Avvikare och efterföljare

Shit vad den här rapporten drar iväg! Jag började skriva den första november och sen har stycke efter stycke lagts till utan att jag kommit längre. Men nu är den äntligen färdig.

Ju mer jag funderar på konstvetenskap desto mindre förstår jag. Vadå vetenskap? Går det överhuvudtaget att finna någon sorts logik i konstens utveckling. Eller kausalitet. Eller vad som helst som kan förklara varför konsten blivit som den blivit. Inte ens från mycket långt avstånd kan det se följdriktigt ut att exempelvis kubism följer på symbolism som följer på impressionism. Vilken annan utveckling som helst hade varit lika förutsägbar.

Det finns ju vissa vedertagna indelningar. Romantik, modernism, postmodernism och så vidare. Men det är extremt vida och motsägelsefulla begrepp som dessutom delar på många centrala kännetecken. Och inte har de något med orsak och verkan att göra. Allt man kan säga är att så här kan romantisk konst se ut. Varför romantik finns återstår att förklara.

Sen är det inte säkert att den verkligen är till exempel romantisk. Stiluppdelningar används schablonmässigt för alla konstnärer som varit verksamma under en tidsperiod. Men ofta när jag tänker på en enskild konstnär faller just denna ur ramen. Att konsten i olika ögonblick verkar ha en riktning beror knappast på att den har ett bestämt mål. De rörelser som kan uppstå är snarare som vindar – tillfälliga eller ihållande, men utan destination. De som tillfälligt sveps med åt samma håll landar ändå med största sannolikhet på helt olika ställen.

Bara en konstant tycks finnas genom alla epoker: Varje konstnärskap av betydelse är ett som gått sin egen väg, gärna på tvärs mot invanda föreställningar. Orsaken kan egentligen vara vad som helst, utopiska visioner, rastlöshet, missförstånd eller ren tjurskallighet. Rörelsen, riktningen, mönstret framträder efteråt, när fler dras med eller kanske spontant reser sig samtidigt.

Alla avvikare blir definitivt inte betydande. Det krävs extrem skicklighet, kontakter eller pengar för att härda ut. Men det man gillar hos en konstnär, det som framhålls av konstvetenskapen och det som bildar skola, är ju inte det tidstypiska utan det avvikande och osystematiska. Vilken föga avundsvärd uppgift att försöka sammanfoga alla dessa excentriska, ombytliga och motspänstiga temperament och deras osjälvständiga efterföljare till en logiskt konsistent berättelse!

Så går det som det går också. Ta Caspar David Friedrich till exempel. Som en annan Törnrosa var var bortglömd i hundra år, de för det moderna konstbegreppets framväxt kanske viktigaste hundra åren. Alltså under hela högromantiken och under modernismens mest dynamiska fas. Han passade inte in. Sen blev han återupptäckt – av nazisterna. Deras omfamning återhämtade han sig egentligen inte från förrän på 70-talet. Sen – alltså nu – framställs han plötsligt som romantikens stora hjälte.

Men hans målningar, som jag allt mer förundrad kryssar mellan på Nationalmuseum stora utställning, är ju inte alls romantiska! De är avklarnade, poetiska inlägg i tidens filosofiska diskussion. Allt annat än Sturm und Drang. Snarare markerar de kulmen på upplysningen. Så blev han också omodern och glömdes bort i samma stund den romantiska konstidén på allvar intog scenen.

Jag är här med min pappa, som själv har varit nazist. Hans försvar för sin ungdoms ställningstagande bygger framför allt på upplevelsen av Tysklands förnedring under mellankrigstiden. Nu får vi återigen anledning att komma in på ämnet. En målning från Riesengebirge uppväcker minnen från hans ungdom. Men jag vet inte, bilden av min pappa i brun skjorta med hakkors får mig alltid att må illa och jag har ingen lust att förstöra upplevelsen av Friedrich med sådana associationer, så jag försöker hålla mig till 1830 istället för 1930.

Det går sådär. Men det är ändå en fantastisk utställning. Inom sina egna ramar kan i alla fall en konstnär hålla en väldigt konsekvent linje. Det är som om en och samma ande blåser genom alla målningarna. Jag är fortfarande helt tagen, känner jag när jag skriver detta. Mitt hår fladdrar som Carolas i stormvinden. Trots att jag känner att liknelsen inte bär på alla punkter vill jag utbrista: Friedrich är målarkonstens Bach!


Denna målning, som jag aldrig tidigare sett ens som reproduktion, är den som först sveper bort mig.

Framför allt är det ljuset och färgen som är enastående. Varje nyans är driven till sin spets, varje kulör är maximalt klar och distinkt. En annan sak som verkligen syns när det hänger så många bredvid varandra, är de genomgående strama korskompositionerna. Målningarna får ett tydligt drag av konstruktion, men utan att för den sakens skull tappa i trovärdighet. Snarare ökar förtroendet. Här är en som vet hur en historia ska berättas.

Sen är det lunch på Moderna Museet – jag glömde säga att mamma är med också, det är faktiskt hennes födelsedagslunch. Tyvärr har jag också glömt att boka bord. Trots allt går det rätt bra, vi får ett bord och maten är riktigt god. Ändå, jag är spänd, känner att jag inte har någon på "min" sida, trots att det inte ens är läge att diskutera något känsligt. Jag lider fortfarande av det ej längre så dolda men för tillfället outtalbara förflutna. Antagligen är det inte bara jag som känner av detta gnissel, men vi väljer alla att låtsas som ingenting.

Sen blir det Dalí. Och här har vi alltså en efterföljare, en representant för den riktning som Giorgio de Chirico startade. De Chirico landade som bekant på en helt annan plats så småningom (i vad han själv uppfattade som ett klassiskt maner i "mästarnas" anda), liksom även Dalí, som ju blev "Konstnär" och någon sorts symbolist. Visserligen försöker Moderna få det till att Dalí därmed tillhör ytterligare en riktning, en som likt Warhol sysslar med att göra sig själv till ett varumärke genom att jobba mot media och frottera sig med kändisar och visst, det är möjligt att den vinkeln säger något viktigt om Dalí eller vår tid eller så, men då blir målningarna ännu mer hängande i luften. För att ytterligare förstärka ansatsen har man hängt in en konstnär, Francesco Vezzoli, som använder sig av kändisar i sitt konstnärskap. Och därmed har vi hamnat långt från vad som från början, det vill säga i tonåren, intresserade mig hos Dalì. Fast oavsett mina tidigare preferenser känner jag att den postmoderna uppgraderingen inte får Dalís murriga surrealism att bli ett dugg bättre. Av de konstnärer som parasiterar på de Chiricos egensinniga bildvärld är Dalí en av dem jag har svårast för. Det är väääldigt sökt: Kolla på mig, vilka helt superkonstiga motiv!

Vad man skulle kunna hävda, och det är väl precis det Moderna Museet gör, är att Dalí är den första kändiskonstnären i samtida anda och därmed en pionjär i avvikandet från det modernistiska idealet där konstverken ska säga allt och konstnären hålla sig i bakgrunden. Men frågan är om inte detta snarare är Picassos mest originella bidrag till eftervärlden – han var väl den förste som var mer känd än sina verk.

Det neutrala passerar, det konstiga fastnar

De här utställningarna har jag också sett (men det hade jag glömt):
Johan Thurfjell
Charlotte Gyllenhammar
Gunnel Wåhlstrand
Jag börjar på Nordenhake. Johan Thurfjell, det måste väl vara en släkting till den ständigt neutrala rösten i P1. Eller, det vet jag ju förresten inte. Och inte har det väl något med saken att göra heller. Eller?

I alla fall, han har byggt en jättestor modellbro mitt i lokalen. Jag är ingen idealisk betraktare idag, barnen är med, så min uppmärksamhet är splittrad. De vet reglerna vid det här laget och skulle aldrig medvetet pilla på ett konstverk. Men de blir snabbt svårartat uttråkade och kan ju lätt ramla in i något om de börjar slåss. Alltså måste jag se till att hålla dem på gott humör och samtidigt försöka skaffa mej en uppfattning om vad jag ser och varför. Det går lättare att se på konst med barn om det är mindre ömtåliga grejor, men eftersom brobygget ser ut att vara byggt i något bräckligt material och dessutom står i vägen för barnens jaga- och knuffalek lämnas inte mycket mentalt utrymme för estetisk begrundan.


Collapse

Visserligen är bron redan trasig, noterar jag tacksamt, men eftersom det vid närmare betraktande visar sig vara en byggd trasighet skulle det nog inte konstnären uppskatta den hjälp han här erbjuds att rasa lite extra. Den enkla lösningen blir att skynda vidare.

Men borde jag inte så här i efterhand kunna reflektera lite om utställningen, nu sitter jag ju ostörd framför datorn mitt i natten och barnen sover. Jodå, det borde jag. Men det vill sig inte riktigt. Inga tankar kommer till mig. Precis som om konstverken var lite för... neutrala? Några frågor?

Bra. Då går vi vidare. Upp för trappan, rakt fram, genom dörren till Galleri Christian Larsen, där Charlotte Gyllenhammar huserar. Också här skulpturer, men lite robustare tycks det. En uppskattad kvalitet just idag. Alltid något. Annars får jag alltid lite konstskolekänsla av Charlotte Gyllenhammar. Det är duktigt och säkert intressant i många aspekter, men det är liksom inte riktigt någon där. Och så får jag för mig att hon tar sig själv på Mycket Stort Allvar, för att tala Nalle Puhspråk. Men för det första kan jag ju ta miste och för det andra är det ju inget brott att göra det, så vad är den egentliga invändningen? Ja, jag kan ju bara redogöra för vad jag känner och jag känner att jag inte riktigt bryr mig. För att en sådan självhögtidlighet ska nå hela vägen fram till mitt hjärta måste det nog vara mer sårbart, mindre reserverat.

Men om man tänker på hennes genombrottsverk "sprängning" så finns det kanske en förklaring till alltihop som kan öppna mitt hjärta. Där ser man resterna av en människa som liksom sprängts i luften och gått upp i rök. Är det så hon känner sig, är det inte så konstigt om jag också upplever det så – att ingen är där. Men det går ändå inte ihop. Alltså detta: 1. Hon är inte riktigt där. 2. Hon tar sig själv jätteallvarligt.

Det finns ett verk på utställningen som är väldigt konstigt. I det inre rummet ligger ett gäng gjutformar utslängda runt ett tomrum. Återigen: Ingen där. Nästan lite klyschigt, va? Men mellan några av formarna, inte mitt i utan lite vid sidan, ligger ett kort på skulpturen som av allt att döma gjutits i dessa formar. Utan att tänka mig för bryter jag mot "inte-pilla-på-konst-regeln". Jag tar upp kortet. Saken är den att jag tror att det är ett vernissagekort som någon råkat tappa. Eller jag är osäker, det är det som får omdömet att vackla. Så fort jag blir varse att det är ett fotografi släpper jag det dumt så att det singlar ned och lägger sig en bra bit ifrån där det tidigare låg. Så står jag där. Jag fattar fortfarande inte. Skulpturen på fotot trodde jag var en av huvudattraktionerna på utställningen, jag hade innan sett den i tidningen och lite varstans tror jag. Men så är istället bara gjutformarna här. Och fotot? Hör det till verket? Jag fattar fortfarande inte.

Double Blind, den frånvarande skulpturen

Sådant här, saker som inte riktigt stämmer, eller som åtminstone inte jag får någon kläm på, är ofta vad som stannar i mitt minne från en utställning. Ganska otacksamt, här jobbar och sliter konstnären för att få sina utsagor åt ett håll. Så är det något som blir fel och guess what – det är det man minns.

På Andrén Schiptjenko visas Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar. Här är det inte mycket som råkat bli fel. Inget att göra. Jag får väl falla på knä som alla andra. Men det vill sig inte nu heller. Inte så att jag för egen del känner något stort motstånd. Det slinker ner, rent utförandemässigt i alla fall. Ja, det glider ner, som en perfekt panna cotta. Men jag tycker i alla fall att någon borde bjuda Gunnel på lite motstånd. Det behöver hon. Så så får det bli.

Vad jag (med lite extra ansträngning) hakar upp mig på är informationen. Vad jag ska göra med den. Jag har så klart snappat upp att bilderna utgår från fotografier på hennes föräldrar, framför allt hennes döda pappa. Jaha, det förklarar ju allting. Eller hur? Det är klart att hon måste måla av foton på sin pappa. Han är ju död. Frågor på det?

–Jo, hm, alltså, jag undrar en sak.
–Shoot.
–Jo, vad exakt är det som förklaras?
–Varför hon målar, dummo.
–Men vad är det som gör det så bra?
–Jamen det ser du väl, det är ju as-skickligt målat!

Jahapp, nu är det återigen två bitar information som inte passar ihop. Jag kan omöjligen gå med på att det är bra bara för att det är noggrant. Och lika lite kan jag tycka att "förklaringen" egentligen lyfter anrättningen. Det kunde för min del duga lika bra med en annan förevändning. Eller så här, för min del spelar det ingen roll om hon skulle ha hittat på det här med fotoalbum och pappan borta. För min del måste det till något mer, en komplikation i själva utsagan, typ. Men jag vet inte, kanske finns mysteriet där, dolt bakom de neutrala upplysningarna om motivvalen. Men jag ser det inte.

Descension, det frånvarande mysteriet

Äkta och inte

Först går jag in på Galleri Magnus Karlsson. Carl Hammoud. I entrén en animerad film som i fast forward visar hur han bygger upp sina målningar. I rummen därinnanför själva målningarna. Först tänker jag att kul, nu får jag se hur de växer fram, hur upplägget ser ut och vad som sen händer på vägen. Sen ser jag ju att på vägen händer – ingenting. Allt skissas noggrant upp och fylls sedan i, bit för bit. Ja, filmen är ju upplysande på sätt och vis, men ändå – rätt poänglös.

Och målningarna är på sätt och vis lika händelselösa, åtminstone ur målerisk aspekt. Allt ser ut att vara gjort av samma material, stoffligheten är noll. Och färgklangen är normaltempererad och utan minsta vibration. Så ska det väl vara, idémässigt härstammar målningarna från den sene Magritte, som ju målade uttalat ickemåleriskt. Någonting – kanske inte nödvändigtvis måleriska övertoner – men någonting hade behövts för att lyfta detta torra innehåll förbi den här associationen. För alltså, den sene Magrittes charm låg ju just i att han gick åt motsatt håll mot tidens alla inspirerade målarkluddar. Carl Hammoud går ju bara omkring i samma ämbetsmannakostym av 50-talssnitt. Det ser lite utklätt ut, minst sagt. Inte riktigt – vad ska jag säga – äkta...?


Lifetime Achievement

Sen går jag in till galleriet vägg i vägg, Olsson. Och här är det också – föga överraskande – måleri. Emily Björks målningar klingar något mer komplext. Lite som det material hon målar på, aluminium: tunt och lätt, samtidigt dovt och matt. Och det känns äkta. Inga referenser eller blinkningar som hos Hammoud. Ingen ironi, inte heller något Viktigt Ämne. Bara ett världsfrånvänt betraktande av några vattendroppar på en fönsterruta. Trots detta känns det konstigt nog mer samtida här än i förra lokalen.


Utan titel

Det är väl för att här finns något som jag känner igen mig i. Det handlar om ögonblick när jag kanske egentligen har tråkigt, men mitt i händelselösheten förlorar mig i någon betydelselös detalj. Antagligen är det något alla kan känna igen från sin barndom, men här har vi en som liksom jag fortfarande verkar ha ganska lätt att ramla ur vuxenvärlden och försjunka i självförglömmande studier av till exempel olika typer av spår som penseln lämnar efter sig och funderingar över vad dessa kan tänkas betyda. Målningarna är så fördrömda att jag efter en stund känner mig avskärmad, så där som när man är sjuk och går på stan: i en egen bubbla. Det är det här jag menar med äkta: Målningarna föreställer inte exempelvis blomkalkar, det vi får se är de faktiska färgspåren efter Emily Björks drömmerier.

Någon helt annanstans

Det här blir inte lätt. Hur i helsicke skriver man om en kompis?

Som är död?

Fast jag vill ju inte heller se fenomenet Ola Pehrson dö ännu en gång: Just på grund av det tragiska ödet löper hans oeuvre stor risk att vördas ihjäl. Och det vore verkligen tragiskt. Därför ska jag hedra hans minne genom att föreställa mig ett samtal lite i hans egen skeptiska anda.

De flesta verken på utställningen på Färgfabriken har jag sett vid tidigare tillfällen, om än slarvigt ibland. Till exempel visar det sig att jag inte tittat ordentligt på videorna. Fast när jag ger mig i kast med att se några av dem i sin helhet känns det ändå inte som om jag missat något väsentligt. Istället framstår det som om betydelsen ligger någon annanstans än i filmens handling. Någon helt annanstans.

Det känns överhuvudtaget som om konstverken i sig inte var så viktiga för Ola. Kanske tjänar det inte ens mycket till att försöka tolka dem som enskilda utsagor. Att till exempel hävda att de handlar om finansvärlden, översättningar eller terrorism, jo då, det låter sig väl göras, men då har man nog fastnat i något som inte intresserade Ola särskilt. Nämligen budskapet.

Eller så har jag missuppfattat något. Men otvivelaktigt klipper vissa av verken medvetet av alla givna läsningar. Fast i hans allra första utställningar var det nog inte så medvetet. På grund av det uppenbara ointresset för presentationen var de närmast misslyckade. Det man såg var ett antal lösryckta idéer utan någon vettig gestaltning. Sympatiskt, men ganska nördigt. Den första utställning han hade på Lars Bohman var mer visuellt genomförd. Den präglades av en sorts medvetna kortslutningar där det inte riktigt gick att få syn på den egentliga utsagan. I verket TV till exempel har nog filmen tillkommit sist, medan det som intresserade Ola nog snarare är leken med betraktarens förväntningar och illusionsmakeriet med de falska TV- apparaterna.


Kortslutning?

Och på samma sätt måste jag nog se verket om Una-bombaren. Den fejkade dokumentärfilmen verkar mest vara en förevändning för att få skapa de små urflippade tablåerna. Där har vi nog också anledningen till att den är svartvit: det är för att kunna göra objekten så utfreakade i färg som de är. Och när film och staffage visas tillsammans – vad har vi då? Jo, återigen försvinner utsagan. Detta handlar inte om Una-bombaren (även om han lägger sitt förvirrade strå till stacken). Inte heller om dokumentärers bedräglighet. Allt är så uppenbart att ingen kan missta sig, Samtidigt så mystiskt att det är det enda man kan göra. Effekten blir komisk. Men vad är det han narrar? Och vem?



Målningarna bidrar ytterligare till den där känslan av att inte veta vilken nivå man befinner sig på. Somliga av dem föreställer element ur andra verk, som stillbilder ur videoverken. Så har vi en målning av en floppydisk, ett självporträtt – av Zorn! samt en serie japanska vetenskapsmän. Och så målningen som föreställer konststudenten Fredrik Arvidssons egendomliga bidrag till konsthögskolans examenskatalog 1996.

ÅÅÅH, jag står inte ut med att de fragmentariska resterna av Ola Pehrssons gärning ska tolkas som en undersökning av maktstrukturer eller något annat fånigt. Sanningen är att vi inte vet vad det här är, vad det betyder. Vi kan bara gissa, men inte ens det duger. Och det är inte för att det finns en stor hemlighet bakom. Tvärt om. Det är för att Ola inte brydde sig. Eller kanske snarare för att han inte kunde bestämma sig. Visserligen var han intresserad av idéer och av politik. Men när det gällde konst var han alldeles för skeptisk för att lita på några färdiga modeller. Autopoeten till exempel, vad säger den? Jo, ur dess mun kommer nonsens. Det ser ut som poesi, men det betyder ingenting. Samma med Nasdaq-kören.

Av den här anledningen bör man nalkas Ola Pehrsons verk med skepsis. Hittar man ett budskap är man troligen lurad. Och av samma orsak kan man också bli lite trött. För att poesi är nonsens, det menar han ju inte heller! Programmeringen är omsorgsfullt gjord med utvalda diktare som han också skattade högt. Det är alltså inte fråga om värdenihilism, eller antielitism. Det är en skepticism på rundgång.

Det som retar mig med utställningen är samma sak som jag störde mig på hos Ola: hans skräck för att blotta sig, verka dum. Det är denna överdrivna och fåfänga önskan att vara smart som leder till att han aldrig riktigt törs sätta ned foten. Det är en svaghet, en stor svaghet som han om han fått leva mycket väl kunde förvandlat till en styrka. Han hann inte det, men nu har han i alla fall själv kommit dit konstverken hela tiden pekat – vidare.


Birthday Party (2003) (1:20) och ur Cookbook+ (2003-04)

Ps. Jag blir inte så berörd av utställningen, men det som ändå rör mig mest är en i salen centralt placerad axel med mammans födelsedagsfest, hennes kök och menyer från 40 år. Här finns något mer än det distanserade intellektet, nämligen ett personligt föremål för detsamma, vilket också gör det mer drabbande.

Att fylla ut tomrummen

Telefonklotter kan ju vara ganska snygga grejer. Min granne när jag var liten, var bildlärare och en storartad telefonklottrare. Jag brukade beundra teckningarna som bredde ut sig över det rutiga pappret han hade vid telefonen, när jag besökte hans son, som var en av mina vänner. När jag kom hem försökte jag också telefonklottra, men det blev aldrig nåt av det. Har aldrig klarat det där med att göra två saker samtidigt. Simultanförmåga kallas det visst, och kvinnor ska vara bra på det har jag hört.

Literatur und Theologie #4 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Jag vet inte om Per Dybvik har en utvecklad simultanförmåga, men det kan verka så. På Tegneforbundet ställer han nu (bl.a) ut ett par serier med teckningar från föreläsningar han har varit på i Tyskland. Det är små visuella intryck, en profil, ett par öron, händer, blandat med textfragmenter huller om buller. Tror egentligen inte han har suttit igen med så mycket av innehållet från föreläsningarna, för teckningarna har något djupt koncentrerat över sig, trots dem röriga kompositionerna Som frijazz, liksom. Man responderar på omgivningen samtidigt som man skapar, intuitivt och direkt. Och det fungerar riktigt bra tycker jag. Dybvik använder sig av blyerts och färgpennor. Ord och text sammanställs som likvärdiga element men betydelsen i textfragmenten är ändå med på att prägla upplevelsen. Man blir stående och läser, och försöker greppa ett sammanhang som bara nästan visar sig.

Literatur und Theologie #9 [#1-15] Literaturhaus Berlin 2005 Pencil on paper

Det är små format, A4 tror jag, men dem är placerade i serier efter var session, och säljs som en helhet. Pappret är bara nålat upp på väggen i noggranna grids. Väldigt konsekvent tycker jag. Och sympatiskt. Stilen är spretig och sådär lite naivt, chosefri, påminner om Jockum Nordström. Det uppstår en slags öppenhet i det att inte imponera med anatomiskt korrekta skildringar, men samtidigt ägna en massa uppmärksamhet åt detaljer eller skuggläggning. Också Dybvik är illustratör och jag har sett hans teckningar när jag läst böcker för ungarna. Som böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø. Jag har en känsla att man uppskattar bilderna mer som vuxen, att jag som barn kanske tyckt dem var lite för "dåligt" tecknade. Men jag vet inte. Ungarna har inte klagat, och då ska inte jag heller göra det.

Per Dybvig Aug 08 (detail) Colored pencil on paper 260.35 x 182.88 cm. 2008

Ser på nätet att Dybvik haft en del framgång som konstnär och ställt ut i New York bl.a. Kanske han seglat lite på Nordström succén. Men även om man kan se paralleller så har dem lite olika metoder. Jag upplever Dybvik som mer konceptuellt intresserad, där han samlar teckningar från specifika situationer och sätter dem samman till verk. Det är mycket text hos Dybvik, på nätet ser jag verk som bara består av textsjok i olika färger. Där finns också verk i större format, men anslaget, eller storleken på motiven är densamma. Det är bara mängden teckningar och ord på ytan som ökar. Dem växer ut som som telefonklotter. Börjar lite här och där tills man når en kant. Ibland blir hela ytan täckt, ibland stoppar han och låter några fält vara obearbetade. Det är fint att han förhåller sig så konsekvent till materialen. Tjockleken på ett blyerts eller färgpennstreck är ju alltid av en viss storlek. Det gör att man förhåller sig fysiskt till dem, dem blir till mer än bilder. Uppskattar också att han håller sig till färgpennor och blyerts. Det hade kanske varit frestande med hans metod, att kasta in kollageelement, eller klippa i teckningarna, men Dybvik håller sig till tecknandet och det bidrar, tror jag, till det koncentrerade uttrycket. Förhållandet mellan de, kaotiska, intuitiva kompositionerna och dem strama, nästan asketiska materialvalen, och den enkla presentationsformen, är välbalanserad.

Kanske kan utställningen som helhet bli lite pratig. Ett lite stramare urval, kombinerat med nån form av ramar för att lyfta fram bilderna lite hade möjligen inte vart så dumt. Tror Dybvik försöker kompensera bildernas nästan banala enkelhet, med massivitet i mängd. Det är iallafall så det ser ut på hans tidigare verk. Det tycker jag är lite synd. Att lita på kraften i det enkla, och det poetiska i tillfälligheterna som uppstår, är modigare. Man uppnår inte mer av den repetitiva kraften när man säger nåt hundra gånger. Det räcker oftast med tre. Gånger. Gånger. Gånger.

Absolut sista delen

Övertygande bagateller och olycksbådande kladd

Tiden räcker inte till. Jag måste välja väg. Höger eller vänster? Längs Tegnérgatan blåser plötsligt en isande västlig vind, en sista suck från en förgången årstid. Saken är avgjord, den har jag hellre i ryggen. Jag styr stegen mot Östermalm.

Lars Bohman blir nästa mål. Jag tar den närmaste entrén och hamnar bland Gunnar Larssons landskapsmålningar. Jaha Rosa, nu blir du visst tvungen att göra mig sällskap ytterligare ett halvt sekel tillbaka längs denna tradition som vägrar dö, från färg och form i förra delen till typ impressionism. Men innan det är dags att formulera några omdömen tror jag att vi har orsak stanna upp och tänka ett ögonblick. För visst är det gammalmodigt, men… vad ska jag säga om det? Det är knappast något jag skulle behöva påpeka för konstnären. Och själv vägrar jag vara en av dem som automatiskt kopplar konstnärligt värde till aktualitet. Stöts jag bort av genrevalet som sådant säger det inte så mycket om målningarnas kvalitet som om min egen privata smak. Någon genre eller tradition måste man trots allt verka i; utan stöd av vedertagna konventioner blir utsagan hängande i luften, obegriplig. Samtidigt – inom varje avgränsning tänker jag mig att det måste finnas en möjlighet att röra sig någorlunda fritt.

Eller hur, annars vore ingen utveckling möjlig. Vi skulle inte ens kunna tala om olika gengrer, allt skulle vara samma. Även om möjligheten att så att säga skjuta nya skott från en given gren minskar med tiden borde det inte vara allena avgörande hur långt tillbaka en tradition sträcker sig. Den dialektiska synen på konsthistorien som en serie definitiva brott är själv ett utmärkt exempel på en tanke som trots sin skröplighet fortsätter att prägla konstförståelsen. Själv föredrar jag dock att se konsthistorien som en väv av idéer som korsar varandra, flätas samman, ibland vänder och kommer tillbaka från ett annat håll. Och då blir det svårt att se ståndpunkter som helt och hållet nya eller helt och hållet passerade. Även socialkritiken, som ju fortfarande är the shit, har vid det här laget över tio år på tronen och dess rötter sträcker sig tillbaks till upplysningen.

Nej, vad är det här? Man kan väl inte börja matchen med en evighetslång time-out? *Visslingar och burop* Problemet är bara att jag inte vet vart denna tankegång ska ta vägen. Av allt att döma syftar den till att försöka ärerädda något som redan är dömt av historien. Och visst är det på sätt och vis så; det synsätt som låg till grund för landskapsmåleriets speciella position är numera så genuint sällsynt att det finns all anledning att vara misstänksam mot samtida naturskildringar. Synen på naturen som alltings urgrund är – åtminstone i konsten – ersatt av tron på den kulturellt betingade blicken. Våra kollektiva föreställningar är då det som återstår att avbilda (vilket i och för sig inte är lättare). Men! Nu fastnar jag igen. Det här är ju en löjligt svår och omtvistad fråga som absolut inte finns plats att reda ut här och som jag med min bristande bildning dessutom inte har någon som helst möjlighet att avgöra.

En fråga jag däremot kan avgöra, det är hur Gunnar Larsson förhåller sig till denna filosofiska labyrint. Och ja, inte stretar han emot i alla fall, han sätter inte upp några hinder eller flaxar idiotiskt med armarna. Han rör sig med vinden, han rör sig fritt – inom konventionen. Innehållet är sorglöst bagatellartat, samma utsikt under olika årstider och väder, men tonträffen är så ren och artikulationen så klar att färgen klingar tvärs igenom lagren av klichéer. Så här: han befäster idén om att det faktiskt finns en natur där ute som man kan få syn på om man tittar noga. Hans argumentation är ganska övertygande. Jag måste tro – om inte på denna dualitet så i alla fall på Gunnars blick. Jag känner mig faktiskt rätt överrumplad av dessa harmlösa bilder. Därför drar jag slutsatsen att det också måste vara grymt ovanligt med ett så behärskat måleri. Alltså, det finns ju så fruktansvärt många målare, en del dessutom som anses vara framstående, men pinsamt sällan känner jag som nu – att någon så ut i fingertopparna behärskar måleriets främsta uttrycksmedel, färgen. Antagligen har det att göra med att så få förmår tro att det är mödan värt att försöka jobba sig fram mot något… ja, naturtroget helt enkelt.


Några av mina favoriter ur "Stäket"-serien

Utan att mena något nedsättande tänker jag att målningarna borde tryckas som en almanacka med en bild per månad, som hyllningar till respektive väder. Jag skulle köpa den direkt. I rummet mellan galleriets två avdelningar spanar jag efter om det möjligen finns någon dylik trycksak, men hittar istället en nyutgiven bok av konstnären om ”nyskapande måleri”. Titeln känns nästan ironisk i sammanhanget, men är det definitivt inte. Jag ska läsa den vid tillfälle, vid första påseendet verkar den lite butter/bitter.


Nu kommer jag sent omsider fram till vad som får lov att bli sista vårrundans sista dels sista attraktion: Jarl Ingvarsson. Och när jag står inför hans målningar framstår plötsligt både Gunnar Larssons pasteller och mina funderingar kring dem som lite småputtrigt förnumstiga. Här råder ingen som helst eftertanke. Jarl Ingvarsson struntar glatt i sådant som tonträff och behärskning. Skulle man kunna tro… Fast dolt någonstans i dessa slafsiga seriefigurers DNA finns ändå samma arv som hos Åsa Nylén och Gunnar Larsson. Det är jag rätt säker på. Bland annat hans västkustskt färgade ”fyrsidiga” landskapsmålningar har öppnat mina ögon för detta en gång i tiden.

Men inte heller hos Jarl Ingvarsson är det brottet som är betydelsebärande. Snarare den oväntade komiska vändningen. Så fastän det kan se så ut är inte hans nya infall helt galna; att Jarl Ingvarsson har fått för sig att måla just Knasen och Kalle Anka tror jag inte är någon slump. Blandningen av våld och komik i dessa serier står i ett analogt förhållande till konstnärens sätt att anbringa färgen. Svisch, boink, blaff! Hans aggressiva och vårdslösa utbrott resulterar i tabbar, plumpar och kladd av olycksbådande omfattning. Det är Jarls ständiga otur när han chansartat kastar upp färgen som är betraktarens behållning. Vi kan skadeglada uppehålla oss vid randen av en hotande målerisk katastrof.

Samtidigt, det är ingen olyckshändelse att målningarna ser ut så här. En så rutinerad konstnär går inte enbart på chans utan använder dessutom någon sorts beräkning. För att uppnå rätt effekt öser han på så att kontrollen går förlorad. Sen räknar han med att tillräckligt ofta ha tur i oturen och så kasserar han det intetsägande överskottet. Antar jag. Och den eftersträvade effekten, det som sker med mig här och nu, är en konfrontation med det idiotiska – och på avstånd komiska – i människans hopp och strävan. Om och om igen. Schassens, Kalles och Jalles utsiktslösa försök att komma någon vart, mitt muntra genomskådande och beklämmande självbedrägeri. Jag menar, alla vet ju hur det går. Även den mest imponerande karriär slutar oundvikligen med ett nederlag. Allt blir aska och glöms. Men min egen oförmåga att dra några förnuftiga slutsatser av denna information är verkligen skrattretande. Vad är det för mening att kämpa och stå i med allt egentligen? Och vad är jag så himla rädd för? Det är här Jarl Ingvarssons målningar kommer in i mitt liv: som estetiska gapflabb åt skräcken att misslyckas.


Jalle i högform

Fortsättning på sista rundan: Svindel och popsvågrar

Nu ska vi se. Jag hoppar över samlingsutställningarna på Mirai Project, Roger Björkholmen och Knäpper Gallery. Det blir tillräckligt ditt och dattigt att skriva om fyra olika separatutställningar. Jag börjar istället hos Milliken, som visar Åsa Nylén. Henne minns jag, men inte för hennes konst. Hon bet mig en gång. Men det är längesen nu.

Vad gör hon idag? Jo, hon målar, det här är hennes andra utställning på Milliken. Den första missade jag visst. Stilen känns omedelbart väldigt svensk. Nu undrar du säkert vad jag menar med det. Jo, jag kommer att tänka på det färgexpressionistiska måleriet från 30-talet som fortfarande ympas vidare in i nya generationer konstelever på de förberedande konstskolorna. Jag vet inte, kanske finns det liknande fenomen i andra länder och då får man väl kalla det en allmänt provinsiell stil eller något sådant, men för mig är det välkända takter.

Åsa Nylén förvaltar denna tradition ganska väl, tycker jag. Jag får känslan av att det är någon typ av sunkiga uteliggar/underklassmiljöer som skildras. I första rummet: en stor kaleidoskopisk interiör från ett skevt stökigt rum tapetserat med tidningspapper. Allt uppstruket i brunmurriga, lite luddiga penseldrag. Ändå exakt i ljuset och avvägd i sin skevhet. Jag tappar liksom fotfästet en aning. När jag vänder mig om får jag en fullt utvecklad svindelkänsla. Mittemot hänger en väldigt liten målning ensam på den stora väggen. I någon sekund har jag svårt att kalibrera seendet, målningen uppfattar jag först som avlägsen på ett överraskande sätt, sen är det som om den rusar mot mig innan jag lyckas placera den på rätt avstånd. Jag känner att behöver sätta mig ned. Måste bero på att jag inte hunnit äta någon lunch, tänker jag.

På Lao Vai är lunchen slut, så jag hamnar på ett crêperi ett par kvarter bort. Tänker på Åsas måleri. Det är något sympatiskt med detta, att verka inom en tradition. Åtminstone den här traditionen från, vad jag tycker, en guldålder i svensk konst. Vera Nilsson, Åke Göransson och X:et till x:empel. Kanske stod de inte alls för samma sak på sin tid, men i Åsa Nyléns måleri buntas trådarna ihop till en gemensam rot.

Från crêperiet är det bara tio steg till Jonas Kleerups galleri. Jag bestämmer mig för att ge det en chans. Kollage av Moki Cherry och Yoshi Sodeoka hänger på väggarna i källarutrymmet. Den sistnämnda känner jag inte till, men Moki Cherry, hon var gift med den fantastiske Don. Och således mor till popsångarna Neneh och Eagle Eye. Och här har vi väl länken. För Jonas Kleerup, vad är han mest känd för? Jo, liksom Moki står han väl lite i skuggan av sin nära släkting, brodern och tillika popsångaren Andreas. Och med ett litet inslag av spekulation antar jag att Moki och Jonas öden ursprungligen sammanlänkats av helt andra anledningar än konstnärliga.

För den konstnärliga halten är klen. Inte bara hos Moki med förlov sagt. Skammen tillfaller dock Jonas Kleerup för hans osjälvständiga preferenser.

Och nu blir det ytterligare en paus innan tredje och sista akten på denna utdragna sista runda.

Provocerande skandal-löst

"Shocked into abstaction" Matias Faldbakken

Konsten har haft lite svårt att motivera i det sista. Har suttit inne och knåpat med musik istället. Häromdagen kom jag mig iallafall ut en runda. Behövde nåt som kunde tända glöden igen, så här helt i slutet av säsongen.
Så varför inte en riktigt svartsynt, smånihilistisk cyniker? Varför inte Matias Faldbakken på Samtidsmuseet? Mina förväntningar var väl sådär mitt på trädet när jag långsamt promenerade nerför Oslos av vägarbeten, ständigt dammiga gator. Jag är inte så skeptisk till Faldbakken som många av mina mer finkänsliga konstnärskollegor, med behov för ett minstamått av mål och mening i konsten. Tycker nog det är lite för mycket mening egentligen.

Och mening är det tämligen lagom av på samtidmuseet. Dvs det är ju en slags mening. För tillbakadragande och antikommunikation är ju en rätt meningsfull strategi nuförtiden. Tycker iallfall jag. Dessutom finns här ett visst intresse för olika subkulturer, destruktiva eller bara lätt corny. Det sista verk jag ser innan jag lämnar utställningen är t.ex. en video, som visar en iscensättning av en fetisch som visst kallas pedalpumping. Folk lägger ut filmer på nätet av damer som försöker starta bilar medan dem pumpar in bränsle i motorn med gaspedalen. Mmm. Det finns folk för allt.
Faldbakken har här, i samarbete med någon jag inte kommer ihåg namnet på, själv filmat en egen sån sekvens, istället för att bara plocka en från nätet och screena på väggen som han gjorde med "Getaway" på Fotogalleriet för några år sedan. Just det tilltalar mig. Att han har återgivit formen och på så vis gjort formen tydlig.

"Getaway"

Det finns ett intresse för form hos Faldbakken. Men inte form som speglar sitt innehåll, eller sin funktion, utan snarare tvärtom. Form som INTE speglar sitt innehåll. Fast inte motsäger det heller. Det är handlar om en slags, nästan kompulsiv intresse för form. En överdriven interesse, en interesse för formen där den är helt oväsentlig, eller är helt förbi poängen. Som verken med VHS-tejpen i lyktstolpen, eller det utbrända bilvraket, eller trafikskylten med en svartsäck över sig. Dem är ju alla på olika sätt baserade på bilder med en politisk, eller social innebörd. Men Faldbakkens intresse är för formen, och inte för vad dem betyder. Det är det som gör hans konst nästan obscen och oanständig, på ett, i mina ögon, härligt provocerande sätt. Som konst gjord av en iskall sociopat. Helt förryckt och utan mening, men samtidigt iskallt beräknande.

"Untitled (Video Sculpture)"

Det gäller främst dem konceptuella skulpturerna och installationerna, men också till viss del målningarna. För det är ju det det är. Färg på en yta, även om färgen är tejp, och ytan är rå MDF, eller opreparerad duk. Man är ju frestad att tänka att det finns en viss ekonomisk baktanke med att göra målningar, dem säljer säkert som smör, och konceptet låter sig lätt upprepas. En tuff fras som tejpas upp på duken, med bokstäverna dubblerade över varandra för att försvåra läsningen. Museet skriver att dem kommenterar det modernistiska måleriet, men det låter väldigt svettigt tycker jag. Det behöver ju inte referera till Malevitsj bara för att dem har en kvadratisk form. Jag uppfattar mer att dem har enklast tänkbara form. De sista verken på MDF, har t.o.m. de fabriksproducerade måtten, 122x244cm. Och här ligger det också nåt jag gillar, även om verken i sig inte fungerar helt optimalt, som jag ser det. Fräckheten i att bara köpa sig några MDF-skivor, dra upp lite gaffa-tejp, och så ställa ut det hela på Oslos viktigaste institution. Rätt gutsy. Och trots dem rent basala materialvalen finns det en taktilitet i konsekvensen med vilken dem är genomförda. Så jag låter tvivlet komma Faldbakken till godo. Det är skönt med nån som kan provocera på ett meningsfullt sätt. Och utan att göra skandal.

Untitled (MDF)

UNTITLED [CANVAS #15]

Vårens sista gallerirunda

Del 1: Jens den Fåfänge – inte tillräckligt äckligt
Jag vet inte om du bryr dig om det, Rosa, men jag skriver inte längre om alla utställningar jag besöker. Det var ett sätt att få igång ett flöde i början, och det funkade ju. Sen kändes det lite som ett krav och då slopade jag det. Så nu skriver jag mer när andan faller på och det gör den som du märker i perioder. Det här lär bli sista rapporten på ett tag, sen blir det sommaruppehåll.

Utanför Magnus Karlssons galleri träffar jag en bekant. Jag gratulerar till det stora erkännande han fått sen sist, kämpar med mungiporna. Varför är det så svårt att unna kolleger framgång? Är det för att smulorna är så få och flocken hungriga så stor? Eller är det revirinstinkt? Svårt är det i varje fall att kontrollera ansiktet utan att det förvandlas till en stelt grinande mask. Å andra sidan, varför måste man vara artig? Och falskt blygsam?
– Hörde att du fått stipendium. Det måste ha skett en förväxling.

Nej, så säger jag inte, men jag känner att jag inte orkar stå och låtsas vara glad särskilt länge, jag låtsas stressad istället, ursäktar mig och slinker in på utställningen. Det är Jens Fänge i de två första rummen. Någon förbluffande nyorientering bjuds jag inte på, målningarna följer ungefär utvecklingen från tidigare utställningar: mer rum och mer färg. Nu låter det nästan som om jag har kommit in på de måleriska begreppen ”rum” och ”färg”, vilka ju har väldigt specifika betydelser inom en franskmodernistisk tradition, men nej, det har jag inte. Rummet är platt och färgen osammanhängande – som vanligt.

Jens Fänge målar med bjärta lokalfärger som slår sönder ljus och rum i bilden. Den här strategin är inte lika uppenbar när det inte finns något uttalat bildrum i målningarna. Då svävar volymlösa och singulära tecken för föremål omkring i en odefinierad rosa rymd. Men här går det inte att bortse från den disharmoni som uppstår mellan det av teckningen tydligt definierade rummet och den ifyllda färgen. Det blir, som min fru säger, äckligt.

Men kanske att det ändå inte blir tillräckligt äckligt, jag kan nämligen inte låta bli att fundera över medvetenheten. Är det verkligen meningen att färgerna ska sticka i ögonen. Borde de då inte sticka lite mer? I en mindre målning uppstår ett ljus à la tidig de Chirico. Plötsligt ser jag rymd, atmosfär, vilka endast slås sönder av en hemskt rosa vägg med illgrön dörr till vänster. Här står två världar mot varandra i samma bild. Jag talar nu alltså bara om färgen och inte om de mycket medvetna illusionistiska verfremdungeffekterna som målningarna är späckade med: läppar som sitter löst, perspektiv som inte går ihop etc. Kanske går dessa aspekter egentligen inte att separera, men just här känner jag att de glider isär. Jag lämnas svävande i limbo. Var ligger misstaget, i ljuset som uppstår eller i det abrupt osofistikerade illusionsbrottet?


Nej, det är inget misstag. Eller jo, men nu har det rättats till. Verket är en diptyk inser jag när jag ska lägga in bilden och heter Retour de'l Ordre (natt och dag). Rymden som oavsiktligt uppstår i fonden av den första målningen korrigeras i den andra.

Och de Chirico ja, det är mycket de Chirico och en hel del Balthus. Luktar idétorka. Det är för övrigt på gränsen till dumdristigt att så löst anknyta till en målare som vid mitten av sin levnads vandring gick vilse och sen ägnade resten av livet åt att cyniskt exploatera sitt förflutna eller uppgivet härma sig själv. Ska jag tolka in någonting här? Nu menar jag inte att sene de Chirico är dålig, eller att det är fel att vara desillusionerad, jag har bara svårt att avgöra vad Fänges utsagor ska sorteras under. Halvmesyrer?

Här behövs ett steg, känner jag, över ett ogynnsamt mellanläge. Målningarna är fortfarande söta, blott lite ankomna. Äh, det går inte riktigt att säga att det är dåligt därför. Men jag hoppas ändå att Jens till nästa utställning surnar till ordentligt, så att man slipper misstanken att målningarna bara är till för att finansiera konstnärens garderob.


Sur, det blir annars jag när jag ser att Fänge har sålt nästan varenda målning, medan hans medutställare, Johanna Karlsson, inte sålt ett enda verk. Men så blir jag ändå glad när jag kommer in i rummet längst in och ser teckningarna. Här är det lågmält och ömsint formulerat. Ändå känns det som om de handlar ondska, eller vad ska jag säga? Smärta.


Naturens nedbrytande krafter? (Verken är obetitlade.)

Landskapsskulpturerna är också sorgsna och bra, men de upplever jag av någon anledning som mindre exakta, trots att de är lättare att tolka. Det kan ha att göra med att jag liksom inte riktigt känner av 3D på samma sätt som 2D. Teckningar och målningar ser jag hantverket i på ett annat sätt och därmed också uttrycket. Emellertid, Johanna: ett steg fram, Jens: ett halvt steg i diket.

Efter det här går jag upp på Mejans vårutställning, men det är alldeles för mycket och för rörigt för att jag ska orka sortera upp. Men Victor Rundgrens uteliggarhantverk med Buddhaträd lindade av skalad koppartråd fastnar i mitt minne. Ett väl sammantvinnat projekt (hö hö!). Jag gillar också att det inte finns någon markerad distans gentemot det religiösa temat. Men är det inte röd flagg på fromhet i konstvärlden?

Oj, nu måste jag ta paus, jag återkommer så fort jag kan med andra delen av rapporten.

En sedelärande historia

Just det, jag var ju på Magasin 3 för ett par månader sen eller så och såg Santiago Serra. Åh, vad den utställningen känns seg att skriva om. Fast det är väl som med alla plikter, bara att sätta igång. Jag behöver ju bara skildra min upplevelse, eller hur? Hm...

Jag tar bilen som vanligt, hissen upp, en snabb kaffe i baren. Sen råkar jag säga ja när en guide frågar om jag vill vara med på en visning av utställningen. Jag brukar aldrig delta i sådant, men jag svarar utan att tänka och efteråt intalar jag mig att det kan komma att bli en bra inledning till rapporten.

Gruppen består av mig, en handikappad äldre kvinna och hennes vårdare. Guiden börjar med att berätta om den dieseldrivna strålkastaren som står på balkongen. Vi sätter på oss hörselkåpor och går ut i snålblåsten. Tyvärr är det mitt på dagen och alltså ljust, så jag får lov att föreställa mig det som guiden just berättat: hur konstverket kastar sin avslöjande ljuskägla på Banankompaniets hus en bit bort. Sånt här har jag verkligen svårt att fördra, när jag förväntas sätta mig in i hur ett verk ska se ut om bara de rätta omständigheterna infinner sig. Varför ska jag behöva anstränga min fantasi när inte konstnären gjort det? Istället väljer jag att se verket här och nu: en lampa som bullrar och stinker, men som inte lyser upp något alls!


BANANKOMPANIET UPPLYST AV DIESELGENERATOR under ideala förhållanden

I befintligt ljus är det ett misslyckat verk. För hur ska man annars tolka det? Av guidens utläggningar att döma handlar det om att Serra vill peka på bananarbetarnas situation och multinationella företags handelsmetoder. Men det måste väl vara mer intrikat än så? I annat fall hade han bara behövt stoppa lampsladden i väggurtaget. Idén med en dieseldriven lampa påminner om ett verk av Gustav Hellberg som jag skrivit om tidigare. Tyvärr även resultatet. Tanken är väl att vi ska förstå att vi alla har ett rövhål, även vår avancerade civilisationskritik drivs som allt annat i slutändan av arabvärldens smutsiga guld. Men låt se, det var idealtolkningen. Vad har vi nu framför oss? Ett verk som genom att inte nå fram till objektet för sin kritik visar på sitt eget dundrande tillkortakommande? Verket berättar för mig om hur otrevlig och ineffektiv den här typen av socialkritisk konst kan vara. Det är en tankeställare!

Nästa station på visningen är videoverket "En person hindrar en rad containrar". Händelsen är iscensatt, berättar guiden efter en liten stund. Då förstår jag det jag hunnit börja fundera över under tiden: varför lastbilarna står och tutar istället för att bara köra förbi, vilket ser ut att ha varit den självklara lösningen annars.


Varför försöker ingen komma förbi?

Verken är genomgående konceptuella på det där torra sättet, där föremålet bara är en transportsträcka fram till slutsatsen. Alla är inte lika dåliga som de nyss nämnda, men titt som tätt är det som om effekten på grund av en eller annan otydlighet eller underlåtenhet kortsluts. Det till ytan största verket – ett gäng stora "moduler" gjorda av indiskt människobajs närmar jag mig misstänksamt. Det är visserligen inte första gången bajs – simsalabim – blir till konst, men det utsagan saknar i originalitet tar det igen i kvantitet. Aldrig har väl så mycket bajs på en gång blivit så mycket konst. Att det sen inte riktigt är bajs, som jag först trodde, utan snarare verkar vara brunnen gödsel, får man väl också ha överseende med, antar jag. Annars hade ju en sådan mängd som den här luktat som sjutusen skithustunnor.


Doftlös skit

Det gör det alltså inte, men skulpturerna är ju tre år gamla och på bara något år förvandlas de flesta fekalier till utmärkt matjord. Som tur är, tänker jag. Jag stannar ändå väldigt kort tid i salen med modulerna, för jag får ett varsel, en paranoid men alltför välbekant känsla av att jag skulle bli lurad om jag tittade mer. Det är löjligt, jag vet, men samtidigt vore det lika löjligt att försöka betrakta dem som Skulpturer. Det må finnas yttre likheter, men det här är naturligtvis inte minimalism. Snarare är det som om Sierra bajsar på den formtradition som nådde sin slutpunkt med minimalismen, ett förfarande som i och för sig även det har blivit en tradition de senaste 20-30 åren.

Något slår slint i mig inför den här installationen. Hjärnan hänger sig, jag blir akut blytrött, åker hem och orkar sen inte tänka mer på utställningen. Förrän idag.

Förstår du nu mitt utrop i början av rapporten, Rosa? Jag måste ta itu med den här buggen som drabbade mig, göra en felsökning, en rekonstruktion.

Låt mig börja med fakta i målet. Installationen "21 antropometriska moduler av mänsklig avföring utförda av människorna vid Sulabh International, Indien" är inte möjlig att betrakta som bara en formövning. Så klart handlar den om något. Men samtidigt är den inte möjlig att se endast som ett dokument. Om Serra hade velat berätta om folk i Indien som arbetar med mänsklig avföring hade han lätt kunnat göra det mycket effektivare. Men vad hade det då blivit för konst? Ingen komplikation! En enkel tillkrånglingsmetod som alltid verkar funka är att välja en utformning som står i viss motsättning till ärendet. Med minimalismen som mystifikation i det socialkritiska budskapet och med bajset som definitivt stopp för alla modernistiska konnotationer kan man tycka att Serra har fått till ett helgjutet och lagom provokativt samtidskonstverk. Väl avvägt i sina inbyggda motsättningar. Så vad är problemet?

Jo, det ska jag tala om. Vad jag står inför är en moralkaka av gigantiska proportioner. Om verket överhuvudtaget ska ha någon mening måste det vara denna: Se huru de stackars fattiga indierna tvingas arbeta med bajs! Tänk vad äckligt! Och inse, o syndare, att det just i detta fall är du, nyduschade västerlänning, som tvingar dem. Genom att gå här på Magasin 3 och låta dig förskräckas av de kastlösas situation, bidrar du indirekt till densamma. Skåda vilken mängd otympliga moduler de måste tillverka bara för att du ska inse detta. Skäms, betraktare, och låt din skam stå i proportion därtill.

Det är i och för sig sant – alla bidrar vi. Och någon måste ta hand om skiten. Men tyvärr tror jag att bajsmoralkakemoduler i en konsthall är lika effektiva som strålkastare i dagsljus när det gäller att avhjälpa sociala missförhållanden. Jag vet ju inte om jag är ensam om det, men jag kan inte riktigt ta detta på allvar. Jag menar – det är ju konst. Och det finns något som heter konstnärlig frihet. Och något annat som heter fiktion. Det innebär att det vore naivt att utgå ifrån att det faktiskt är människobajs i skulpturerna. Och att det verkligen är fattiga indier som tillverkat dem.

Jag hoppas innerligt att Santiago Serra ljuger. Att han inte låtit de kastlösa slita i dagar med de här fula och meningslösa klossarna. Utan att han låtit gjuta dem av säg rötslam från Norsborgs reningsverk. De skulle se exakt likadana ut. Och indiernas jobb skulle fortfarande vara exakt lika äckligt. Men de skulle i alla fall sluppit utföra det här förnedrande uppdraget. Och man skulle sparat in åtskilligt i transportkostnader som de indiska avfallshanterarna kanske kunde fått spendera under ett par lediga dagar.

Eller tänk om Santiago själv tagit itu med hantverket. Det hade varit respekt.

Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Den där tröttheten har kommit över mig igen. Jag kommer inte fram till någon intressant slutsats, det enda mitt undermedvetna envisas med att skicka fram är den kärnfulla sammanfattningen "skit samma".