Untitled (RIP), Anders SmebyeDetta föranledde mitt inledande tvivel, och förhoppning om bekräftelse av mina negativa förväntningar till Smebyes utställning på UKS. Men så gick det inte. Den gigantiska kalsongen som hängde utanför galleriet var kanske lite flåsig. Men kopplingen till ett av Christos inte helt vällyckade projekt "Rifle Gap", genom en uppförstoring av ett gammalt tidningsklipp, var ju rätt fyndig. Och titeln på kallingen, "Great White", är ju faktisk kul, måste jag erkänna. I entrén hänger en vit flagga med ett stort dollartecken som jag inte greppar helt först. Så jag finner fram pressmeddelandet. Devolution är alltså motsatsen till evolution får jag veta. Här handlar det om nedbrytning, dekonstruktion och negativitet. Jag anade det. Man kan ju knyta Smebye till den lilla gruppen av unga norska, lite småcyniska konstnärer som betecknas som ny-konceptualister. Unga män som är anti. Faldbacken, Einarsson, Engh bl.a. Så flaggan heter $uprematism och baserar sig på vandaliseringen av det kända verket till Malevitj. En konststudent sprayade ett dollartecken på det. Och så fortsätter det. Approprieringar av olika uttryck för destruktivitet, misslyckande eller förstörelse. Ibland är det kul, väldigt kul faktiskt, som med "Voodoo", en negativ version av den beryktade skelettscendräkten till Jan Teigen, en av dem som misslyckats allra mest i Melodifestivalen. Dräkten hänger slagen, över ryggen på en stol. Ibland är det vackert, som dem tre stora filtcollagerna, med abstraherade bilder av nebulosor i klara färger. Det är dem som vinner mig över. Bilderna är verkligen effektiva, och fungerar fint i förhållande till materialvalet, både estetiskt-taktilt och rent konceptuellt. Finishen är utsökt. Filtfälten ligger helt kant i kant och överlappar, eller glipar ingenstans. Som en intarsia. Dem hänger fritt i rummet helt utan ramar eller annat dilldall. Här ges det negativa temat rent kosmiska dimensioner som balanserar det lite mer slapstick-aktiga i resten av utställningen. Den här sidan gillar jag bäst. Kombinationen av det stora, lite allvarliga motivet, med skönheten i dem rena färgerna och mjukheten i tekniken, är fin. I ett angränsande rum är en dokumentationsvideo av Smebyes uppförande av "Piano Piece (Patricide)" på Happy Days festivalen. Den är baserad på George Macunias verk med ett liknande namn, och går ut på att Smebye spikar en spik genom varje tangent på ett uppmickat piano placerat på en scen. I samma rum är ett slags Flinstone instrument, en sten marimba av granitblock som Smedbye kallar "Paleophone".
Det är överraskande mycket värme i dem här verken, trots den distansen som humorn och den kritiska attityden ger. Jag vill inte gå så långt som till innerlighet, men helt klart nåt lite rörande är det. Och som hos resten av ny-konceptualisterna är det rent och snyggt. Inget av det röriga och ofärdiga man ser i så mycket annat av så kallad kritisk konst.
Så är det, som jag fick lära mig av en inte namngiven konstnär under vår tidiga utbildning, man behöver inte gilla konstnären för att gilla konsten. Då gällde det Matisse som jag läst var en tyrannisk patriark. Men det gäller även för unge Smedbye.
1 kommentar:
Öh, hoppas du inte tycker jag är petig nu. Måste bara tillägga att det sprayade gröna $-tecknet på Malevitj "Vit kvadrat på vit botten" är ett verk av den ryske »situationisten« Alexander Brener. Han åkte i fängelse för det.
Skicka en kommentar