En bra ide: Tänk efter!

Otacksamt för Sofia Hultén & co. Efter Boltanskis tajta show (se föregående post) skulle vilken samlingsutställning som helst kännas rörig. Fast ärligt talat – det är inte bara otur. Utställningen, kallad BETWIXT, bygger på en idé som är ganska långsökt. För att inte säga flummig. Fast som vanligt är temat inget som jag bryr mig så värst mycket om medan jag tittar på utställningen. Jag tänker att det egentligen framför allt rör sig om ett sätt att visa lite av samlingarna samtidigt som man lyfter fram sin senaste satsning. Det är först när jag ska skriva den här rapporten som jag känner mig tvungen att kolla upp vad ordet betwixt betyder. Och det är då det börjar. På hemsidan hittar jag följande:

"betwixt". Prep, adv 1. Archaic between 2. betwixt and between in an intermediate or indecisive position"

Vilket inte gör mig mycket klokare. Lite längre ned ges dock klarare besked:

Utställningen är en uppmaning till besökarna: att fokusera på stunden mellan intrycken då man går vidare från ett konstverk till ett annat.

Det här kunde ju varit bra att känna till innan, nu vänds visst prioritetsordningen helt uppochned. Jag som gick runt och fokuserade på konstverken. Men kanske är det ändå inte för sent. Jag råkar nämligen veta exakt vad som ockuperade mina tankar under momentet ”då man går vidare från ett konstverk till ett annat”. Här följer ett konkret exempel:

När vi bestämde oss för att samarbeta kring utställningen som blev “BETWIXT“ möttes vi vid ett flertal tillfällen för att prata om olika konstverk och konstnärer. Efter ett tag handlade diskussionen om hur man rör sig i utställningar, tar in olika verk och möjligen relaterar dem till varandra. Till slut fokuserade vi på ögonblicket och den fysiska platsen emellan konstverken. Stunden då “inget” finns att uppleva, när vi kanske tänker efter en stund för att sedan gå vidare.

Texten hängde mellan Sofia Hulténs och Jonathan Monks verk och är författad av M3:s chefsintendent Richard Julin. När jag rörde mig i utställningen uppstod alltså en mycket egendomlig paradox. Denna stund – när ”inget” finns att uppleva – ägnade jag och många med mig åt att läsa på de informationsblad som hängde mellan konstverken. Tvärt emot sina uttalade intentioner har utställningsarrangörerna alltså lagt beslag på det utrymme som skulle kunna finnas för eftertanke och fyllt det med nervöst babbel.

Texterna, som jag fann rejält irriterande redan när jag läste dem första gången, finns att ladda ned på hemsidan. Jag kan inte säga att de tjänar på en omläsning. Slarvigt formulerade standardklyschor staplade på varandra, pretentiösa tolkningar tryfferade med syftningsfel och andra oklarheter.

Så har de mage att uppmana betraktaren att tänka efter. Och nu har jag gjort det. Skit också!


The Samurai Tree av Gabriel Orozco, som jag i och för sig gillade, antagligen för att " springaren rörelse är i sig en representation av den tredimensionella rymden på ett tvådimensionellt spelplan".

Mitt hjärtas innersta mening

Min vana trogen väntar jag till utställningens absolut sista dag med att släpa mig ut till Magasin 3, denna gång är det Christian Boltanski som strax ska plockas ner. För min del är det dock inte särskilt viktigt när jag ser utställningen. Eller ens om. Med tanke på mängden angelägna utställningar världen runt som jag missat hittills gör det faktiskt inte så värst stor skillnad om jag någon gång råkar försumma en just i Stockholm.

Huvudsaken för mig är att jag är vaken för det jag faktiskt ser här och nu och inte skäms för – och försöka dölja – min obildning. Fast Boltanski är ju inte någon ny bekantskap precis. Mina förväntningar är rätt höga. Nu ska jag äntligen få se lite riktig konst, tänker jag innan jag går in.

Och det är bara att erkänna, här är en som vet hur en slipsten ska dras. Det är naturligtvis klanderfritt genomfört. Tack Robert Weil, tack David Neumann med personal, tack Christian Boltanski. Tänk att det finns människor som satsar sitt kapital, sin tid och sin själ i något så löjligt otidsenligt som konst. Hur kan det komma sig att fullt moderna människor fortfarande går omkring och tror på konstens – ja vad ska man säga – märkvärdiga effekter? Det är nästan ett underverk i sig.

Själv hör jag ju också till de troende, ett faktum jag med tiden kommit att betrakta med något slags ömhet. Att jag blir upphetsad av möjligheten att bli estetiskt berörd ser jag som ett lite barnsligt personlighetsdrag. En rest av det sökande efter sammanhang i tillvaron som de flesta verkar vänja sig av med i tonåren någon gång. Jag kan inte säga att jag faktiskt tror att världen har en dold koherens, jag kan bara konstatera att jag har svårt att släppa tanken på en sådan. Jag tror också att det är något som ligger i kulturens natur, detta sökande efter sanning och mening i allt som sker. När man väl har börjat tänka är det svårt att hitta en rimlig slutpunkt.

Vad Boltanski anbelangar, så finns i hans konst i alla fall något slags system. I den här utställningen handlar det om två skilda rum och en passage. I första rummet finner vi det fundamentala pulserande livet, i nästa den utbytbara identiteten. Det enda som inte klaffar hundraprocentigt på den välscenograferade vandringen genom konsthallen är ”identitetsmaskinen” i mitten. Fragment av en mängd olika ansikten flimrar som på en enarmad bandit på ett snördraperi i passagen mellan hjärtats och identiteternas rum. Jag fattar inte hur den funkar förrän på tillbakavägen. Man ska ta ett steg fram. Då stannar de tre variablerna i ett ansikte, slumpvis sammansatt av tre olika. Jag stövlade bara på rakt genom draperiet och hann då inte uppfatta att maskinen tilldelade mig ett godtyckligt ansikte i det symboliska födelseögonblicket.


Être à nouveau, "identitetsmaskinen"

Annars blir det överlag mvg. Särskilt hjärtats rum är starkt. Entrén är en konventionell innerdörr som betrakaren måste öppna för hand. Sen en mörklagd korridor med Boltanskis eget anikte hägrande längst bort. Därefter rummet varifrån det pulserande hjärtljudet kommer. En naken ensam glödlampa blinkar i takt. Det uppstår en stark fysisk analogi, verket samspelar med min egen kropp. Jag känner hur mitt eget hjärta hänger på en tråd därinne i mörkret. Det arbetar mekaniskt, obevekligt, men är också bräckligt och läskigt utsatt. Att det också är en bild av moderlivet förstår jag mer intellektuellt, men i samma stund går det också upp för mig vilket fasansfullt kallt och likgiltigt sköte jag i så fall befinner mig i.

Identitetsrummet är mindre drabbande, men istället lite lätt humoristiskt. Det är ett slags Hades där massor av stereotypa klädhängare med gråa ytterrockar yttrar saker som ”Jag är framgångsrik”, ”Jag har ett vackert hem”, ”Jag är liten” och ”Jag är dum” när man går förbi. Sen måste man gå tillbaks igen. Jag vet inte vad det finns för symbolik i det, men det leder i alla fall till att jag uppfattar den struktur jag just redogjort för bättre.

Sist donerar jag mina hjärtljud. Där, i det avsklida rummet med en ”syster” som med hjälp av stetoskop spelar in mina hjärtljud, blir den fysiska effekten av Boltanskis symbolanvändning ännu tydligare. Mitt hjärta känns som en främmande kropp, som en osjälig apparat bortom min kontroll. Oavsiktligt håller det i gång de febriga drömmerierna om en egen identitet, om mening och sammanhang i livet.

Ännu när jag skriver detta kan jag känna en kvardröjande verkan från utställningen. Ett främlingsskap inför mitt hjärtas innersta mening.

Dubbelseende

Patrik Andiné ställer ut nya målningar på Knäpper Gallery. Vad har hänt sen sist? Tja, tekniken har det kanske slipats ytterligare på, annars ser det ungefär ut som vanligt. Finns det bara en vilsekommen scout, några korvformiga moln eller lite blank snö med på målningen så vet man vem som varit i farten.

Jag blev väldigt glad av Patrik Andinés målningar när de först dök uppför sådär femton år sen. Bästa sättet att komma förbi samtidens hangups är alltid att ge blanka fan i dem. Istället för att starta en hopplös strid mot den programmatiska relativism som var rådande på 90-talet gick Patrik in i sagans land. Där öppnades plötsligt ett fönster mot en värld av förundran som förståsigpåarna ändå inte alls kunde beskylla för att vara naiv.

På den här utställningen öppnas kanske inga nya luckor i medvetandet, även om man kan ana ett varmt ljus bakom draperierna i flera målningar. Måleriskt finns inte direkt något att invända emot; även om jag inte gillar alla bilder lika mycket är kvaliteten jämn. Han är hemma i det han gör. Men hemma hos Patrik finns det också flera munnar att mätta; det hela har lite karaktären av produktion. Jag har den största förståelse, familjen ska inte behöva svälta. Själv går jag dock hungrig därifrån…


Utflykten

… till Lars Bohman, som ibland behöver två konstnärer för att fylla sitt allt större galleri. Tilda Lovell fortsätter tillverka tredimensionella versioner av de superkonstiga monster Hieronymus Bosch älskade att måla. Hon verkar haft mest roligt i början – det stora skissverket i mitten och även i viss mån de mindre tablåerna längst in känns ganska inspirerade. Däremot inte de större fristående skulpturerna. Som om motivationen klingat av ju längre hon kommit. I liten skala kan enkelheten ha en direkt charm, däremot är charmen inte direkt enkel att få med sig till nästa nivå. När man ska upp i storlek måste man verkligen tro på idén. Tilda Lovell verkar känna på sig att det inte riktigt räcker med att göra parafraser rakt av. Och då gör det inte det heller.


Självporträtt (inte helt ren parafras)

Om jag känner mig som hemma i den godmodigt absurda bildvärld som Patrik Andiné målat fram genom åren har jag under samma tid känt en viss osäkerhet om vart den enskilda väg Dan Wolgers gett sig ut på kommer att leda. Han har vänt sig bort och det är svårt att förutspå var nästa steg ska hamna. Ändå tycker jag mig se att han och Patrik någonstans har en gemensam strategisk utgångspunkt. Efter brottet med ”Här slutar allmän väg” (när var det, 1995?) tog han ju ett steg tillbaka och lät världen fortsätta rulla bäst den ville. Själv började han med något helt annat. Det var modig gjort.

Men det har tagit sin tid för Dan att ta sig ut på andra sidan 90-talet. En del av hans senare verk har jag haft svårt att förstå hur jag ska läsa (vadå ”läsa”, skulle han säga), andra har känts som om han försökt hitta tillbaka till det han gjorde innan allt rullade igång på allvar. Inget har hittills haft samma självklarhet som det han gjorde medan han ännu drog runt på de allmänna vägarna. Tills nu.


Torso

Länge efter att jag lämnat utställningen har jag en klump kvar i magen. En stor brun hård klump med ett öga i. Jag kan inte riktigt få den ur kroppen. Det går i alla fall inte att tänka bort den. Den har lyckats ta sig in någon annan väg än genom medvetandet. Ungefär som detta objekt från 1987 vars underliga dragningskraft på mitt psyke jag aldrig helt lyckats utröna.


Utan titel

Men det här är värre. Jag kommer att tänka på en gång för många år sen, när jag fick en så kallad böldgädda på kroken. Den var hyfsat stor och det var min första gädda någonsin. Förklaringen till att den var så egendomligt slö fick jag när jag håvade upp den i båten. Den var dödssjuk. Dess skinn var spräckt av en mängd stora köttiga blemmor. Ändå hade den huggit. Jag begravde den under en sten, men kunde sen inte få den ur huvudet. De där bölderna – jag tyckte de var så överjävligt äckliga. Ju mer jag försökte undvika att tänka på dem, desto mer trängde de sig på. Det kändes som om de skulle slå upp genom mitt eget skinn om jag mot förmodan lyckades trycka undan dem från medvetandet.

När kvällen kom kändes det som om jag höll på att förlora förståndet. Jag har dock en teknik för att häva sådana här jobbiga tankar. Jag utvecklade den när jag som barn låg och oroade mig för allt möjligt innan jag skulle somna. I korthet går den ut på bejakande. Det blir värre en stund, men sen blir det bättre. Ett tag funderar jag på om jag ska behöva ta till detta knep för att bli av med Wolgers klump (låter som en sjukdom). Men jag klarar att släppa den ändå. Låta den vara. Kanske för att jag vet att jag kommer att bli tvungen att ta i tu med den senare.

Det vill säga nu.

Först måste jag bara ta tag i en annan sak, nämligen de konkreta, fysiska föremålen. Jag kan tänka mig att det gått till så här: Dan Wolgers har först skulpterat av sitt eget huvud i lera. Så har han av någon anledning skurit av skallen ungefär i linje med ögonen. Av en händelse har han kanske råkat lägga sin kapade hjässa på en spegel (konstnärer har ofta speglar liggande i ateljén, de är ovärderliga när det gäller att upptäcka formella felaktigheter). Då har han sett något. Jag är rätt säker på att det handlar om en spontan upptäckt som han bestämt sig för att använda. Systematiskt har han sen tillverkat fjorton huvuden som han skalperat på lite olika ställen och satt samman två och två så att de bildar sju oregelbundna sfärer. Dessa har gjutits i brons.

Man kan inte ruva hur länge som helst, förr eller senare kommer ägget att kläckas. Faktum är att det redan finns en spricka i det. Ögat på klumparna bildar – åtminstone i sex av fallen – även en vagina. Det är den öppningen, den dubbelheten som leder in i verket och in i mitt eget psyke. Det är dit vi ska nu. Där hittar vi den bild som kom till mig i galleriet och som jag sen inte kan få ur skallen. Den bild som långt efteråt får mig att rysa av obehag. Jag ser framför mig hur jag penetrerar vaginan, hur jag spetsar den klump som också är Dans huvud, hur jag sticker kuken i hans öga. Det där bruna oformliga får min hjärna på något sätt också till en bajskorv. Och nu när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på den beryktade scenen i Batailles roman Ögats historia, där den mördade prästens öga tittar ut ur Simones sköte. Jag måste bara få fråga: Vem bär skulden för det här? Dan eller jag? Vems är de här äckliga tankefostren? Vad betyder de? Jag vet inte, jag har aldrig gått i psykoanalys.

Kanske är det bara min sjuka fantasi som rusar iväg. Kanske låter det oprecist med alla dessa bisarra associationer staplade på varandra. Men det gäller i så fall min uttrycksförmåga, för alla sju klumparna är så stiligt och varsamt modellerade att jag nästan vill gråta. Örats krusidull, ögats flikar, huvudskålens rundning.

Dan Wolgers är tillbaka. Han har inte kommit hem, utan till en helt okänd plats. Där har han värpt sju själsliga sjunkbomber.

Don't Open Until X-mas

Det kan finnas en fördel att vara oinformerad (fast det är absolut ingen regel). När jag nalkas Milliken den här dagen försöker jag komma på vad de visar för tillfället. Det går inte. Jag tvingas konstatera att jag inte har en aning om vad det är jag ska se. Det innebär knappast värsta nervpressen, men i alla fall har jag ett litet överraskningsmoment att se fram emot.

Överraskningen heter Mattias Nordeus, och för mig är han helt ny. En present. Det verkar genast lovande. En trädocka står i entrén; en liten tant i form av ett kombinerat kassa- och altarskåp. Bröstet och magen står på vid gavel och därinne är en skildring av Adam och Eva i paradiset målad. Ganska speciell idé. Min tolkningsapparat hickar igång.


Original Sin

I nästa rum en pietá med soldater. Nu kan jag inte längre blunda för dataspelspolygonerna som figurerna är uppbyggda med. I första rummet var de något som jag inte riktigt orkade bry mig om, de störde mig snarare, tycktes inte höra dit. Nu förstår jag att det är de som är mest betydelsebärande här. Figurerna är sekundära.


Deposition

I den stora salen fortsätter de bibliska motiven. Jesus som solbadare. En pastisch på en helvetesskildring(?) av Bosch. Och så några figurer som sitter i fåtöljer och slappar. Allt med dataspelens förenklade plangeometri som formell utgångspunkt. Det är fint gjort, trevligt hantverk, trevliga figurer. Men tolkningsmaskinen får ändå soppatorsk efter ett tag. De bibliska motiven, som ju också råkar vara konsthistoriska dito, känns inte lika laddade som i den första lilla figuren. Den var mer kryptisk. Nu får jag för mig att det handlar om Picassosjukan som stavas vad-ska-jag-måla. Han har hittat en rolig tillfällig lösning på skulpturens problem, med många konnotationer hit och dit, nu gäller det bara att komma på vad han ska fylla formen med.

Jag gillar alltså lösningen och jag gillar hantverket. Men det når ändå inte riktigt i hamn. Det är mest Boschakvarellen som sänker skutan. Den är svag. Svartklädda soldater som springer och skjuter på nakna män och kvinnor. Detta i kombination med Jesus på luftmadrass. Det blir för många konnotationer. Jag känner att jag förvandlas till en av de oengagerade betraktarna som sitter centralt i rummet i varsin fåtölj; fjärren i högerhanden, blipp: stand by.

Illusionen skär sig!

Blöt och snorig efter att ha tumlat runt med barnen i slottsbackens snödrivor vacklar jag in på Uppsala konstmuseum, där en utställning med Tony Matelli pågår sen en månad. Jag känner mig lätt frånvarande; en veckogammal infektion bäddar in sinnesintrycken i bomull. Inga idealiska förhållanden för estetisk njutning, men vem går och hoppas på sådant i dessa dagar?

Matellis skulpturer är välgjorda och, som det heter, verklighetstrogna. De borde rimligen också framkalla en illusion av närvaro. Att det inte händer är nog inte bara förkylningens fel. Först anstränger jag mig väluppfostrat för att bli hänförd, men ju närmare jag tittar desto mer fastnar jag i störande detaljer. Det är inte alls något dåligt hantverk, det är bara det att jag inte vet var jag ska dra gränsen. Realism har liksom ingen bortre gräns, hur exakt den än är kan en avbild aldrig nå hela vägen fram till verkligheten. Alla bilder har ett gränssnitt där de övergår från föreställning till materia, men det är bara bilder med realistiska – eller som i det här fallet hyperrealistiska – ambitioner som får problem med denna gräns.

När jag närstuderar människogestalterna i den stora installationen Fucked Couple noterar jag den brist på enhetlighet som ytan hos avgjutningar alltid uppvisar. Det finns förstås avtryck från huden, men också typiska spår från själva tillverkningsprocessen: porer, skarvar, ilagningar och så vidare. Också färgläggningen framträder tydligt. På denna makronivå krockar figurernas inte längre så illusoriska yta med ytan hos de verkliga föremål som ingår i installationen. De två fiktionsnivåerna emulgerar inte helt och hållet. Det vore kanske orimligt att argumetera för att detta på något sätt gör installationen sämre, men jag kan samtidigt inte låta bli att undra över varför inte alla delar är tillverkade på samma sätt.

(Sen är det förstås också så att scenerierna som skulpturerna befinner sig i är gravt orealistiska. Men det är en mer specifik omständighet som konstnären medvetet lyfter fram. När jag gick runt på museet hann jag aldrig fundera över det, jag var hela tiden inne på ett stickspår av mer allmängiltiga funderingar.)

Vad är en bild för någonting egentligen? Frågan mal i bakhuvudet medan jag begrundar hantverket. En bild är något som föreställer något annat. Vilken ovanligt fånig definition. Fast i stunden kan jag inte komma på någon bättre. Under tiden som jag vandrar vidare gör tankarna detsamma, helt för sig själva: En bild kan aldrig helt och hållet vara en enda sak. Den är alltid dubbel, alltid både och. Kluven. Det sägs ju att bild och bila (yxa, klyva) har samma etymologiska rot. Jag undrar – är det därför som det stackars paret utsätts för en så våldsam attack. De blir hackade och stympade av alla möjliga tillhyggen. Lemmar ramlar av och huvuden krossas. Och är det därför som min medkänsla inte aktiveras av deras oblida öde. Det här är inte en bild av två misshandlade människor, det jag ser är två misshandlade bilder. Det är därför tillhyggena är riktiga. Och det som växer i konsthallens verkliga golvspringor är inte ogräs. Det är föreställningar. Och vad har vi här? Ett bildstod som går i sömnen. En skulptur med trosor. Det är fikonlövet, så måste det vara: Hon är Eva i paradiset precis innan uppvaknandet, när hon drömmer att hon är naken på stan.


De gör sig väldigt bra på foto, eller hur?

Jag har kommit fram till verket Sleepwalker och ska precis till att röra vid det när jag hejdar mig. Vad gör jag? Tänk om någon ser mig. Jag tittar mig omkring. Ingen annan är i salen. Än mer iakttagen känner jag mig när jag spanar efter övervakningskameror, trots att jag inte kan upptäcka några. När jag först sträckte ut handen var det för att ta på hennes bröstvårta. Nu nöjer jag mig med att röra vid handryggen – för att känna vad det är för material, intalar jag mig.

Se där! Precis så dubbla är bilderna. Jag kan inte behandla dem som enbart det ena, som enbart ting eller enbart föreställning. De är ting, men jag kan inte låta bli att också se dem som något annat (i det här fallet en kvinna). Den symboliska laddningen är så stark att den påverkar mitt omedvetna beteende. Instinkter, betingade reflexer och omedvetna föreställningar kolliderar och leder till motstridiga handlingar som det stackars medvetandet sen får försöka lösa. Såsen skär sig men genom sprickan skymtar djupet mellan ingredienserna.


Jaha du, Rosa, konst ska väcka tankar, sägs det, och det gör den minsann allt som oftast. Men vilka tankar? Det är nog inte alltid de har så mycket med själva konstverken att göra. Jag tror till exempel inte att det jag gick runt och funderade på i Uppsala har något som helst samband med Tony Matellis intentioner. Fast något har han tänkt på. Det syns. Figurerna är medvetet okonstnärligt gestaltade i någon sorts hollywoodestetik. Ja, egentligen är det väl inte ens några skulpturer i traditionell mening, snarare ett slags combines. Avsikten är säkert att betraktaren ska slippa haka upp sig på formella aspekter och istället gå direkt till innehållet. Något som alltså misslyckades fullständigt i mitt fall.

Jag tror jag måste avsluta med en sammanfattning: Tony Matellis skulpturer är som ett slags visuella skämt. Det är bara det att det går lite snabbt. Eller så är det jag som är långsam. I alla fall verkar jag ha missat något logiskt led i historiens första mening. Sen kan jag inte sluta grubbla över hur det hänger ihop och missar därför poängen.

Men jag upptäcker något annat istället.

Inte så väldigt latjolajbanlådan

The Diary of the Unknown Consumer, Mattias Härenstam

Mattias Härenstam verkar inte se så ljust på det. Inget att protestera mot, nu när allt är lov. Han var mest bara lite frustrerad tidigare, med intensiv kedjerökning som följd, om man ser på några äldre skulpturer iallafall. Nu verkar det slagit ut i full ångest.
I ingångspartiet på UKS (Unga Kunstneres Samfund för dig Rosa, som kanske inte är så gott bevandrad i Oslos gallerivärld) visas en projektion av ett typiskt medelklass villaområde, filmat från fönstret av en bil. Det är vinter och det närmar sig jul, av juldekorationerna att döma. Inte alla har hunnit fått upp dem, medan några är i full gång med glöggen. Möjligen kan det vara en stund efter jul, och det är eftersluntrarna som har pynten uppe. Hur som helst, tror det är menat att det ska se lite monotont och opersonligt ut liksom. Själv tänker mest på hur skönt det hade vart att ha haft råd med en villa. Sitta framför brasan, ha plats att stuva undan all bråten som står i hörnen, upp på en vind. Pingisbord i källaren, och kunna gå ut och sträcka sig på altanen om morgonen, med en kaffekopp i handen. Men de tankarna har nog mest att göra med att bilen just pajat och måste på verkstad. Det kostar kulor. Och att det faktiskt snart är jul, det kostar också kulor, iallafall när man har en drös med ungar.

Så får man då kliva in genom en enkel vitmålad dörr, som Härenstam har monterat i den vanligtvis rumsliga öppningen in i huvudrummet. Bak dörren finns en trång, ca 6m lång korridor. Vi är på väg in i furuhelvetet, förstår vi av de groteska skapningarna som är karvade in i träpanelen, vilken täcker väggarna och det låga taket. Sommarstuge lampetter är monterade med jämna mellanrum och sprider sitt gula, übermysiga ljus. Jag inser igen att jag inte gillar den här typen teatrala, alltomfattande scenografi installationer. Jag vill kunna stå utanför och betrakta konsten, inte vara helt omgiven av den. Så hämmad är alltså jag. Ska inte gå in i en djupare analys av det, men jag har egentligen några goda argument i bakfickan. Det handlar om att konst är ett möte, och inte ett överfall. Och det handlar om närvaro, och inte illusionsmakeri. På ett ungefär.

Nå, i det inre gemaket är ett mörkt rum med en videoprojektion. Nu är vi nere i kaninhålet, eller inne i villaångesten innersta och förträngda psykostillstånd, som det antyds i pressmeddelandet. Här är det klassisk mardrömsvandring med famlande händer framför kameran, i mörka skogar med kala stammar, som träder fram ur svärtan i ljuset från kameran. Då och då dyker det upp en eller annan mystisk ting, som händerna börjar treva efter bara för att den ska försvinna i tomma intet. Ljudspåret följer samma mönster, spöklikt, odefinierat, med ekande steg och en enveten telefonsignal av den gamla sorten, som dyker upp då och då. Det är rätt suggestivt en stund, men det avtar fort. Man sitter bara och väntar på nästa mystiska sak, som ska dyka upp. En blomma, ett par skor, en apelsin. Jag går ut igen. Försöker intressera mig lite för trärelieferna på vägen ut, men klarar inte det heller. Det måste ju vart slitsamt att kreta ut allt det där, men samtidigt är det kanske för lite av dem ändå. Det borde kanske ha kryllat och krälat ändå mer över väggarna och taket. Vet inte helt.

Det är ett projektionsrum till, på sidan av det stora, tredelade verket. Där visas bl.a. filmen "Supermarket" om jag förstod det hela rätt. Olika, lite dagboksliknande sekvenser, avlöses av en vilolös körning med kameran nere i en shoppingvagn, längs hyllorna i en mataffär. Kameran ligger på botten av vagnen och filmar rätt fram genom gallret. Några av dagbokssekvenserna är fina, bl.a. den där himlen över en helt vanlig dag i Berlin, plötsligt öppnar sig kring sig själv, och ett stort svart hål vidgar sig, tills det har slukat hela himlavalvet. Den påminner mig om en fin film av Härenstam jag sett tidigare, där han kör runt med kameran på vad kanske kan vara en skateboard, och då och då fylls gator och torg nästan omärkligt av vatten och vågor. Den filmen påminde mig i sin tur om en sekvens i Julian Schnabels film om Basquiat, där målaren plötsligt ser upp mot himlen mellan skyskraporna i New York, och där ser en enorm surfare, surfa i full fart på molnen. Vackra, poetiska, bilder av hur det inre bryter in i det yttre på ett helt naturligt vis, både av Schnabel och Härenstam. Den dagboksliknande indelningen av "Supermarket" gör att man kanske kunnat tro att det var den som gett utställningen dess namn, "Den ukjente konsumentens dagbok", och inte huvudverket.

Vel, vel, för att avrunda vill jag bara säga att jag gillar Härenstams arbeten bättre när de blir drömska, avväntande och lite vad ska vi säga, nollställda, än när han ska vara kritisk och mer högstämd i känsloläget. Läste i en intervju att han har försökt gå tillbaka till att försöka göra konst med magen, istället för huvudet, som han lärde sig på akademiet. Det låter ju bra. Fast jag tycker nog dem kan vara svåra att skilja åt ibland.

Sött och dött

Den här rapporten handlar om en utställning som redan slutat. Men det spelar inte dig någon roll, eller hur Rosa? Vårt uppdrag har vi ju fått för att du ska slippa gå på utställningar. Den här utställningen, av Julia Peirone, hade jag själv i och för sig gärna sluppit se, jag trodde också att jag missat den, men när jag tittade in till Brändström hade den visst blivit förlängd.

Utan förväntningar träder jag in. Jag vet ingenting om konstnären, varken ålder, nationalitet eller bakgrund. Och ganska snabbt konstaterar jag att jag inte känner något trängande behov av att ta reda på det heller. Är detta vad den omtalade »estetikens återkomst« innebär klarar jag mig finfint utan den. Det är ack så sköna fotografier av o så söta damer med vackert hår och nakna kroppar.


Skönhetens återkomst?

Längre in i galleriet har Jan Håfström rattat ihop några objekt på temat l’Égypte. Trots Jannes omtalade vindflöjelmentalitet gillar jag något hos honom. Energin han själv fått ut av sina stilbyten har uppenbarligen ändå hållit honom fräsch genom åren. Någonting är ju också konstant i hans konst. Något på D. Stilbytenas tid verkar dessutom vara över, kanske kan man säga att han hittat hem på senare år. Fast galleribyten blir man visst aldrig för gammal för, nu har han kommit på att det kontroversiella giftermålet mellan andrahandsmarknaden och gallerimarknaden (Hirst på Sotheby’s och sammarbetet Brändström/Bukowskis) skapar intressanta möjligheter. Samtidigt med den här utställningen visar han ett verk i form av en bok på Åmells konsthandel. Jag har inte sett den (jag ville se den, skit också, nu är det säkert försent!) så jag vet inte riktigt vad det är fråga om.

L’Égypte är bemålade sarkofager med gulliga döskallar hängande lite på trekvart i tunna ståltrådar. Jag vet att somliga pedantiska typer kräks på Håfströms något slafsiga färghantering, men för mig har detta aldrig varit något problem. Mitt aber kommer av att de gravallvarliga pretentionerna kan kännas lite väl utstuderade. Och lite tjatiga. Dassiga färger tillsammans med evigt återkommande dödsmotiv, blir inte det lite tårta på tårta? Dött på dött. Well, det är tur att det också finns något sött, både i färg och motiv, som motvikt mot allt dött.


L'Égypte

Till sist hamnar jag inne i Brändströms showroom där jag slötittar på lite gott och blandat av galleriets konstnärer. En tjänstvillig kvinna kommer ut och stör mig just när jag försjunkit i Ylva Oglands bok Tondo, med målningar av konstnären onanerande framför en spegel. Man ska inte behöva bli generad, det är ju konst, men jag känner mig ändå ertappad där jag står och gluttar på Ylvas rakade sköte. Även om poserna är typiskt porriga är de inte det minsta erotiska, fittorna är finstämt färgsatta i fadda grårosa toner. Boken verkar vara resultatet av ett flummigt möte med någon sorts tvillingsyster som bor i spegeln. Boken är fin, både idé och utförande, även om vi också här har att göra med gravallvarliga pretentioner.


Ur serien "Tondo"

Venus utan päls

En del utställningar jag ser kan jag inte riktigt avgöra om jag gillar eller ej. Som häromdan, när jag vandrade runt bland Marilyn Minters fotografier av Pamela Anderson på Andrén Schiptjenko. Jag betedde mig enligt ett inlärt mönster – plockade först upp en verkförteckning i entrén, skaffade mig därefter en snabb överblick över hängningen, gick sen närmare vart och ett av verken och avslutade med att läsa titlar och material. Detta skedde på ren rutin, inga beslut krävdes och efter tio minuter när jag var färdig att gå var mitt sinne helt blankt. Vad som eventuellt försiggått där bleknade bort i samma ögonblick som jag lämnade rummet.

Det är sen, rättare sagt nu, när jag sitter framför datorn och rannsakar mitt minne, som den verkliga mönstringen börjar. Vad jag egentligen såg, vad jag upplevde, vad jag fick ut av det hela brukar visa sig i det här skedet. Formuleringarna har en tendens att av sig själva dra åt något håll. Och medan jag skriver det här väntar jag samtidigt på att det ska börja rycka i något litet ord, att en mening ska börja tippa över åt något håll. Jag fortsätter ett tag till, så kanske jag får vittring på något.

Jag hade ingen koll på Marilyn Minter innan jag såg den här utställningen, för mig var hon bara ett namn (kan du föreställa dig en professionell kritiker skriva så, Rosa?). Det kan vara en förklaring till min nollställda hjärna. Man kan förstås se det som något positivt – att jag innan jag skaffat mig erforderlig kunskap avvaktar med att döma. Men jag anar att det inte är bristen på kunskap det handlar om här, den brukar aldrig utgöra ett hinder för subjektivt tyckande. Förklaringen till att mitt omdöme är blockerat måste vara en annan. Det är något här jag inte begriper. Det är något jag ännu inte fattat.

Vänta. Precis nu känner jag att jag fick fatt i något. Jag vet inte vad ännu, jag vet bara att föregående meningar träffade en nerv. Kanske är det något med den där målningen. Om det är något som inte riktigt stämmer måste det vara här jag ska börja leta. Utställningen bestod av ett antal, kanske sex stycken, fotografier och en fotorealistisk målning. Är det inte lite konstigt att hänga en ensam fotorealistisk målning mitt i en fotoutställning? Det kan inte bara varit jag som först tog alla verk för fotografier.


Barbed Wire (målning)

Så var det faktiskt. När jag stod framför målningen var jag först helt inställd på att också den var ett foto. Den hade samma typ av format, samma färgskala och liknande motiv – Pamela utan kläder med bubblor. Så såg jag att det var något konstigt med bubblorna. Photoshop, tänkte jag. Sen tittade jag på kanten, alltså från sidan (det är en yrkesskada, jag tittar alltid på kanter, montering, upphängning osv). Där noterade jag ytterligare en konstighet – sällsynt klumpig montering av ett… foto? Då trillade polletten äntligen ned. Plötsligt förvandlades fotot framför mina ögon till en målning. Hur kunde jag nyss ta den för något annat?

Jag har mycket svårt att tänka mig att det varit konstnärens avsikt att framkalla den här effekten. Egentligen berodde den väl mest på min okunskap, min reaktion var helt bakvänd. Jag visste nämligen inte att Marilyn Minter först och främst är målare. Att hennes konstnärskap vilar på en diger produktion av fotorealistiska målningar blev jag medveten om först när jag som hastigast bläddrade genom en bok precis vid utgången. Jag måste erkänna att det såg trovärdigt ut, och målningen fick i ljuset av hennes övriga produktion en klart större tyngd. Vad avsikten är med just den här utställningens grepp förblir dock ett mysterium för mig även sen jag tagit del av pressreleasens klyschiga förklaring, att hon "undersöker förhållandet mellan måleri och foto". Jodå, det kan man väl säga att hon gör – i sitt måleri. Men vad sysslar hon egentligen med i fotografierna?

Min sambo tipsar om en artikel i DN På stan där Marilyn själv förklarar sin målsättning: ”Jag ville få fram bilden av en snäll, empatisk person som inte kan tolerera att man behandlar djur illa.” Inte för att konstnären på något sätt måste stå för diskursproduktionen till sina verk, men detta uttalande, även om det skulle råka vara en ren ironi eller provokation, gör mig ändå säker på min sak. Det jag nu har hakat upp mig på, effekten som skapas av den ensamma målningen bland fotona, är inte eftersträvad. Hon skulle antagligen inte ens fatta vad jag pratar om.

Å andra sidan fattar inte jag vad hon pratar om. Det där med djuren… Vad säger du Rosa, det måste väl ändå vara ett skämt? Det finns absolut ingenting som ens med fantasins hjälp kan leda mina associationer i riktning mot empati, än mindre djurrättsaktivism. Det skulle möjligen vara det faktum att hon inte bär päls.


Pamela Anderson demonstrerar mot pälsindustrin?

Nej, för mig blir det här allt mer ihåligt. Men det är inte Pamela Andersons fel. Hela grejen känns som utfyllnad. Petar man i det håller det inte riktigt ihop. Jag skulle tippa att förklaringen är så simpel som att Minter inte hinner med att fylla en hel utställning i det perifiera Stockholm med det tidsödande måleri hon blivit berömd för. Foton går lättare att reproducera och kändisar genererar alltid publicitet.

Vägra se!

Det är märkligt med Magdalena Dziurlikowska. Hennes filmer har ett rakt och personligt tilltal som jag tycker om. I en recension på Omkonst skriver hon vältaligt och roligt om Björn Melhus film Auto Center Drive, som just nu visas hos Mia Sundberg.

Jag fattar inte.

Hur kan hon tycka att denna film är bra. Så långt från hennes egen tonträff. Filmen, som är runt en halvtimme lång, ska vara en lekfull drift med hollywoodklicheer eller nåt sånt, men den är så tråkig att jag efter halva filmen är mycket nära att somna. Och då har alla andra redan gått.

I värsta fall ligger det något i Magdalenas slutkläm: Vi har den konst vi förtjänar.

Antingen eller

Anders Widoffs konst är en akt av motstånd. Inte mot samhälleliga orättvisor, miljöförstöring, estetiska konventioner eller liknande hinder för mänsklig lycka. Till motståndare har han utsett sig själv.

Du vet, han startade ju på 80-talet som begåvad målare, fotorealist och allt, med både intellektuell och romantisk touche. Kunde liksom inte bli bättre. Sen kämpade han ned det ena lyckosamma karaktärsdraget efter det andra tills det inte fanns något kvar av det där som gjort den tidens gallerister tårögda. Han hade då förvandlats till något som mest liknade en tafatt drivvedsskulptör. Förvandlingen gick ändå fint, som en lycklig Peter Tillberg, och med allt inre motstånd skingrat verkar det nu som om han anser sig ha nått sin fulländning. Det är inte mycket som har hänt i Anders Widoffs konstnärskap sen liljevalchsretrospektiven 2005.

Nästan, nästan ingenting händer heller på den utställning som pågår hos Christian Larsen. De nya skulpturerna orkar bara precis viska fram en ursäkt för att de finns till. Eller vänta, är det inte ett rop på hjälp? Finns det inte bakom den utstuderat nonchalanta tonen ett stråk av desperation?

Nä. Skojade bara.

Ändå, de är nästan, nästan bra. Skulpturerna balanserar medvetet på en tunn gräns mellan pretention och blygsamhet. De säger egentligen ingenting – och det gör de tydligt – de bara prövar gränsen, försiktigt och avsiktligt valhänt. Men det håller inte. Tyvärr Rosa. Och vet du varför? Jo, det skulle nog gå bra att känna på den där spända linan en gång. Det skulle ila i fotsulorna. Men hur många skulpturer är det egentligen som är där och gnider? Alldeles för många. Den där nerven som först stimuleras av det försiktiga pillandet blir ganska snart irriterad och till slut känner jag att jag håller på att bli galen.

Så här: Antingen får man låta bli att pilla, eller så får man ta i lite. Ska man säga något är det bara att höja rösten. Men om man tycker att det är förmätet att säga något alls behöver man inte upprepa detta hundra gånger med förställd röst. I stället kan det vara lämpligt att hålla käft.


Ett urval skulpturer från utställningen "flamma, fall"