör till vilket verk. Inte ids jag heller gå fram till den pyttelilla lappen och läsa varje gång. Men det måste väl vara avsikten. Typ "allt kan vara konst, konst kan vara vad som helst!" Den strategin vinner inte min sympati. Jag tycker det är tillräckligt svårt att få någon ordning på begreppen ändå.
På väg tillbaka slänger jag en sista blick på kartan. Ska jag bara ge upp Odell och dra till jobbet? Vilket fiasko! Allt jag lyckats med är att bli irriterad. Så ser jag att det finns en mindre konstprick inritad i ett utrymme borta vid biblioteket. Jag tittar på klockan, står och väger på hälarna. Så går jag ut. Men när jag satt mig i bilen ändrar jag mig. Det här går inte. Jag måste hitta Odells grej, så kanske jag känner mig åtminstone lite mindre otillfredsställd när jag åker härifrån.
Mycket riktigt, i den avsides belägna ateljen finner jag "Okänd kvinna..." Installationen består av tre trånga projektionsbås plus en separat monitor med hörlurar som verkar inslängd i sista sekunden. Först tänker jag att jag bara ska kolla lite snabbt på nummer 2, den 18 minuter långa fjärrfilmade sekvensen med själva omhändertagandet på Liljeholmsbron. Men jag blir visst kvar hela filmen. Sen går jag in i båset med uppvaknandet och förklaringen inför läkaren. Ljudet här är så kass att jag inte lyckas urskilja hälften av vad som sägs. Istället sätter jag mig och tittar på film nummer ett med alla de förberedande samtalen. Min rastlöshet är nu helt försvunnen. Utan att ta något medvetet beslut stannar jag tills jag sett allt. Under tiden börjar det gå upp för mig att jag tycker om det. Det hade jag inte väntat mig.
Vad är det som är bra? Ja, till viss del vad verket inte säger. I intervjuer säger man en massa saker därför att situationen kräver att man pratar på. I brist på tid brukar klyschor och ogenomtänkta resonemang infinna sig. Det har jag också hört/läst en del av från Anna Odell. Verket är däremot välgörande befriat från pekpinnar och standardsvar. Det är öppet för tolkningar. Trots att hon i film nummer ett åtskilliga gånger förklarar sitt syfte finns det anledning för betraktaren att fundera vidare. Någonting stämmer inte. Det förflutna rör sig skugglikt genom filmerna, och där det slår ned fördunklas plötsligt logiken. Det är som att hon fortfarande inte fattar vad som hände då för tio år sen, när hon hade sin verkliga psykos. Hon balanserade på ett broräcke, uppträdde förvirrat och rymningsbenäget. Ändå verkar hon inte förstå varför hon blev tvångsintagen och bältad. Men snälla Anna, de räddade förmodligen livet på dig. Skulle de inte gjort det? Samtidigt är performancen som en ritual, en tvångsmässig upprepning av den första intagningen. Kanske ett sätt att betvinga den traumatiska upplevelsen. Inte bara symboliskt, utan faktiskt, på så sätt att hon återigen tar sjukt stora risker trots att alla på avråder henne. Åter är hon uppe på räcket och balanserar.
Naturligtvis hör jag hela tiden för mitt inre öra den i förväg ordentligt inpräntade moraliska invändningen."Kan oetisk konst verkligen vara bra?" "Kan man verkligen gilla att någon uttnyttjar andra människors välvilja?" Självklart kan man diskutera sådana saker. Bara jag slipper. Jag tänker inte stå för verket. Moralen överlåter jag med varm hand på upphovsmannen att ta ansvar för. Att vältra över detta på betraktaren vore verkligen oetiskt. I sista hand är det en tydligen angelägenhet för rättsväsendet. Då behövs det inga extra amatördomare.
Dessutom redogör verket självt explicit för det etiska och eventuellt juridiska dilemmat. Alla invändningar mot verket som valsats runt av tyckarproffsen har Anna Odell hört och tagit ställning till redan i november förra året.
I mitt inre öra viskar också den uppfattning som bland annat Lars Vilks har luftat, att verket skulle ha ett alltför enkelt ärende. Att det är en intern uppgörelse utan allmänintresse, en missnöjd vårdkonsuments verkningslösa försök att få upprättelse genom att hämnas på psykvården. Och resultatet ger faktiskt viss fog för ett sådant antagande. Dock utan att göra det sämre. Jag känner nämligen samma sak här. Den konstnärliga drivkraften får för min del vara vilken som helst, jag är intresserad av resultatet. Resultatet är en berättelse om ett rättshaveri, fast ett fullständigt avsiktligt sådant i syfte att själv ta makten över en övermäktig, överjävlig situation.
Den här gången slutar det i triumf istället för förnedring. Den vårdpersonal och de förbipasserande som blivit utsatta för Anna Odells fejkpsykos borde vara stolta över sin insats. Och Anna Odell borde vara djupt tacksam över det professionella och känslomässiga engagemang som medmänniskor och samhällsrepresentanter visat henne. De har alla gjort allting precis rätt och bidragit till en gripande (i dubbel bemärkelse, hö, hö!) iscensättning av ett människoöde.
27 januari 2009
Är det verkligen frihet vi vill ha?
Jag har svårt för performance, ja med teater överhuvudtaget. Ett av mina obehagligaste minnen från studietiden var en slags performancehappening. I projektrummet skulle det genomföras ett stort antal individuella performance, simultant under några timmar. Intet ont anande gick jag dit. Väl där såg jag med vantro ut över det som för mig som framstod som det rena vansinne. Det här var i första året och det var på vippen att jag packade säcken och reste hem. Faktiskt funderade jag nästan på att ge upp hela konstprojektet som sådant (vilket i och för sig kanske varit lika bra). Allt pågick samtidigt. En ljusblå drillflicka marscherade runt salen med en intenst stirrande blick. En gravallvarlig ung man, iklädd vita skyddskläder, gick runt med en fettklump på en stav och ropade ut spridda citat från Wittgenstein. På en filt satt någon och långsamt skalade en apelsin. Från taket hängde en klätterintresserad konststudent. I ett hörn åkte en tjej rollerblades med full fart mot en vägg, för att i sista stund stoppas av ett kraftig gummiband. Innan hon slungades tillbaka kastade hon gång på gång en hink med färg mot väggen. Det var en kakafoni av ljud och oräkneliga människor i märkliga kostymer, som utförde oförståeliga rörelser och ritualer på de mest märkliga vis. Fullständigt chockad stapplade jag baklänges ut ur rummet. Jag har nog inte hämtat mig ännu.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.
Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.
Coco Fusco, "A Room of One'’s Own"Därför borde jag väl förstått att "live art / levende scene" på Kunstnernes Hus inte skulle vara nåt för mig. Men det var så länge sen det hände. Jag trodde min fobi gått över. Det var en kompis som skulle dit så jag hängde på. En konstnär vid namn Coco Fusco hade en performance kallad "A Room of One'’s Own" . Den hade redan startat och vi fick lov att försiktigt slinka in genom dörren längst bak. Det var ganska väl genomfört får man iallafall säga. En scen var satt upp i mitten av lokalen intill den ena långväggen. En talarstol, en amerikansk flagga, två projektioner och en bisittare vid ett bord med en liten laptop. Fusco och bisittaren var klädd i full uniform. Hon höll en monolog, eller ett slags föredrag, där den ena projektionen var en powerpoint som hon illustrerade några av sina poänger med, och den andra visade en orangeklädd fånge i en lite cell. "Live Gitmo" stod det på skärmen. Här hakade det upp sig för mig. Jag klarar inte att låtsas som om det var en livebild från Guantanamo. Jag klarar inte att leva mig in. Det blir liksom bara lek och blaj i mina ögon.
"Föredraget" till Fusco handlade om av implementeringen av kvinnliga strategier i moderna förhörsmetoder. Lite lättkläddhet och sexuella närmanden skulle sätta fångarna ur spel och avislamifiera dem. Då och då tågade hon ut ur rummet, för att liksom "live" uppenbara sig på skärmen hos fången i cellen. Hon gav han en uppsträckning som var väldigt mild jämfört med vad jag antar dem riktiga fångarna fick uppleva, och återvände till salen. Alla i publiken catchade ironin och lät sig inte provoseras av det faktiskt inte helt osannolika innehållet i monologen.
Men det var nånting i kombinationen av fullständig konsensus i salen, och det att ingen verkade tycka det var fånigt med illusionsmakeriet i framträdandet på projektionen, som provoserade mig rätt rejält. Ska inte performance använda sig av verkligheten? Är det inte det som kan göra den farlig och intressant. Jag menar, temat var ju verkligt nog, men genomföringen lämnade ju aldrig den trygga teaterillusionen. Folk sitter på sina stolar och är så hjärtans eniga och ohotade i sin betraktarfuntion. Ett äkta inlägg av en äkta amerikansk soldatpatriot hade varit mycket mer spännanden. Som när litteraturfestivalen i Lillehammer skulle bjuda in den där Holocaustförnekaren. Det är verkligheten som bryter in i kulturparnasset. (Det blev visserligen inte av, men det var ju ett sporty försök.) Eller för den skull Oleg Kurniks attackerande hund. Det är konst som känns.
Nä, monologen var väldigt lång, jag blev trött i benen. Om hon åtminstone visat bröna för den orangeklädde som hon implicerat i talet och illustrationerna. Men en sak slår mig i eftertid som intressant.
Fusco knyter upp "A Room of One'’s Own" mot Virginia Wolf ord om att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna uttrycka sig. Ett litet rum av frihet. I performancen jämställs det rummet mot förhörscellen i Bush´s War on Terror. Lite hisnande sammanställning som kanske kan uppfattas som förnärmande mot Wolf. Hon tänkte väl knappast att kvinnors frihet skulle användas till att förnedra tillfälligt utvalda muslimer i hyperkapitalismens tjänst. Men så är det kanske med all frihet. Den har alltid en baksida. Människor är olika och det finns alltid folk som vill använda sin frihet till något man själv upplever som tvivelaktigt. Dessutom är frihet ofta på bekostnad av någon annans tolerans, villket ständigt underkommuniceras. Och för att felcitera Imperiet som citerat Hoola Bandola, "Är det verkligen frihet vi vill ha, till varje tänkbart pris? Och är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är lydighet?". Lydighet och underordning låter ju lite tråkigt i vår individualistiska tid, om man inte tänker på det i lite kinky termer (vilket man för all del gärna kan göra). Men till lydighet kan man koppla lojalitet. Och till lojalitet, samhörighet. Så frågan är kompleks och relevant.
Osäker på om det var detta Fusco var ute efter. Men varför inte? God bless America.
17 januari 2009
Se konsten, styr undan konstnärerna
Får väl börja med att erkänna att jag hoppades Anders Smebyes utställning "Devolution" skulle vara dåligt. Jag träffade honom faktiskt, sent igår kväll på Robinet (Oslos bästa vattenhål, och ett vanligt AfterArt tillhåll). Han gjorde inget stort intryck. Lite slug så där, inte en kille att lita på. Men det kan vara min paranoida sida, förstärkt av halvlitrarna med öl jag fått i mig. Man blir lite paranoid när man, som jag, knallar ensam på konstevenemang, och hänger sig på följen med folk man egentligen inte känner så gott. Får för sig att alla undrar vem den där killen i hörnet är, han som balar ner på ölen. Vem känner egentligen honom? Ingen är direkt otrevlig mot dig, men ingen är heller särskilt trevlig. Så också Anders Smebye. Det uppstod en liten diskussion om avantgarde-filmskaparen Jonas Mekas, medans vi huttrande rökte våra cigaretter utanfor den pyttelilla lokalen. Vi hade alla varit på en screening med några gamla filmer på OCA, och Jonas Mekas som reste runt med filmerna, svarade på frågor efteråt. Eller svarade och svarade. Han berättade väl mest anekdoter från den gamla goda tiden i femti-sextitalets New York. Vilket framkallade en del garv från vårt sällskap på trottoaren. Men av nån anledning irriterade jag mig på gängets lite fyllepräglade kritik av Jonas Mekas bristande teoretiska framtoning. Lite konstigt egentligen, jag hade väl i stort sätt reflekterat över detsamma när jag suttit där och balanserat på en liten stol, på toppen av OCAs atrium, och lyssnat på Mekas knarriga röst som aldrig verkade vilja sluta, trots ivriga avslutningsapplåder. Det var inte det att jag trots allt gillat filmerna, speciellt den av Jean Genet (tydligtvis hans enda filmverk, imponerande) som störde mig på deras flams. Nej, jag vet inte, jag var väl i det kverulerande hörnet som vanligt.
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.
Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.
Untitled (RIP), Anders SmebyeDetta föranledde mitt inledande tvivel, och förhoppning om bekräftelse av mina negativa förväntningar till Smebyes utställning på UKS. Men så gick det inte. Den gigantiska kalsongen som hängde utanför galleriet var kanske lite flåsig. Men kopplingen till ett av Christos inte helt vällyckade projekt "Rifle Gap", genom en uppförstoring av ett gammalt tidningsklipp, var ju rätt fyndig. Och titeln på kallingen, "Great White", är ju faktisk kul, måste jag erkänna. I entrén hänger en vit flagga med ett stort dollartecken som jag inte greppar helt först. Så jag finner fram pressmeddelandet. Devolution är alltså motsatsen till evolution får jag veta. Här handlar det om nedbrytning, dekonstruktion och negativitet. Jag anade det. Man kan ju knyta Smebye till den lilla gruppen av unga norska, lite småcyniska konstnärer som betecknas som ny-konceptualister. Unga män som är anti. Faldbacken, Einarsson, Engh bl.a. Så flaggan heter $uprematism och baserar sig på vandaliseringen av det kända verket till Malevitj. En konststudent sprayade ett dollartecken på det. Och så fortsätter det. Approprieringar av olika uttryck för destruktivitet, misslyckande eller förstörelse. Ibland är det kul, väldigt kul faktiskt, som med "Voodoo", en negativ version av den beryktade skelettscendräkten till Jan Teigen, en av dem som misslyckats allra mest i Melodifestivalen. Dräkten hänger slagen, över ryggen på en stol. Ibland är det vackert, som dem tre stora filtcollagerna, med abstraherade bilder av nebulosor i klara färger. Det är dem som vinner mig över. Bilderna är verkligen effektiva, och fungerar fint i förhållande till materialvalet, både estetiskt-taktilt och rent konceptuellt. Finishen är utsökt. Filtfälten ligger helt kant i kant och överlappar, eller glipar ingenstans. Som en intarsia. Dem hänger fritt i rummet helt utan ramar eller annat dilldall. Här ges det negativa temat rent kosmiska dimensioner som balanserar det lite mer slapstick-aktiga i resten av utställningen. Den här sidan gillar jag bäst. Kombinationen av det stora, lite allvarliga motivet, med skönheten i dem rena färgerna och mjukheten i tekniken, är fin. I ett angränsande rum är en dokumentationsvideo av Smebyes uppförande av "Piano Piece (Patricide)" på Happy Days festivalen. Den är baserad på George Macunias verk med ett liknande namn, och går ut på att Smebye spikar en spik genom varje tangent på ett uppmickat piano placerat på en scen. I samma rum är ett slags Flinstone instrument, en sten marimba av granitblock som Smedbye kallar "Paleophone".
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.
Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.
14 januari 2009
Kamera överdosering
Det här verkade bra. Trots att jag inte är nån stor fan av Jan Christensens konst lät det lovande i pressmeddelandet. Det skulle handla om fotografi som man upplever det på Flickr eller Facebook. Foto som en del av ett socialt beteende.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.
Ett intressant tema. Kameran har ju sedan den blev ett vardagsföremål någon gång på femti-sextitalet blivit mer och mer oumbärlig. I början var det ren dokumentation av milstolpar i familjehistorien, bröllop, födslar, amerikabesök etc. Så blev det ett sätt att skapa dynamik i livsupplevelsen, lyfta utvalda ögonblick upp ur tidens flöde. Födelsedagar, semestrar, barnens första stapplande steg. I fotoalbumen skapades intrycken av gyllene liv med leenden, upplevelser och samhörighet. Nu för tiden blir det fotograferade livet mer och mer identiskt med det fysiska. Ett snapshot med mobilen som direkt lastas upp på din blogg eller Flickr-konto. Ett besked blir automatiskt sänt till alla i kretsen om att du nu är uppdaterad, eventuellt kompletterat med en twitter-kommentar: Sitter på dass och skiter. Jag menar inte att vara kritisk, det är kanske inte så viktigt att livet som det presenteras på nätet, ekar ohört i internetrymden. Man vet att det finns där, man ser sin egen profil där, bredvid alla andras. Man vet att man existerar, man kan se sig själv utifrån. Detta fantastiska, evigt fascinerande, och beroendeframkallande; att betrakta sig själv med omvärldens ögon. Att bli fri från subjektivitetens solipsism. Att slippa vara ensam, men istället vara tillsammans, med sig själv. Ingen är ju bättre sällskap.
Tänker osökt på den sista delen av Wim Wenders "Until the End of the World", där William Hurt och de andra blir junkies till maskinen som spelar in deras drömmar. Tillbringar nätterna med att drömma och dagarna med att se på drömmarna. Lite av ett freudiansk yrväder till plot i den filmen förresten, Far gör en maskin som kan spela in synintrycken, som Sonen sedan reser runt i världen med, och spelar in allt han ser, för att sedan återvända till sin åldrade och blinda Mor, för att hon ska kunna se en sista gång innan hon dör. Men maskinen har alltså den bieffekten att den också kan spela in drömmarna, och därmed exponera din innersta kärna, också för dig själv.
Där är en fascinerande tanke, att sätta likhetstecken mellan ditt innersta jag, personen bakom självmedvetandet, och ditt yttersta jag, den du är i omvärldens blick.
Nå, det här var tankar som snurrade i mitt huvud på väg till galleri MGM. Jag inser nu att jag läst in för mycket av med eget huvud i pressmeddelandet. Men konceptet som det beskrevs pekade lite i den riktningen. Fotografier av människor som gemensamt tar bilder av sig själva i en spegel. Samtidigt. Det är en variant av en kategori bilder som florerar rätt mycket på dessa websidor. Blixtar som går av mot en spegelyta. Foton av den fotograferande. Som koncept är det spännande. Men är utställningen spännande? Nej, jag blev lite besviken. Det var det det var. X antal foton i standardformat monterade i samma ram. Varje bild i ramen motsvarade en kamera på bilderna som hade samma motiv - X antal människor med kamera i en spegel. Man blev stående lite och fundera på vilken kamera som tagit vilket foto. Som regel den med störst blixtrefleks. Den lite hisnande känslan jag snuddade vid när jag tänkte på konceptet, infann sig inte framför verken. Varför? Jag kan tänka mig två ting. Först det alldagliga uttrycket, med det blygsamma standardformatet på bilderna, och den lite slappa kompositionen bilderna var monterade i ramen med. Förstärkt av det ointressanta motivet som upprepades otroligt många gånger. Vilket är den andra anledningen. Varför göra det samma verket så många gånger? Det kan kanske motiveras konceptuellt, men som alltid; konst har alltid en fysisk sida. Eller kanske inte alltid, men dessa verken har i alla fall det. Och här blev den inte tagit till vara så gott. Även ett banalt motiv som det som visas här, kan upplevas spännande om det gestaltas riktigt. Jag hade hellre sett konceptet ges en mer koncentrerad form. Vad med, tex. , två helfigursfoton i naturlig storlek, av två människor i samma spegel? Nu är det ju inte jag som ska göra dem här verken, dem är ju gjorda, och det blev det det blev. Men det är lite synd. En så god idé, så lite utvecklad.Jan Christensen, Camera Studies (2008)
12 januari 2009
På golgatavandring
Det var Rikard Sollman på Flach+Thulin jag kom för att se. Men de ligger ju så nära varandra, gallerierna på Hudiksvallsgatan. Ibland kan jag i och för sig få ut något av att rusa igenom flera utställningar på raken, men antagligen fastnade hjärnan på första utställningen den här dagen. Efter den passerade jag ytterligare fem utställningar, varav fyra samlingsdito, på mindre än en halvtimme. Jag minns nästan ingenting från dem.
Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:
Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.
Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.
Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.
The Stations of the Cross
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.
Passage bleu
Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.
Den snedställda väggen i "graven"
En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.
Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.
På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.
Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.
På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.
Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.
Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:
Men Sollman då? Så seriöst, noggrannt och kompromisslöst, det vore verkligen synd och skam om det inte lämnade något avtryck. Och det kan jag avslöja direkt: trots att någon euforisk upplevelse inte infann sig vid besöket, vet jag vid det här laget att utställningen var bra. Jag ska berätta varför. Men jag börjar med den upplevelse jag hade på plats:
Det första jag ställs inför i den ytterst avlånga gallerilokalen är en rad med fjorton nästan likadana små vita målningar med titeln The Stations of the Cross. Uff! Det är så hieratiskt strängt att jag som lättsinnig modern konstbetraktare nästan tappar luften. Både minimalistiskt och religiöst och på köpet måleri. Eller måleri förresten… Det är faktiskt inga målningar inser jag, det är bemålade miniatyrmurar, murade av riktiga – fast pyttesmå – tegelstenar. Traditionens ok lättar något när jag kan flytta över det sakrala ämnet från måleriets högborg till modellvärlden.
Just som jag tänker avancera vidare längs raden, kommer konstnären själv in genom dörren. Först blir jag lite störd av hans uppdykande, lite self consious. Sen blir jag rent av besvärad. Han ställer sig vid disken och börjar tala med galleristen om hur det väsentliga i hans konst verkar gå somliga betraktare förbi. Jag blir orolig för att det ska visa sig att även jag tillhör denna korkade och okänsliga skara. När jag ska titta på resten av stationerna hamnar jag således i ett ganska löjligt dilemma. Om jag bara sveper förbi dem, kommer konstnären då att fnysa åt min nonchalans när jag gått? ”De tittar inte ens”. Eller kommer han att skratta bakom min rygg om jag i min enfald tror att jag måste studera varje mur lika ingående? Jag gör ett försök att stanna upp en liten lagom stund inför varje, men det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska titta på hela den tid jag gissar att det bör ta.
Precis så här känner sig ovana besökare när de går på galleri: iakttagna, rädda att göra fel; att avslöja sig. Så kände jag mig för en massa år sen, innan jag kom in i svängen. Men så här kan jag väl inte hålla på nu! Jag är ju här för att granska, inte för att själv bli bedömd. Och som om konstnären skulle bry sig om vad jag pysslar med. Jag stramar upp mig, konstaterar att objekten liknar varandra till förväxling och att de individuella avvikelserna inte har någon enskild betydelse och därför inte behöver studeras sedan de konstaterats. Sen går jag vidare.
The Stations of the Cross
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Efter min korsvandring känns det skönt att komma till vad jag själv tolkar som uppståndelsen. Det handlar om ett par större målningar, Corona och Passage bleu, som hänger längre in i samma rum. Utställningen, förstår jag av samtalet där borta, är skräddarsydd för gallerilokalen. Det är väl därför den blivit så helgjuten, nästan ointaglig. Det är väl också därför jag törs göra denna omedelbara tolkning. Rickard Sollman är uppenbart kristen och den här utställningen har han planerat länge. Det vore helt enkelt orimligt om denna tanke inte funnits hos upphovsmannen.
Passage bleu
Nästa rum är delat på diagonalen med två identiska målningar på var sin sida väggen. Titel: Anagram. Graven, tänker jag. Väggen är placerad så att man ser målningarna från sidan först. Här uppstår ett litet gnissel i mig. Jag har lite svårt för just den här typen av kanter. Målningarna är som sagt minituöst genomförda, medan kanterna är (eller ser ut att vara) lämnade helt vind för våg. Penseldrag och färgstänk. Sollman har så vitt jag minns alltid gjort så här. Varför? Det måste betyda att han anser att kanten inte hör till målningen. Men samtidigt är den så fet att målningen ovillkorligen blir till ett objekt. Jag menar inte att man inte kan göra så här, somliga går i land med det. Kanten blir som en ram som både hör och inte hör till målningen. Men det här är klumpigt gjort. Fult.
Den snedställda väggen i "graven"
En petitess kanske. Annars har den här utställningen verkligen vuxit i mig med tiden. När jag såg den kändes den nästan överdrivet kontrollerad. Nu när jag skriver det här bultar och spänner det i mitt undermedvetna. Men jag kommer inte djupare just nu. Sollmans symboler sträcker sig ner genom filosofin och estetiken mot den religiösa mystiken. De är oåtkomliga för analys, fast på ett positivt sätt. Solida. Jag kan bara säga så mycket som att den gåtfulla urskapelsen fortsätter. Det är i graven det vänder.
Hög tid att skynda vidare. Nu följer en pliktskyldig skildring i imperfektum (det var trots allt ett tag sen) av resten av rundan.
På granngalleriet, Andersson Sandtröm, visades Anette H Flensburg som målat av fotografier av rumsmodeller. Oklanderligt, opersonligt, ointressant.
Nordenhake hade en måleriutställning med titel: Stone, Sissors, Paper (eller samma ord i annan ordning). En stor, blaffig ouppspänd oljemålning minns jag för att den var så ful, och så kommer jag ihåg att någon blottlagt plyfan bakom gipsen i en av första rummets väggar och slängt gipsskivan i nästa rum. Och så fanns det lite olika kollage. Ja, det var allt jag hade att rapportera om den utställningen.
På Andrén Schiptjenko samsades tre kvinnor. Här var det lite mer profil på deltagarna. Lite feministiskt, postkolonialt så där. Foto, måleri, video, performance. Inget som hann göra avtryck i mitt minne. Mitt eller deras fel? Vet ej.
Christian Larsen visade ett urval av galleriets konstnärer. Här blev jag först indragen i ett samtal och sen ringde min telefon. Dags att gå hem. Allt jag hann se var en gammal fotorealistisk Widoff föreställande Wittgenstein i båt på norsk fjord. Den var fin.
Och på Brändström… Jag hittar en knycklig lapp i min väska:
PRESS RELEASEHar jag sett detta?
Matthew McCaslin – Chance Discovery
McCaslin explores the experience of nature – the world outside of walled and wired existence – manipulated to maximize visual pleasure, but also to underscore our conflicted relationship with the natural environment , mediated as it is by technology.Sicket snack! Jag vill minnas att jag träffade någon i foajén och sen bara sprang igenom utställningen för att få en uppfattning vad det handlade om. Vilket jag alltså inte fick.
28 december 2008
En bra ide: Tänk efter!
Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:
Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:
Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.
Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.
Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!
The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".
"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"
Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:
Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:
När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.
Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.
Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.
Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!
The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".
21 december 2008
Mitt hjärtas innersta mening
Min vana trogen väntar jag till utställningens absolut sista dag med att släpa mig ut till Magasin 3, denna gång är det Christian Boltanski som strax ska plockas ner. För min del är det dock inte särskilt viktigt när jag ser utställningen. Eller ens om. Med tanke på mängden angelägna utställningar världen runt som jag missat hittills gör det faktiskt inte så värst stor skillnad om jag någon gång råkar försumma en just i Stockholm.
Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.
Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.
Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.
Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.
Être à nouveau, "identitetsmaskinen"
Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.
Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.
Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.
Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.
Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.
Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.
Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.
Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.
Être à nouveau, "identitetsmaskinen"
Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.
Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.
Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.
Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.
06 december 2008
Dubbelseende
Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.
Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.
På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…
Utflykten
… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.
Självporträtt (inte helt ren parafras)
Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.
Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.
Torso
Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.
Utan titel
Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.
När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.
Det vill säga nu.
Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.
Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.
Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.
Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.
Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.
På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…
Utflykten
… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.
Självporträtt (inte helt ren parafras)
Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.
Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.
Torso
Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.
Utan titel
Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.
När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.
Det vill säga nu.
Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.
Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.
Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.
Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.
04 december 2008
Don't Open Until X-mas
Det kan finnas en fördel att vara oinformerad (fast det är absolut ingen regel). När jag nalkas Milliken den här dagen försöker jag komma på vad de visar för tillfället. Det går inte. Jag tvingas konstatera att jag inte har en aning om vad det är jag ska se. Det innebär knappast värsta nervpressen, men i alla fall har jag ett litet överraskningsmoment att se fram emot.
Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.
Original Sin
I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.
Deposition
I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.
Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.
Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.
Original Sin
I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.
Deposition
I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.
Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
