Stackars Dan

Puh, det är en aning intensivt det här uppdraget. Mina övriga åtaganden blir lidande. Jag vet att du inte alls begär detta av mig Rosa, att jag ska skriva om varenda förbaskad utställning jag ser, det är något jag lagt på mig själv. Jag vill så gärna bara kunna skriva på och inte bli så invecklad i researchen, så utsvävande i tolkningarna och så överdrivet balanserad i omdömena. Jag vet inte om det egentligen gör det lättare att läsa, men det gör det i alla fall lättare att skriva.

Och det blir faktiskt ärligare på så sätt att jag inte kan smita undan om jag inte kan komma på vad jag tycker om en utställning. Då måste jag åtminstone säga det. Och om jag inte hunnit eller orkat titta tillräckligt noggrant kommer också det oundvikligen fram i ljuset.

Vilket osökt leder oss in på dagens ämne. Jag var inne på Dan Almqvists utställning på Susanne Pettersson häromdagen (det är i själva verket samma östermalmsrunda som figurerat i de senaste tre rapporterna och jag har ännu två kvar.) Det här blir orättvist för stackars Dan, jag tittade inte ordentligt på hela utställningen och jag har dessutom dålig koll på vad han gjort tidigare. Men delvis får han faktiskt skylla sig själv.

Först blev jag nyfiken. Så blev jag plötsligt rastlös, jag fick Ernst Billgrenkrypningar (även om det naturligtvis var skickligare måleri), blev tvungen att slå ned blicken och skynda mig ut. Jag vet nu att det var en överreaktion från min sida, men jag har utvecklat en sorts allergi mot slarvigt målade sagodjur i slarvigt målade landskap med distansskapande (inte så) slumpmässiga plumpar mitt i.

Men den här konstiga målningen gillade jag, det var den som först väckte min nyfikenhet.